Dagsarkiv: 1 augusti, 2012

Jag har inte varit på IKEA på läääääääääääänge, eftersom jag dom två-tre senaste gångerna aldrig kom fram. Jag snurrade runt på vägar utanför norra Stockholm, hit och dit, vid ett par tillfällen, och till slut gav jag upp och åkte hem igen. Sen bestämde jag mej för att inte ens försöka åka dit. Jag insåg att jag inte hittar. Punkt.

Fast jag HAR hittat dit vid NÅGRA tillfällen, men då har jag snurrat runt så mycket innan, att jag omöjligt förstått vägen DIT. För vägen HEM är ju INTE samma som vägen DIT, för den är ju åt ANDRA HÅLLET.

Jag tycker att man borde skylta MOT IKEA FRÅN ÅKERSBERGA! Alternativt bygga ett IKEA nära Åkersberga.

Men idag vågade jag! För att jag har en GPS! Det gällde bara att ta reda på ADRESSEN, för den kära GPS:en VÄGRAR skriva ”IKEA” eller något annat stort varuhus etc. Jag vet, för jag har försökt. Så jag tog reda på att IKEA, Barkarby, ligger i Järfälla (!) och på gatan Folkungavägen (med bara ETT k) 50. Fast GPS:en ville INTE godkänna nr 50, så det fick bli BARA Folkungavägen i Järfälla.

Sen startade vi, Gun-Pia Svensson och jag.

Hon är MYCKET tålmodig, Gun-Pia Svensson, kan jag säga. Hon blir ALDRIG irriterad eller arg när man kör fel – hon säger bara lugnt ”Gör om rutt”, alternativt ”Gör en U-sväng om X km/mil”.

Gun-Pia Svensson vet inte alltid när dom byggt om vägar. Det är ETT  problem. Hon säger: ”Kör 350 meter, sväng därefter HÖGER!”, men så upptäcker jag en stor cementvägg där! ”BOINK!” Typ.

”Men GPS sa att jag skulle…..” duger nog inte när polisen undrar varför man körde rätt in i betongfundamentet….

Näe, det är bara att svänga VÄNSTER direkt, liksom.

Då säger Gun-Pia S lugnt: ”Gör om rutt!”. Men hon vet fortfarande inte att jag åker på en alldeles nybyggd väg, för den finns inte i hennes värld! Så hon fortsätter att prata ”gallimattias”, typ. Och i mitt huvud bara snurrar det, och jag chansar ”höger” och så chansar jag ”vänster” och stackars Gun-Pia forsätter lugnt: ”Gör om rutt!” eller ”Gör en U-sväng om 350 meter”.

Så håller vi på så en stund. Tills jag kommer till en väg som FINNS i Gun-Pias värld. Då blir det ordning och reda igen. Och jag kommer till IKEA till slut. För jag SER huset! Gun-Pia tycker håller inte med. Hon envisas med att jag ska svänga VÄNSTER fast jag ser att IKEA ligger åt HÖGER.

Fast hon vet ju inte att jag ska till IKEA – utan bara till Folkungavägen – kan jag försvara henne med.

”Håll käften!” fräser jag och stänger av henne. Helt rått.

Sen ska vi HEM. Klickar på ”HEM”. Det går jättebra….tills hon säger:

”Sväng nästa avfart HÖGER”, och jag VET med min intellektuella (!?) bit av hjärnan att jag sen ska VÄNTA på att hon ska säga ”Sväng HÖGER ” (NU! liksom), men jag blir lite stressad av alla bilar hit och dit, och skyltar och allt, så jag svänger HÖGER direkt!

FEEEEEL!

*suckar tungt*

Inser att jag kan köra VILSE med en GPS, som heter Gun-Pia Svensson, FAST hon säger tydligt och klart NÄR jag ska svänga, bara för att jag är så himla VILSE i huvet, liksom.  Eller för att jag inte riktigt LITAR på Någon! Inte ens en mekanisk röst i en liten fyrkantig grej! FAST den är intellektuell….eller typ ”icke-emotionell”.

Ibland ska man INTE lyssna på sin känsla. Speciellt inte när man är JAG och kör bil, eller ska gå  någonstans dit man inte hittar. Typ HEM, i detta fall.

Gun-Pia S. säger lugnt: ”Kör 5, 3 km (!) och sväng därefter till höger”, och jag suckar och tänker:

”FEMKOMMATREKILOMETER FEL!!! HERREGUD!!”

Det är dyrt och tidsödande att vara helt lokalsinnelös, kan jag säga.

HerreGud!

Just nu känns det som om jag har haft en låååång semester, och det är liksom viktigare än allt annat – Känslan av att den är låååång.

Att ha fyra veckors semester, som känns för kort, är inte bra, nämligen. Har jag bestämt.

Jag är i slutet av vecka tre, och vecka fyra hägrar in front of me. Sen är väl både semester, och sommarlov slut, tror jag.

Och The Vardag is Back: Stress till jobb och skola, läxor, hinna allt hemarbete på den lilla tid man har över etc osv mm.

Hösten kommer. Sommaren är slut. Det blir mörkare. Dagarna kortare. Folk bryter nästan ihop, och minns inte att de faktiskt överlevde både förra hösten och vintern. Och alla andra höstar och vintrar.

Jag brukar gilla hösten. Jag brukar gilla att det blir kallare, att man får klä på sej, att trädens löv växlar färg, att få krypa in i sitt bo och gosa in sej i soffan framför TV:n och slippa känna stressen: ”Solen-skiner-jag-måste-uuuut-och-livet-SKA-vara-HÄRLIGT-för-det-är-sommar-och-jag-bryter-ihop-för-att-det-regnar!” . Typ.

Så NU är NU och jag njuter av att vara ledig och ägna TID och LIV åt söner och hundar.

Jag skulle vilja att det fortsatte så här i Evigheters Evighet, men då kanske jag skulle sluta njuta så här. Om detta var ”vardag”.

Just nu njuuuuter jag av NUET.