När jag var barn kunde man sitta 9 personer i en bil. Det var farfar som körde, farmor satt bredvid med ett barnbarn i knät och bak satt mamma med ett barn i knät, pappa med ett barn i knät och faster med ett barn i knät. Tjohej så åkte vi till affären och handlade! Det var så mysigt att ALLA var med!
Säkerhetsbälten? Nej, nej, nej! Jag tror inte ens vi reflekterade över att såna fanns!
När vi kom hem igen tog vi tjejer en cykeltur på någon mil. Vi hade våra taxar i cykelkorgarna – 4 flickor, 4 taxar – och skulle cykla till Hallstavik. Backarna gick mest uppför, har jag ett minne av, och nästan inte alls nedför. Dom 2-3 milen kändes mycket längre än vi tänkt, så vi cyklade bara till Häverödal. Utan hjälm givetvis. Fanns det ens cykelhjälmar?
Det bodde hundar i varenda hus runtomkring oss, där på landet. Alla gick lösa. Vad jag minns var det ingen som talade om koppeltvång på den tiden. Man behövde inte plocka upp bajset heller, och jag minns heller inte att man blev utskälld stup i kvarten som hundägare…Men jag var ju bara barn….
Men ingen sa något när Zorro (Grand Danois = kalvstorlek) kom skuttande in på vår tomt, och lycklig över sin frihet överföll oss med sin kärlek. Sen bajsade han en hög av koskitstorlek mitt på tomten, varefter vi ledde honom tillbaka hem, där han lugnt KLEV över grannens låga staket för att komma hem till sin tomt. Vad jag minns var det ingen som skällde ut någon alls, och bajset plockades upp utan några större åthävor eller någon ilska.
Ibland kom också Pontus (collie) över. Han bodde nästgårds, och vi tjejer tyckte att han behandlades illa hos grannen, där han bodde, så vi ville inget hellre än att Pontus skulle ”rymma” hem till oss. Då kunde vi ösa över honom vår kärlek och omtanke, krama honom, bädda in honom i filtar och täcken och ge honom lite mat i smyg. Vi tjaaatade på våra föräldrar att vi skulle omhänderta Pontus – att han skulle bli vår (!) – men där var mamma och pappar riktiga suringar: ”Nej, nej, nej!” var det enda svar vi fick.
Senare rymde Pontus, På Riktigt, och kom aldrig mer tillbaka. Ingen vet om han blev överkörd av någon bil, eller om han bara bytte familj. Åh, vad vi sörjde Pontus!
Nästan varje dag gick vi över till grannen (dom som behandlade Pontus dåligt) för dom hade en massa kaniner! Hur många som helst, och ungar fick dom också hela tiden. Vädurskaniner. Vi plockade ur dom ur sina burar och gosade med dom. Satt där på tomten och njöt med små, eller stora, kaniner i våra knän. En sommar hade också Pyret valpar (Pyret var grannens collie, och det var den sommaren Pontus föddes) och det var riktigt härligt! En tomt full av valpar och kaniner!
I det huset bodde det 7 pojkar och en flicka. Dom tre yngsta killarna var i vår ålder. Dom killarna var ”spännande”! Näe, inte Bosse , förresten, för han var så bråkig! Han var lika gammal som jag och försökte imponera på oss tjejer genom att vara dum mot djuren. SÅ imponerar man INTE på tjejer som äääälskar djur!
Uffe däremot….Jag har för mej att storasyrran kysste honom i ladan på loftet där någon gång…eller var det jag som gjorde det? Jag skulle också kyssa någon vid det tillfället, men vågade inte och knep ihop munnen….Vem var det, tro? Söt var han iallafall, vad jag minns…
….(kommer på några timmar senare: Benny, hette han, killen jag inte ville kyssa).
Och Ove! Oj, vad jag var ”käääär” i Ove, som säkert var 10 år äldre än jag. Eller något sånt. Kärleken var inte besvarad och väldigt platonisk. Men oj, vad jag tyckte han var söööööööööt! När han kom nära, nästan vek sej benen på mej, och det började redan när jag var 6 år….
Det var värst var jag blev nostalgisk idag…..
Det är när jag tycker det är för mycket Ordning och Reda i livet (eller snarare KRAVEN på att det ska vara ”SI” eller ”SÅ” som ställs), som jag liksom vill slå mej loss och ”bli barn igen” eller flytta till…Holland! Eller ut på landet, där jag kan vara som jag är….
…kanske.
DÅ blir jag nostalgisk och vill tillbaka till Barndomen. Rewind liksom.
Sen vill jag också TACKA Gud och/eller mina föräldrar och/eller Ödet över att jag fått ha en så fantastisk barndom, och fått uppleva allt jag har fått uppleva! Speciellt kontakten med alla djur, som givit mej så MYCKET: Tack alla djur! Och tack farmor och farfar i himlen för att ni skaffade Lindris och alla fåren, och att vi fick tillbringa våra somrar där, med hundar, får, kaniner, kossor (ett tag), ett par hästar och säkert en massa katter också…..
….för att inte tala om alla hundratals GRODOR som vi fångade och ”gjorde tama”.
🙂
TACK!
erviluca #mammatillfyrakillar 