Ja, så är det.
Jag vill UT, BORT, VIDARE! Eller att det ska HÄNDA NÅGOT! Lite ACTION, tack.
Jag vill inte vara HÄR! Jag vill vara DÄR! Någonstans! Varsomhelst! Med några Andra! Men inte HÄR och NU!
Samtidigt vill jag att tiden ska stå still, för den går för fort!
Stoppa tiden! Eller backa den! Ja! Backa tiden! Långt tillbaka, och låt mej få Göra Om, så att Vissa Saker blir Annorlunda.
Är det SEMESTER-längtan som sliter i mej, eller är det bara min Vanliga Noja som kommer då och då, och som gör att jag vill kasta mej på nästa flygplan till Tjottahejti (nu igen!) och Leva Livet på Ett Annat Sätt.
Grejen är ju bara att med åren har jag förstått att jag alltid tar med mej själv och mitt INRE, och det INRE förändras väl inte av att jag kastar mej på ett plan till Tjottahejti eller Korpilombolo!? Känslan av att vilja ”krypa ur skinnet” finns ju kvar, även när jag kommer fram!
*suckar*
”Bliv vid din läst”, kära Erviluca.
”Stå still och håll käften!”
”Den som väntar på Något Gott väntar aldrig för länge”.
Men jag är inte skapt sån! Jag är inte skapt för att Vänta! Jag är skapt för att Agera! Här och nu! Inte SEN!
Pust!
Men jag sitter här, dag två, ”I väntan på Godót”, dvs semestern, och håller i mej allt vad jag orkar, för att inte KASTA MEJ UT i Friheten….
…eller krypa ur skinnet.
För det vore inte så trevligt för folk som kommer hit och ska prata med mej, om jag krupit ur skinnet. Fy så äckligt!
😉
erviluca #mammatillfyrakillar 