Den där Stoltenberg är ju helt fantastisk! Vilken man, vilken människa! Sällan hör man någon, i en sådan svår och stressad situation, vara så ”rätt” hela tiden, så medmänsklig och så klok. Vilka frågor han än fått har han hela tiden lyckats vara lugn och sansad, klok och respektfull.
Norges folk borde vara STOLTA, som ett enat BERG, över Stoltenberg!
(…kunde inte låta bli….f´låt!)
Och själv kanske jag emigrerar dit.
För hans skull.
Jag gillar uttrycket, som Stenis brukar säga ibland:
-”Hade du otur när du tänkte?!” för ibland har jag verkligen otur när jag tänker.
Verkligen. Otur.
När jag tänker utan att TÄNKA….
…när det bara ”far omkring” i hjärnan, snarare än att den liksom använder sej av ”dom grå cellerna” på ett Vettigt Sätt….
… ibland går det bara helt enkelt för fort!
Som häromdagen:
Skattebeskedet kom och jag blev så GLAD!
Jag studsade runt av lycka:
-”Ja, ja, ja, ja!!! Jag får tillbaka pengar på skatten! Mycket! Så nu kan vi ha en riktigt avslappnad semester på Gotland! Ja ja ja!!!”
Jag var så glad!
Storing tittade in (fast han egentligen var hos sin pappa) och jag berättade lyckligt att oron över pengar inför semestern var nu borta, för jag skulle få tillbaka på skatten!
”TJOHOOOOOO!”
Sen gick det en dag, eller två….och jag började fundera på hur jag kunde få tillbaka på skatten TVÅ GÅNGER, liksom….
”Konstigt att dom först betalar ut pengar i början av sommaren, och sen kommer på att det var MER pengar och så betalar dom ut resten i slutet….”
…. typ….
….och ju mer jag tänkte på det, desto mer insåg jag att jag redan fått pengarna….
…för länge sen….
…i början av sommaren…
…och att dom faktiskt var slut….
…för länge sen….
Sen tänkte jag att: ”….jag är ju inte riktigt klok i huvet….. jag inte har alla bestick i lådan”…. eller ”alla indianer i kanoten….”
*suckar uppgivet*
Men nu har jag bestämt mej för att jag har Förklaringen till att jag ibland tänker så FEL – att jag ”har otur när jag tänker”:
Jag är Blond.
Är en äkta blondin.
Ibland är det faktiskt jävligt jobbigt att vara Blondin….
…..och att ha otur när man tänker….
Mina barn har aldrig behövt tjata sej till ett husdjur…tyvärr! För det hade varit mysigt att ha barn som tjatade sej till något som jag väldigt gärna vill ha själv. Grejen är att dom inte har hunnit tjata, för jag har inte haft tålamod nog att vänta på tjatet… …..utan jag har införskaffat allehanda husdjur innan dom ens kommit på tanken att dom ville ha ett husdjur…. …..och givetvis har du husdjuret blivit mitt…. ….fast det blir dom ju oftast ändå….till slut… …förutom när jag var liten och drog hem djur efter djur… …och mamma sa: -”Neeeeej, inte ett djur till innanför vår dörr!!” och såg sträng ut…. Sen bodde djuren innanför våra dörrar ändå, och jag tog hand om dom….typ. Nåja. Här kommer en lista på djur som bott i vår familj
. 
1. En undulat, Felix. Han fick flyga fritt i vårt lilla hus, men hade givetvis buren som bas. Han tyckte bäst om att sitta i det lilla fönstret som fanns ovanför ytterdörren, och kika ut. Han blev riktigt tam, och satt ofta på våra huvuden eller spatserade omkring på matbordet när vi åt – dock ej I maten! Negativt med undulater: Bajsar överallt, biter i papper/tapeter, sitter gärna på anslagstavlan och gnager i sej alla ”kom-ihåg-lappar”, tappar fjädrar överallt och sprider omkring små frön = smutsigt! 
2. En vattensköldpadda, Henrik. Han var jättegullig och mysig i början, men OJ vad han växte och och OJ vad han bajsade! Och shit vad det luktade! Hur jag än städade bajsade han fortare än jag hann få vattnet rent. Till slut luktade hela lägenheten som ett nedbajsat terrarium. Han fick flytta när han var 1 dm i diameter. Negativt med vattensköldpadda: Luktar fruktansvärt illa! Inte så kelvänlig. Växer så det knakar och blir hur stor som helst och bajsar supermycket! 
3. Ett akvarium med fiskar och vattengrodor. Vi hade inte riktigt full koll på vem som åt vem i akvariet, men när grodorna minskade i mängd och dessutom förlorade ben och armar, insåg vi att det var någon av fiskarna som verkligen GILLADE grodor! Vilken fisk det var listade vi inte ut innan alla grodor var försvunna! Till slut hade vi bara en JÄTTEMAL som låg i botten på akvariet med sina jättestora spröt och såg läskig ut. Han blev verkligen STOR. Han fick simma vidare i Havet….eftersom han halkade ner i toaletten…”Hoppsan!”, liksom…. Negativt med fiskar: Äter upp varandra ibland. Är fina, men man måste hålla akvariet rent. Inte kelvänliga. En del är t o m fula och läskiga!
4. Katter: Först var det Minus, en otroligt KLOK och förståndig katt. Sen kom Mysan…hon var helt galen så hon fick flytta vidare ganska snabbt, för hon rev och bet Äldste Sonen: ”Ajjabajja!”. 
Sen skaffade vi Bagheera, eller han skaffade oss, kan man säga: Vi var på Katthemmet för att hitta en kompis till Minus. Dom visade oss en liten gråspräcklig söt kattflicka, men då kom Bagheera fram till Äldste sonen och la sina stora tassar på hans axlar och slickade honom i ansiktet: ”Vald”. Bagheera var en klok och Jättestor katt! Superstor! Nästan som en panter. Sen kom Morgan. Han var en urkorkad katt. Helt ”kocko” i huvudet – fattade ingenting. En riktig korkskalle, faktiskt. 
Sen kom Mimmi – en liten otroligt KLOK tjej, som både kunde ”svara” på tilltal och som alltid kom när man ropade. Hon fick ett gäng ungar, och ifrån dom sparade vi Smulan. Hon var jättesöt, men också korkad. Slut på katter. För sen träffade jag grabbarna Grus´ pappa och han var allergisk. Då hade vi Mimmi och Smulan och dom fick då flytta till en ny familj. Dom andra katterna hade redan dött då….eller flyttat. 
5. En majsorm. Jag minns inte vad han hette. Han var som en liten mask när vi köpte honom, och några år senare var han STOR och lång! Han åt möss som man köpte frysta och döda på Zoo-affären… Det var lite spännande att ha en orm, men inte sådär jättelustigt…. Dom är inte så personliga, direkt…Vart han tog vägen minns jag faktiskt inte…Sålde vi honom vidare, eller dog han? Vet inte… 
6. En eremitkräfta. Köp inte en eremitkräfta! Dom är urtråkiga! Den kom nästan aldrig ur sitt skal, och sen dog den… Blä! 
7. En hamster. Vi hade honom något år, och sen kom min kusin på besök och skulle hålla honom….Hon tappade honom i golvet och efter det måste han ha fått något fel på hjärnan, för efter det blev han aggressiv….:( Det var ju tur för oss att hamstrar inte lever så länge, för det var INTE kul att ha en aggressiv hamster….Dessutom sover hamnstrar på dagarna och springer i sina hjul på nätterna och då låter det ”Rrrrrrrrrrrrrr!” så man måste ställa buren i vardagsrummet och stänga dörren…. 
8. Vädurskaniner. Vi hade vädurskaniner på landet när jag var barn, och dom var helt underbara! Jag har sååå många goda minnen från dessa underbara djur! Så när Grabbarna Grus var små åkte jag iväg och köpte tre stycken – en till dom var. Och så fick dom bo i en omgjord garderob på tomten. Det skulle vara tre tjejer, men när det plötsligt började komma ungar, insåg vi att Någon utav kaninerna var en hane! Det var svårt att lista ut vilken, eftersom man aldrig såg vilken kanin som diade ungarna, men efter 4 kullar hade vi listat ut att Mellans kanin var en kille! Som straff blev han kastrerad… Kaninerna var otroligt tama, och lät både våra barn, och grannarnas barn behandla dom nästan hur som helst. Negativt med kaniner: Dom skiter mängder! MÄNGDER! Till slut såg den biten av trädgården där dom bodde, ut som ett stall!! Och det luktade som ett stall också. 
9. En hund, två hundar, tre hundar….Hej och hå! När jag skilde mej ifrån Grabbarna Grus´ pappa skaffade jag Flisa (cockerpoo). Det var, och är fortfarande en Lycka att ha henne! Hon är ljuvlig och åh, vad jag förstod att jag saknat hund, hela mitt liv, typ! Flisa fick valpar och vi sparade Sally, som var en tuff liten dam. Hon var min ”hångel-tjej” – ljuvlig att gosa och ”hångla” med….Tyvärr blev Storing allergisk mot henne, så hon fick flytta vidare och fick ett underbart hem (!). Men bara EN hund blev lite tomt, så då skaffade vi Milton (yorkipoo) – en otroligt godhjärtad hund! 
10. En undulat (igen!), Uno. Uno blev ganska tam, men han fick aldrig flyga utanför buren, med tanke på hundarna….Jag tyckte synd om Uno som såg så ensam ut, så jag skaffade också Bella. I våras råkade Milton få tag på Uno som blev svårt skadad och jag var tvungen att avliva honom. Så var Bella ensam, och jag fick hålla i mej för att inte skaffa en kompis till henne….men häromveckan, när jag gjorde rent i buren, så flög hon iväg i ett obevakat ögonblick då burdörren stod öppen….Så nu har vi inga undulater längre…. Nu ska jag försöka hålla i mej allt vad jag orkar så att jag inte skaffar fler djur….men det är svårt. Jag älskar djur! Så hemma hos oss har barnen, som sagt, aldrig behövt tjata. Stackars barn! Jag tror barn behöver få tjata, och få ”nej” och ha föräldrar som är jobbiga och motsträviga…. Vad ska det bliva av mina söner som har en så knasig mamma? *vrider mina händer i vånda*
Det var förra veckan det hände:
Jag sitter på en sten vid vattnet, på en liten badstrand, där det är några familjer som njuter av solen och havet och hela konkarongen…Jag njuter av solens strålar och havets kluckande mot stranden – jag bara ÄR.
Njuter.
Då ser jag en man som ser ut som Mr Beans bror. Han är längre och smalare, men oj oj oj vad lik! Han är på stranden med sina två barn: en flicka i 7 årsåldern och en pojke i 5 årsåldern…
Han försöker bygga sandslott med flickan, men vågorna förstör hela tiden det dom bygger upp…och jag tänker: ”Men gå längre upp då, korkskalle!” (ja, så tänker jag.)….
Flickan gnäller och gråter över det misslyckade slottsbyggandet. Pappan kämpar och gräver. Han är högröd i ansiktet och ligger nästan upp och ner i sanden och gräver frenetiskt. Han har rosa små badbyxor (åtsittande) och ser rätt…galen ut. Faktiskt.
Så vänder han sej om för att gräva åt andra hållet, och då ser jag att han har ett stort HÅL i badbyxorna där bak – mitt på rumpan – så att man ser delningen av rumpan s a s…
Det ser rätt äckligt ut…
(han är INTE så här snygg!…och har ingen fotboja heller…)
Lillebror står en bit ifrån och gnäller:
-”Pappaaaaaa! Paaaapppaaaaa!!” ropar han om och om igen.
Pappan tittar till slut upp och ropar:- ”Vaede, Torsten??!”
-”Jag e kissnödig!” ropar Torsten tillbaka.
-”Jag kommer!” ropar pappan och slänger ifrån sej spaden så att den guppar iväg på vågorna….
”Tyyypiskt Mr Beans brorsa”, tänker jag.
Pappan stolpar fram till Torsten och dom går upp en bit bakom några buskar där Torsten kissar.
-”Paaappppaaaaaa!!!” ropar Storasyster som står kvar vid det misslyckade slottsbygget, och ser spaden guppa iväg…
-”Jag kommer!!” ropar pappan stressat.
-”Jag vill inte bygga slott”, gnäller Torsten.
Dom står nu alldeles intill stenen jag sitter på.
Pappan tittar på mej och frågar:
-”Skulle du kunna vara så snäll och titta lite på min son Torsten en stund, medan jag bygger sandslott med Tessan där borta?” frågar han vänligt.
Jag tänker: ”Jag-är-barnledig-och-fri-och-vill-inte-veta-av-några-barn-över-huvud-taget” och så säger jag:
– ”Javisst!” och ler tillbaka. Sen säger jag: -”Vet du förresten om att du har hål i dina badbyxor?”
-”Jahahaha! Du måtte tro att jag är lite galen, men det vet jag faktiskt. Dom gick sönder för någon månad sedan och sen drog Torsten i hålet så att det blev större, och jag har försökt hitta ett par nya likadana men det finns bara såna där boxerbadbyxor du vet, och jag vill inte ha såna – jag tycker dom här är så snygga!”
”Ooookey”…..tänker jag.
Sen säger jag:
-”Är du månne Mr Beans svenska bror?”
NOT!
Sen sitter jag och Torsten på stenen tillsammans och pratar lite. Han kastar lite småsten i vattnet och tycker det är kul när det pluppar…Sen hämtar han en bulle från deras matsäck och sitter och äter den på stenen och berättar att han går på dagis men att det är stängt nu och att hans mamma är hemma och städar och att dom ska åka till Legoland sen….
Rätt mysigt faktiskt.
Men, tänk att jag visste inte att Mr Bean hade någon svensk bror! Jag visste faktiskt inte ens att han fanns på riktigt, men nu vet jag. Och han har två barn.
Bara så du vet.
Efter en (rätt så) lugn vecka där jag kunnat bara ligga och fisa i soffan på kvällarna, strunta i att laga mat, titta på TV i lugn och ro, suttit vid datorn och bloggat och ”Facebook:at” hur mycket jag vill….
…så VÄLLER dom in!
V Ä L L E R ! ! !
Som tre Bulldozers PLÖJER dom in i huset, högljutt boxande på varandras överarmar….
Hur boxar man högljutt undrar då den Uppmärksamme….och jag bah: ”Äh!”
-”AJ!”
– ”FAAN! TÅL DU INGENTING?!”
-”AJJE!”
-” MES!!”
Låt tre killar i tonåren (nåja – en är bara 12 år, men Påverkad av sina bröder, och LÅNG!) komma in i DITT hus på 70 kvm så får du se….
Dom HÖRS!
SYNS!
183 cm, 185 cm och 170 cm!
ÄR!
Flisa snor runt som en Galning av lycka!
Hon slår nästan knut på sin kropp i iver av att Uttrycka sin Glädje över att hennes hussar är hemma igen!
Milton är mer…kontrollerad.
Han är glad. Måttligt glad.
Han är en Väluppfostrad Herre….*host host host*
Minsting pratar pratar pratar pratar pratar pratar, som vanligt..
……ÄR Väldigt Mycket – som vanligt!
Mellan boxar på sina bröder, och retas – som vanligt!
Och säger emot – som vanligt:
– ”….ska vi CYKLA på Gotland?!?! FAAN! Jag tänker INTE cykla!!”…..
….och….
– ”…..ska Minsting me??!”
-”Ja, det är väl klart att han ska med – vad är det för konstig fråga?!” svarar jag.
-”FAAN! Då följer inte JAG med!!” suckar han. ”Jag vill INTE vara med Minsting på Gotland!”
-”Tror du jag vill vara med dej då?!? Mamma, måste Mellan följa med?!?” gnäller Minsting…
WELCOME HOME, SONS !
Skriva skriva skriva skriva skriva skriva………….
Jag tycker så mycket om att skriva!
Jag älskar det!
Det är ett BEHOV!
Jag skulle vilja ägna mitt liv åt att skriva!
Skriva skriva skriva skriva skriva skriva………..
Allt som faller mej in!
Inte bli avbruten av Världsliga saker, som att äta skita gå ut med hundar sova och laga mat…..
Fast det är en Himla tur att jag Måste en massa saker!
För annars skulle min hy bli blek och glåmig……
……. jag skulle få ont i huvudet och ryggen…..
……. och bli Alldeles Asocial – nu är jag bara lite osocial..
….typ….
…och troligen skulle jag sjunka ihop i en liten hög – smal och ynklig….
Hjärnan skulle sluta fungera och händerna stelna…
TUR att Livet avbryter mej, och att det finns Måsten!
Puh!
Viss kärlek gör mej stark .
Annan kärlek gör mej svag.
”Viss kärlek” är Kärleken till Sönerna, hundarna…..
Jag älskar också naturen, jobbet (jag älskar mitt jobb – det jag gör!), djur, barn, viss musik, att dansa, att skriva (!!!)…..
Av dessa får jag Kraft, Livslust och blir Glad (eller ibland ledsen…förstås…men oftast inte svag…)…
Men av Annan Kärlek blir jag liten och svag och rädd…
Den kärlek som jag kan få av en man…..
…..när jag inte blir Bekräftad, Sedd eller känner mej Viktig….
När känslan blir att jag är ”något som katten släpat in”….Oviktig, osedd, lågprioriterad….då krymper jag…och blir ett litet Ynk…
Jag borde bli en Stor Hemul (jag läste nu att Hemulen är snäll….och tyst….) stor KOMET (också i Mumintrollen) som gapar och stojar och skriker:
”SE MEJ! HÖR MEJ, BRY DEJ ELLER DRA ÅT HELVETE!!” …
…. men det gör jag inte….
Jag krymper (som Teskedsgumman), ”håller med” inuti….och känslan blir: ”Näe, jag är nog inte värd mer….jag borde kanske försvinna….långt in i något hål i skogen….under en sten kanske (?)….”
….och så hatar jag mej själv lite grann….
…av rädsla att inte vara älskad….av rädsla att inte räcka till….av rädsla att inte duga….av rädsla!
Och det är FEL FEL FEL FEL FEL!
Jag borde ”tacka nej” så fort jag märker att jag inte är älskad ”på riktigt”.
Jag borde skrika rätt ut när jag inte blir sedd.
Jag borde TACKA NEJ till kärlek som inte gör mej stark.
För kärlek som gör mej stark FINNS.
Borde finnas.
Kanske är jag rädd att den inte finns – för mej.
….men den rädslan ska jag gräva ner i en grop i skogen, för den gör ingen nytta.
Känslomässiga rädslor gör egentligen ingen nytta alls…. men säg det till Känslan!
Den dyker ju upp som ”en skugga om natten” och smyger in….bakifrån…och tar strypgrepp…så att jag knappt kan andas…
Nej (!) till kärlek som inte syns, hörs, märks och uttalas.
Ja (!) till uttalad och tydlig kärlek.
Så enkelt är det.
Och svårt.
EN gång i livet har jag inte blivit svag i kärlek, alls. Det var en man som vågade visa sin kärlek, hela vägen – gjorde mej aldrig osäker på vad han kände och tyckte och tänkte om mej. Men tyvärr – där saknades andra sidor.
Jag vet, man kan inte få ALLT här i livet och INGEN är perfekt.
A b s o l u t inte jag.
Men jag vågar iallafall uttrycka och visa min kärlek. Jag vågar vara nära, vågar älska fullt ut….
I alla fall ibland….och om jag känner mej älskad.
Det jag inte vågar är att säga ifrån ordentligt när det känns fel…
…för jag är så rädd för att inte bli älskad…
Så rädd för att inte bli älskad fullt ut att jag inte blir älskad…
…i en evig rundgång…
Jag blir en mes.
Och mesar är inte speciellt attraktiva…..
….iallafall inte blåmesar – ha ha ha ha!
Stark, envis och mesig.
Med humor.
Och full av…kärlek.
(Orups ”Sjung Hallelujah”)
……………………………………………………………………….
Funderingar:
Var hon mesig eller helt enkelt bara väldigt snäll?
God, eller feg?
Korkad, eller bara kärleksfull?
Var hon rädd, eller valde hon helt enkelt fel man?
Vinner Snällhet och Kärleksfullhet, i längden?
Eller är det krav och distans och att ”spela spelet rätt”, som gäller?
Att, som Henrik Fexeus skriver i sin bok ”Alla får ligga”, bestämma sig för att man är en Värdefull Diamant, och är värd att älskas – mycket!
….. och därför ska man kräva det, och GÅ vidare (utan att passera gå) när det inte är bra nog….
…… oavsett känslor som ”dansar hambo” inuti….
Att helt enkelt vara Stark och Stå upp för sej själv.
Och inte vara mes….
…feg…
Att själv tycka att man är Värdefull…
Värd att behandlas med Respekt och Omtanke.
Att framförallt; Älska sej själv.
Men måste det ta ett helt liv att lära sej det?
(kopierat inlägg från min egen blogg från mars 2010)
Vad ska jag ha en man till egentligen?!
Vad är det jag saknar?
Närhet, kärlek, omtanke, värme…sex… och…..( ?)….
…att höra ihop….
att vara Utvald…
att älska någon…
att bli älskad…
att planera och åka på semester tillsammans…
att ha någon att prata av sej med…
att ligga nära på natten…
att ligga nära i soffan på kvällarna och skratta åt Parlamentet tillsammans…
att gå långpromenad i skogen tillsammans och sätta sej och dricka en kopp kaffe mitt i mossan…
att säga ”vi ska…” istället för ”jag ska….”
att känna att man hör ihop med någon…
att smeka någon som hastigast när man går förbi….
att bli smekt när Någon går förbi…
att ha någon ”ha någon i ryggen”…
att inte känna sej ensam…
att gå på bio med någon gång då och då och sen diskutera hur dålig/bra filmen var…
att skratta tillsammans…
att känna lycka över att Han Finns…
att känna lycka över att Finnas…
att fräsa av sej med när jag kommer hem och någon varit dum mot mej på dagen…
att ha någon som åker till Apoteket när migränmedicinen är slut och jag ligger i migrän…
att ha någon som kan ta ut hundarna när jag inte orkar..
att ha någon att luta sej emot när det stormar i världen, eller inuti mej själv…
……………………………………………………………………..
Suck!
Jag som tänkte skriva att jag inte behöver Någon…egentligen…
Uäääääääääääääääääääääääääää!!!!!!!!!!!!!!!!! 😦
Jag vet inte riktigt när jag lärde känna honom första gången….
….men han har funnits där väldigt länge….
Han har bott granne med mej, kommit in i mitt hus och min lägenhet utan att jag velat det – våldgästat mej med sitt framfusiga sätt och hånfulla leende….
Han har varit riktigt otrevlig genom åren, och gjort mej ledsen många gånger….
….kommit in i mitt hus/lägenhet, fast jag sagt ”nej” och ”STICK!” och ”försvinn!”….
Jag tror att jag med åren givit upp lite grann….
…..när han så envetet trängt sej på….
…igen och igen…
…..och jag har till slut liksom bara låtit honom bara kliva in, sätta sej i soffan….
…. och ta plats.
Ibland har jag lyssnat på honom, ibland inte….
Sedan jag skaffade hund blev det lite bättre, och med två hundar ännu bättre!
Han gillar inte hundar, och hundarna gillar inte honom! Dom skäller och beter sej, och kryper upp i mitt knä och ser till att han känner sej Utanför….
Men det är väl själva faan att jag aldrig ska bli av med honom!
Av och till har jag tänkt: ”Äh, jag låter honom flytta in….han kan väl få bo här då….”
…. och så lugnar jag mej med det och låter honom vara, och tänker inte ens på att han finns!
Och känner att det är Rätt Okey…..
Börjar till och med trivas med honom…
…..kryper ihop i soffan tillsammans med Honom och njuter…..
….. av att det är MIN musiksmak på stereon, MINA TV-program på TV:n och mina ihopkraffsade mackor vi äter, MIN disk som står och står på diskbänken och MITT skräp som ligger överallt….
….för han klagar inte på mitt beteende och klagar aldrig på den jag är – egentligen – så länge han bara får vara kvar utan att jag försöker putta bort honom….
Men så börjar han igen:
Han säger Elaka Saker och säger att jag inte duger och att ”….ingen vill ändå ha dej….”…
…. och såna taskiga saker….
-”Du är ful och tråkig och trist och fånig, dum och korkad, slarvig och oekonomisk. Du fattar väl att ingen vill ha en sån!? Dessutom är du överviktig!” säger han och flinar elakt.
-”Du får nöja dej med mej”, skrockar han nöjt….
Då blir jag TOKIG och skriker åt honom att ”dra åt helvete!” eller ”Stick och brinn!”…..
Och jag går ut, bland folk…umgås…
…försöker komma undan…
….men han försvinner aldrig längre än ett stenkast bort…
…..avvaktande tills jag lugnar mej lite…
Då dyker han upp igen…
Du känner säkert igen honom…..
Vet troligen vem han är.
Hans namn?
erviluca #mammatillfyrakillar 