Jag är Handlingarnas Kvinna! /erviluca

-”Idag känner jag för att HUGGA I!” meddelar jag på morgonen. ”Jobba hårt, typ….” säger jag sen lite förklarande sådär.

-”Okey, du kan göra fint på framsidan”, svarar Stenis omtänksamt…

-”Ja, och så vill jag plantera blommor! Pelargoner. För dom är så tacksamma.”

-”Tacksamma blommor gillar vi”, konstaterar Stenis.

Stenis handlar 6 pelargoner, för 14,90 kr styck och ställer på altanen.

 Jag ber att få lite ”redskap” så att jag kan rensa och fixa på framsidan. Jag får en spade, en bågfil (!), en pytteliten kratta (handkratta, kanske det heter?) och någonslags liten ”pinne” i metall med handtag…

….och en rätt så mjuk sopkvast….

-”Jag har inga fler redskap för trädgårdar”, säger Stenis.

-”Det gör inget. Ibland kan jag jobba i trädgårdar utan några redskap alls…” förklarar jag generöst…

Jag är Handlingarnas Kvinna. Jag kan…ALLT! Typ. Och inte behöver jag bruksanvisningar, eller fåniga ”Perfekta Verktyg” heller…

Uteplatsen är bebodd av en gammal, rostig militärcykel, som med åren blivit ETT med sitt underlag, som består av en massa grus och kraftfulla brännässlor, som letat sej upp genom gruset. Några modiga björkar har också slagit rot mitt i eländet, och faktiskt ett par små tallar också…

Cykeln flyttas försiktigt, eftersom spindelnäten, som täcker den, är lite ”skrämmande”…och kan innehålla en Tillverkare av domsamma….

Därefter hugger jag i så Svetten stänker,  och rinner, och av och till sugs upp av munnen – ”slurp!” – och rinner ner i ögonen (”Aj!”). Jag sliter och river och sågar ner tallar och björkar med bågfilen, rensar i diverse vildvuxna buskar, sliter bort alla brännässlor och skottar undan gruset, på 1 dm, som täcker hela uteplatsen.

UNDER hela härligheten upptäcker jag fina tegelröda plattor!

Sliter och borstar och ”krattar” och drar och river…… och svettas – floder!

Borstens skaft ger med sej (går av), men ”FAAN att jag ger mej!” (Envis är mitt mellannamn!) så jag fortsätter liggande på alla fyra hållandes i borsten direkt med händerna, och borstar bort rester av grus, ogräs och allt annat som skräpar. Dammet yr, jag blir skitig in i benmärgen (!), och fyfaan vad jag får ”hugga i!”……

….och det var ju det jag ville!

Precis när jag ska såga med bågfilen i dom sista buskarna – för att få bort grenarna som hänger över plattorna – säger det ”PANG!” inuti mej – där någonstans mellan höft och stjärt – och sen gör det SÅ JÄVLA ONT!

Jag håller tummarna (vilket är jättesvårt när man sågar med en bågfil i buskar) för att något gick sönder som blöder – inuti – så att jag sen kan stoltsera med ett stort blåmärke (!)…..

….för det är inge kul att göra sej illa och säga att man har ONT, när det inte syns!

Men tumhållningen hjälper inte. Det blir inget blåmärke.

Däremot blir uteplatsen skitfin!

S K I T F I N ! ! !

Pelargonerna planteras i krukor på baksidan, där Stenis rensar och gör fint (fast det är inte i närheten så jobbigt som MITT ”rens”, förstås….).

Nu är det så fint så vi bara sitter där och suckar hänfört:

-”Åååååå, vad fiiiiint!”