….när jag inte svarar i telefonen….
Grejen är ju att jag gillar inte att prata i telefonen, gillar inte att svara i telefonen och skulle helst vilja leva utan telefon helt!
Men jag vill ju prata med honom när vi inte träffas! Så jag måste ju svara juh!
Jag får lite lätt ångest när telefonen ringer – känner mej stressad.
Det är som om telefonen skriker: ”KRAAAAAV!!!”.
Fast det gör den ju inte.
Visst kan jag analysera min ”telefon-noja”, och kanske den t o m går att ”bota” …….
……..men jag har haft en ”avog” inställning till telefoner nästan hela livet…
…….och det blev MYCKET VÄRRE när barnen var små, för så fort jag ens tänkte ”telefon”, så Hände det något:
Någon ramlade/slog sej i huvudet/skrek/slog sin bror/drog ner ett varmt strykjärn från en strykbräda (Ha ha ha! Nu skojade jag! Vad skulle jag stryka??)….
….och stressen ökade mastodont-artat.
Telefon = KRAV! = STRESS!
That´s it!
Josefin Craaford lider av samma åkomma. Skönt att höra att man inte är ensam, tänkte jag när hon berättade det på ”Vakna med The Voice”.
Typ.
JAG skulle klara mej utan telefon….
……om alla som ville kommunicera med mej, mailade, SMS:ade eller chattade istället.
Men det vill ni inte.
Ni telefon-bögar!
Ni som har telefonen klistrad till örat dygnet runt, och som inte kan ta ett steg utan att kolla i telefonen att steget var åt rätt håll…typ.
Ni får prata hur mycket ni vill, med vem ni vill, och hur ni vill….Jag bryr mej inte.
Men jag TYCKER INTE OM att prata i telefonen!
Får ”ångest light” av det.
Sorry, Stenis!
Men så är det.
Så jag tror jag kommer att fortsätta ”glömma sätta på ljudet”……
…….. och ”glömma telefonen på jobbet”……
……..och ”glömma telefonen….” lite här och där…..
……för jag har någon slags inbyggd ”glömmighet” vad gäller telefonen…..
Och när jag upptäcker att jag glömt den någonstans, suckar jag lite (lättat) och känner:
Och inte ens när älskade Stenis ringer, känns det enkelt.
Faktiskt.
Det är lite bökigt och lite jobbigt att svara i telefonen , och att prata i telefonen – alltid!
Svårt att förklara det på annat sätt än att det är lite ”ångest light” över det….
Det är bättre på jobbet. Då svarar jag och är mitt ”jobb-jag”, och då är det lättare att hantera. Men ingen njutning eller självklarhet.
Men det är lika jobbigt att ringa upp någon där.
Jag gör det, för jag måste, men det tar emot.
Varje gång.
Begripligt?
Inte?!
Näe, inte för mej heller….
….men det är som det är….
….och jag tycker nog att jag är rätt okey ändå….
Levnadsduglig.
Typ.
erviluca #mammatillfyrakillar 
Har haft telefonskräck förr men nu är det inte riktigt nån skräck längre. Har till och med jobbat som telefonsäljare 😛 Men jag är inte ett fan av telefonsamtal. Det blir dock många sms och mms 🙂
GillaGilla
Då är vi tre! Jag har ju inte ”telefon-skräck” för det vet jag ju att det finns, också! Utan mer…”telefon-nojja” eller ”skräck light” om det nu finns….Jag älskar däremot att SMS:a! Och att få SMS!
GillaGilla
Yepp, precis så är det!!!Jag smsar helst… och pratar så lite som möjligt i tel. Har ångest varje gång jag måste ringa nån jag inte känner… och känner obehag när det är nån jag känner. Får kortslutning i skallen när jag pratar….Telefonen… det må vara hänt att det är en bra uppfinning, men vilket helvete det är att ha den i närheten :o(
GillaGilla
FYRA! Jippi!….eller inte….för det är ju inte så kul att känna så…men det är ju lite trevligt att inte vara så jäkla Udda och Konstig att man är Ensam om en ”grej”…..Kram!
GillaGilla
Jag känner mer ”Jag har inte tid/lust/ork/whatever!”Det är få jag tycker om att prata med. Men jag tycker att folk ska prata i tid och otid också – speciellt min tid. Gaaah!
GillaGilla
Precis! Är vi då FEM?! Jaaaaa! ….eller inte….Välkommen i Klubben! 🙂
GillaGilla