Mitt eviga dilemma (I)…med mej själv /erviluca

Att det JAG vill, och MINA planer, och tankar, far iväg i 180 knutar –  fantasin far och kreativiteten flödar! 

Jag får ett FLOW som känns härligt och jag vill bara SPRINGA – FORT!

….och göra några glädjeskutt på vägen.

Helst innan alla ”nej-sägare” och ”STOPP!” dyker upp med skyltar och grindar och staket och sina ”såååå-kan-man-inte-göra!”.

…………………………………………………………………………………………………………….

Och jag VET INTE vad som är bäst:

ANTINGEN

 – att njuuuuuta den stund  jag har av Fantasin i mina idéer om vad jag ska göra….

……. och hur det ska bli, och Kreativiteten som flödar….

…….och ha i bakhuvudet (långt bak!) att ”allt kan/kommer att gå om stöpet så fort jag öppnar munnen och presenterar mina tankar för Någon”…..

ELLER

– att så fort idéerna dyker upp, presentera dom för Någon/Några….

….. som direkt kommer med alla ”nej” och ”så-kan-man-inte-göra” och ”det-kommer-aldrig-att-gå”……

…… och ”Hinder-Problem-i-Mängder” och…..

…… ”Men-först-måste-du-planera-fundera-vänta-avvakta-planera-igen…”

…………………………………………………………………………………………………………….

För MIN upplevelse är VERKLIGEN att jag blir stoppad när jag presenterar idéer jag tänker.

Om jag ska ANALYSERA mej själv, så är det ju så jag är uppvuxen….

Min mamma sa nog ”nej, sååå kan man inte göra!” om nästan allt.

 Om det inte var ”Vad ska grannarna säga?” så var det helt enkelt att ”så kan man inte göra!”…..

….. så jag slutade helt enkelt införliva mamma i mina tankar, planer och idéer…och bara GJORDE!

Resultatet blev ibland ”TJONG rätt  in i väggar” med grååt och tandagnisslan en stund.

 Och ibland blev det väldigt lyckat med berömmelse och ”mentala medaljer” och en stolt mamma.

 Vad jag än gjorde så skakade hon på huvudet (antingen av oro, eller av stolthet).

Pappa? Han levde i sin egen värld. Märkte mej inte ens. Tror jag.

Min senaste man (pojkarnas pappa) sa ”Nej!” innan jag ens andats in för att säga något. Hans standardsvar till ALLT, var ”NEJ!!”.

 Han ”vågade” inte lyssna –  orkade inte ens ta reda på vad jag funderade på. Och stoppade mej inledningsvis, vilket gjorde att jag fick ont i magen och kände mej otroligt vingklippt.

Och låst.

 Och tillintetgjord.

Men att flyga helt själv är inte så enkelt alla gånger. Speciellt inte om någon håller emot/håller fast.

Det jag upplever med Stenis – och som gör att jag gillar honom – är att han LYSSNAR – PÅ RIKTIGT – och säger inte ”nej”, utan funderar igenom vad jag säger, och sen delar han med sej SINA tankar, på ett respektfullt sätt.

Och även om hans tankar innehåller pyttesmå ”nej”, som kan frustrera mej, så kan jag ta till mej det och låta hans tankar vandra några varv i hjärnan……

……  och kanske t o m hålla med om att ”han har nog rätt”……

Ibland  kan jag nog t o m  känna att ”jag kände nog så själv, från början, egentligen” men jag vågade inte uttala det…

Lite så. Och DET är så skönt.