I morgon ska jag åka till min gamla hemstad och gå på en jobb-intervju.
Men jag vet inte vad jag vill….Vad vill jag?
Jag tänker att jag kanske bättre vet vad jag vill efter intervjun. Jag behöver ju ”känna av” dom också:
Vad är det för stämning hos dom? Hur jobbar dom? Vad har dom för tankar och åsikter om människor? Hur styrd är personalen? Vad har dom för chefer? Vilken styrning är det, politiskt?
Men det är inte bara DET som är viktigt!
ALLT är viktigt!
Om jag ska flytta till en ny (-gammal) stad så måste jag ju känna att det verkligen är RÄTT!
Super-rätt! För min, och mina barns skull!
Kommer jag någonsin att känna mej HEMMA någonstans? Det är liksom DEN känslan jag strävar efter: Att få känna mej HEMMA, att LANDA, att ROTA MEJ.
Efter 10 år här känner jag mej fortfarande ”nyinflyttad”, och ”lite utanför” här…..Jag har inte skapat något större kontaktnät, och jag har heller inte jobbat för det…Jag har några vänner – en här och en där – men jag finns inte i något Sammanhang direkt.
I och för sej vet jag ju också att är man singel, så är man lite Utanför Sammanhangen, och blir inte inbjuden till parmiddagar/familjefester, så det var jag beredd på denna gång jag blev singel….Men ändå!
Varför står jag men ena foten utanför hela tiden?
Är det ett val jag gör, eller är det svårt att ”kliva in”? Släpps jag inte in, eller vill/orkar jag inte kliva in?
Och om jag flyttar (igen) – måste jag super-Börja-Om igen då?
Eller har jag ”halva inne” eftersom jag har min barndom där, och därmed några barndomskompisar kvar….?
Hur faan ska man veta vilka val i livet som är ”rätt” och vilka som är ”fel”?
Förut har jag bara ”kastat mej ut” och hoppats att allt ska lösa sej med tiden..
Jag har haft en orubbad TRO på att ”allt löser sej”, och att ”det finns inga hinder – bara Nya Möjligheter”….
Men det är ändå rätt stort att flytta till en ny stad, och det är rätt stort att rycka upp sina barn med rötterna..
Att rycka upp mej själv är det väl inga problem med – jag kan ju alltid vända tillbaka s a s.
Jag ju vet inte ens om dom följer med!
Barnen alltså…..
Jo, Minsting gör nog det….men dom andra två!
Storing följer med all säkerhet inte med, för han ska börja gymnasiet i grannkommunen och är mycket fokuserad på detta. Dessutom trivs han bra hos sin pappa, så det är ett rätt ”enkelt” val. Och mej får han träffa ändå. Han är 16 år och rätt ”flygfärdig” faktiskt….
Mellan är bekymret. Visserligen går han i en rätt ”tråkig” och ”lite stökig” klass, med nästan bara bokstavsbarn i killgänget i klassen (6 killar, 4 har diagnoser…).
Mellan har en bästis, men tycker skolan är pest och pina.
Men att sluta i 8:an och börja ny klass i 9:an….Det är väl inte något önskescenario direkt… Eller?
Å andra sidan skulle han kunna bo hos sin pappa och gå ut 9:an här, fast jag flyttar…och träffa mej varannan helg….
Kanske skulle det stärka relationen mellan honom och hans pappa …?
MEN jag vill inte att han ska gå under av längtan till mej! För han är lite av en ”mamma-gris”….
Å andra sidan är det ändå dags att börja bryta sej loss (för honom)….
Ja, jag skulle kunna bo kvar här 1 år till, men då finns inte Det Jobbet i min hemstad, troligen, och dessutom är jag så otroooligt less på min nuvarande boendesituation så att jag krääääks på den!
Hjälp mej med mina funderingar: För – emot, för – emot. Flytta – stanna kvar? Flytta – stanna kvar?
I morgon ska jag på intervju.
Därefter ska jag titta på lägenheter!!
Mer om det – i morgon kväll!
erviluca #mammatillfyrakillar 
Åh vad kul att få bestämma nåt utan att drabbas av konsekvenserna=0) Då börjar vi; HUR kan du ens tänka tanken på att göra så mot dina barn? Eller; Vad väntar du på – dina barn är snart utflugna, du måste börja tänka på dig själv nu.NÄ, förstår ditt dilemma – OMÖJLIGT att bestämma ju:( Men du behöver ju inte bestämma riktigt nu tack och lov. Precis som du skriver får du känna av stämningen på arbetsplatsen t ex. Har vi tur går den antingen FETBORT eller stämmer till 100% så alla tvivel försvinner! Håller tummarna för att svaret kommer av sig självt<3
GillaGilla
Ja, ”huuur” kan jag göra så mot mina barn?!? Skulle jag nog också tänka om jag var ”utanför”, men nu är jag innanför…. Och vill VIDARE i MITT liv! Jag har tänkt precis som du: Att jag hoppas jag känner ”JAAAAAA! Detta är helt rätt!!!!” eller ”Uäck! Aldrig i livet!!” och så får jag gå på det….Återkommer om resultat….Men känner jag Livet rätt, så kommer det att vara lika vankelmodigt efteråt….*suckar*Men ändå är det så med mej att jag ÄLSKAR förändringar! Jag behöver ha förändringar i mitt liv då och då! Då lever jag upp, liksom.
GillaGilla
Och jag beundrar det så mycket hos människor, när de välkomnar förändringar:) Inget är ju statiskt liksom, man kanske får ta tjänstledigt så man kan PROVA! Vi bor ju i ett land där nästan allt är möjligt, ändå begränsar vi oss själva så makalöst tycker jag. Varför? Friskt vågat hälften vunnet, väldig sällan allt försvunnet. Tycker jag, som sagt.
GillaGilla
Ja just det! Och jag är en sån som skulle ÖNSKA att jag bara kunde slå mej till ro och hitta lugnet, finna ron, nöja mej….men icke! När dom säger på jobbet: ”NU ska här FÖRÄNDRAS!!” så börjar mitt inre dansa av lycka och jag känner ”YESS – förändring! KUL!” medan ALLA ANDRA (jag lovar: ALLA ANDRA!) blir rädda, oroliga, börjar gå i cirklar, börjar diskutera dom ”hemskheter” som kommer att följa med förändringarna…och jag bah står där som ett frågetecken och reagerar precis tvärtom och är lycklig. Så jag får känna lycka i smyg…på toaletten…men sån är jag: ÄLSKAR nybyggen och förändringar!
GillaGilla
ja, du, mina råd vill du nog inte ens ha misstänker jag…….men eftersom jag är en sådan trevlig prick så ska du få dem ändå *S*.1) Ha tålamod, och tänk efter, sluta upp med att bara känna efter, och jag vet att du bara vill kääännnnaaaaaaa, men du är vuxen. like it or not, och du har helt enkelt passerat stadiet när man bara känner, det gör man typ i 3 -5 års åldern.(Som en parentes tror jag att du vet det, det är därför dina inlägg går i motsats riktning hela tiden, men det är vad jag tror, mothugg kommer anar jag)2) Flytta inte ifrån dina barn, endera flyttar du med dem, eller så flyttar du inte alls.3) Det kommerfler tåg, det gör det alltid.4) det du söker finns inom dig, men du finner det aldrig om du inte lyssanar inåt,och för det krävs att man coolar ned. Du kan flytta runt hela jordklotet men ändå aldrig finna det du söker om du inte ger dig själv tid att hitta det. 5) Det finns inget som är rätt eller fel, det blir bara olika beroende på de beslut man tar.6) Gå på intervjun så får du se hur det känns sen.Hopaps du mår bättre och har lämnat snorträsket.ps:Hälsningar syster duktig =))
GillaGilla
1) Vet. Men en del är ändå som jag….att man har tålamod tills känslan nästan blir som en sjukdom….och man bara MÅSTE ta tag i det….Du skulle bara VETA hur min hjärna arbetar heeeela tiden….oavbrutet…2) Sönerna har en pappa också. Spelar inte det rätt stor roll?? Och Storing är 16 år så honom kan det inte spela sååå stor roll….Minsting flyttar med…Det är Mellan som det är bekymmer med vad gäller detta….3) Åååå, vänta på tåg…*suckar*4) Där har du HELT RÄTT! Så skulle jag också sagt om jag varit i dina skor, och inte mina. Helt rätt!5) Också helt rätt….tror jag…6) Precis! Men det är ändå himla bra med era synpunkter…Man behöver få vända hjärnan tre varv till när man ska ta sina (tokiga?) beslut. Och dessa tre varv får jag hjälp med av ER!!TACKAR OCH BOCKAR!!Nu blev du min syster! 🙂
GillaGilla
Näe, jag blir LEDSEN av att läsa att du vill vara en sån som nöjer dig, som slår sig till ro etc. Såna finns det alldeles för många av. Och tänk om man hittat det man söker men inte kan få det då? Va va va?! Vad gör man då?
GillaGilla
*suckar*Säg inte att du är kär i en som redan är gift?
GillaGilla
Ha ha ha, finns det inget annat man kan hittat men inte kan få? Jag är själv gift sedan 18 år…
GillaGilla
Näe, fantasin räcker inte till det…VAD kan man hitta och sen inte få? Någonsin? Du är kär, men inte i din fru/man?
GillaGilla
Jag NJUTER av att se att du kanske får ett helt nytt liv !. Kan bli svårt med saknaden dock efter de andra två sönerna??kramizar
GillaGilla
Nja….Den äldsta är ju 16 år och av och till har han valt att vara hos sin pappa helt, och träffat mej varannan helg, och jag tycker det känns helt okey. Han ska ju ”flyga ut” snart och det är liksom ”på vägen ut”…tycker jag. Så länge jag vet att dom har det bra och mår bra, så är jag helt lugn och saknar bara ”lagom”….
GillaGilla
Vilket val du än fattar så vet du inte förrän efteråt om det var rätt eller fel beslut. Du måste helt enkelt fatta ett beslut och om det visar sig vara fel, så får du då inse att du gjorde det val som du vid beslutstillfället kände som rätt. Jag har själv dragit upp barnen och flyttat från deras pappa, skola, vänner, all släkt osv till en annan stad bara för att få bo ihop med min nya kärlek. De har hela tiden fått välja var de vill bo, hos mig eller i sin hemstad hos sin pappa. Det har visat sig att avgörande har varit skolan, de har märkt att de fått mycket mer hjälp i den stad som vi flyttade till. Kärleken till den andra föräldern finns kvar, även om jag märker att jag tvingats bli som ensamstående förälder, men det är ju i detta fall pappans val.
GillaGilla
Näe, man vet inte…Men skulle jag råda mej själv just nu skulle jag säga: Flytta inte! Vänta 1 år! Men….jag vet inte om jag står ut här….Vi får se….Jag märker, förhoppningsvis, vid intervjun, hur det känns….kanske…
GillaGilla