Googlad bild. Vet ej vilka tjejerna är. De får representera ”fnitter-tjejer” bara…
När jag bekymrar mej över Mellans tonårs- hormoner, och -trötthet, och -tjejfnitter….så minns jag plötsligt mitt eget fnittrande….
…..för jag hade verkligen några riktiga ”fnitter-år”.
Jag minns att det var helt obegripligt för vuxna, som av och till suckade och stönade över mitt, och mina kompisars till synes obegripliga fnitter-anfall.
Men jag minns också det Begripliga i fnitter-anfallen, och att dom, för det mesta, var så befriande härliga!
Och för det mesta var det inte elakt fnitter åt andra, utan mer åt obegripliga roligheter som bara jag, och mina fnittrande kompisar, förstod!
Jag minns också fnitter-anfall som inte gick att stoppa, som fortsatte och fortsatte och som nästan blev tårar till slut.
Jag minns fnitter-anfall där jag fick gå ut ur klassrummet/kyrkan/salen för att inte störa, och för att jag faktiskt inte kunde sluta!
Jag minns också hur ostoppbara dessa fnitteranfall var….och hur Underbart Härliga dom var….och hur vi tjejerkompisar förenades i fnittrets Begriplighet, medan dom vuxna var såååååååå tråkiga och sura…och ”fattade ingenting”…..
*fnittrar och minns*
erviluca #mammatillfyrakillar 
Åh, du får mig att minnas alla fnitterstunder och asgarv med tårar som sprutade! Härliga, underbara gymnasietid, full av just sånt. Vad hände sen? När blev man så där trist och tråkig och slutade fnittra? Usch!
GillaGilla
Ja, vad hände?! Kom Allvaret och Ansvaret i kapp, eller?! Jag kan nog få vissa skrattanfall fortfarande, men alldeles för sällan…
GillaGilla
jag har alltid haft lätt för att skratta, oj oj, påminn mig inte.Jga blev utkörd ur klassrummet och vissa av mina lärarae blev galna på mig, för att inte tala om mamma, pappa och syskon.Jag kunde få veritabla skrattanfall, precis som du skriver, de gick inte att få stopp på.Det värsta, eller det är kanske det bästa?, år att jag fortfarande har lika lätt för att skratta, men nu idag måste jag ju vara och bete mig så vuxet, blää och urk, ibland bubblar det i mig så jag måste verkligen ta mig samman.
GillaGilla
Vad härligt! Lyllo dej!Sen jag träffade Stenis har jag nog skrattat och fnittrat mer än på många år, men kanske är det förälskelsen som gör det…eller så är jag bara mer mej själv numera…. Hoppas det…
GillaGilla
Ditt inlägg får mig att minnas ett fnitteranfall jag och ngr kompisar fick när vi satt ute i korridoren för grupparbete i gymnasiet. Minns inte vad vi fnittrade åt, bara att läraren som skulle se hur det gick för oss med arbetet först bara stod som ett fån och glodde, sen började hon skratta och kunde inte sluta, vilket fick oss att skratta så vi grät och vi vek oss dubbelt.
GillaGilla
Underbart!Jag har flera såna ”fnitter-minnen” där jag vet att dom vuxna suckat och försökt få mej/oss att sluta, men det har bara inte gått!
GillaGilla
Jag minns mina fnitteranfall med stor saknad.När slutade man egentligen fnittra, och varför?
GillaGilla
Ja man slutade fnittra för att man trodde plötsligt att man var ”vuxen”….typ vid 18 års jålder då man ”kunde allt”.
GillaGilla