Mellan hade LOVAT att gå till skolan idag. L O V A T ! ! !
Så sitter han där i fåtöljen, färdigklädd, färdigfixad i håret, färdigtandborstad och ”beredd”….och jag slänger en blick på klockan och säger:
-”Nu måste du nog gå”
Mellan ler lite snett.
-”Mellan! Du måste gå nu!” säger jag lite mer bestämt….
-”VARFÖR?!?!” säger Mellan irriterat.
Då förstår jag att det kommer att bli KRIG, och jag känner: ”Nej, nu JÄVLAR!!!”, kavlar upp ärmarna, spottar i händerna och drar igång:
-”Jag tänker INTE motivera varför du ska gå till skolan IGEN! Och jag ska INTE behöva berätta för en kille som går i ÅTTAN varför han måste gå till skolan! Gå NU!” Jag är arg.
-”Meeeen, VARFÖR?!? Jag hatar skolan!! Jag vill inte!!”
-”Inga diskussioner, tack! GÅ NU!”
Mellan vecklar ut sin 185 cm långa kropp, och släpar sej ut i hallen. Dröjer med stegen och jag ser att jag inte har ”vunnit” än…
Så ställer han sej framför spegeln och då blir jag TOKIG!
-”Gå därifrån! Du HAR fixat håret! Det räcker nu! Du fastnar ju bara framför spegeln! Det där är ju inte riktigt klokt! Det börjar ju bli en fobi!! Sluta NU och GÅ TILL SKOLAN!!”
Jag är väldigt upprörd, för jag VET ju att han ”fastnar” när han ställer sej framför spegeln: Han fixar och drar i sitt hår hit och dit så att man blir toooookig (och han med, för han blir ALDRIG nöjd!)!!!
-”GÅ TILL SKOLAN NU!!”
Mellan står kvar framför spegeln och fixar och donar med håret.
Klockan tickar: TICK TACK TICK TACK….
Magsåret växer. Irritationen kokar inuti. Jag får bita mej både i tungan och tummen och andas djupt och hålla i mej för att inte kasta mej över honom och ”slå på honom” – alternativt DRAAAA honom till skolan!
Då kommer hoten:
-”OM DU INTE går till skolan måste jag……..*löjliga hot i mängder*….!!!!”
Han fortsätter fixa med håret….
Något utav hoten går nog in i honom lite grann, för han får tårar i ögonen och går in i sitt rum och slänger sej på sängen……
Jag går in i köket för att inte EXPLODERA eller säga dummare saker och/eller kasta mej över honom i ren och skär frustration.
Jag andas djupt, försöker sortera tankarna och tar nya tag, går in i hans rum och börjar ”föreläsa”:
-”Om det beror på att…..OM du känner dej…..OM du…..bla bla bla bla bla bla bla……” etc….
Han tycks lyssna. Jag hör själv hur min röst maaaler ”klokheter”, men jag har ingen aaaning om, om det hjälper. Mellan bara ligger i sängen och är tyst.
-”Du MÅSTE prata! Du MÅSTE berätta vad det ÄR! Det är lag på att barn MÅSTE gå i skolan oavsett hur tråkigt man tycker det är! Det är bara att härda ut! Gilla läget! Eller ogilla läget, men man MÅSTE gå i skolan!!!”
-”Men jag LÄR MEJ JU INGET!!” gråter Mellan.
-”Du kanske måste gilla läget även där. Skolan är, och har alltid varit, lite av ”korvstoppning”: Man stoppar in en massa kunskaper och sen kräks man ur sej dom på ett prov, och nästan inget fastnar. Så var det när jag var barn, så var det när Äldsta sonen var barn och så är det nu. Det är kanske så att du måste gilla läget även där.
Man lär sej kanske att plugga – att söka kunskap – men det är bara en promille som fastnar. Och du måste också lära dej att stå ut fast det är tråkigt och segt. DET är kanske den kunskap du lär dej?!”
-”Men, ååååååååååååå!”
Jag tänker att jag kanske ”undervisar”/pratar för mycket just nu….Och inte lyssnar. Men å andra sidan säger han inget. Är för det mesta tyst. Och när jag ställer frågor svarar han:
-”Vet inte”.
Ibland betyder ”vet inte” ja, och ibland är det ett sätt att slippa svara…Ibland säger han så för att han är så osäker på om det är okey att tycka och tänka som han….och ibland har han inte lyssnat på frågan, så han svarar ”vet inte” för att han faktiskt inte bryr sej…(tror jag).
Jag fortsätter med min ”föreläsning” ett tag….och pratar kring hans klass, hans skola osv….
-”Det kanske inte vore så smart att byta skola/klass inför 9:an?” säger jag….men han svarar att han inte vet (!) om det skulle vara bra eller inte.
Hans klass består nämligen av ca 22 otroligt starka och dominerande tjejer, samt ett litet (6 st) skrämt gäng med killar med olika bokstavsdiagnoser. Två killar har inga diagnoser, och det är Mellan och hans kompis Richard.
Detta kommer nu att bekymra mej ett tag framöver.
Är det bara en ”svacka” i Mellans (känslo-) liv, eller måste jag agera mer?
……………………………………………………………………………………………………………………
PS.
Tilläggas bör att Mellan är en otroligt SNYGG kille, och har alltid varit.
Då tittar jag inte bara med ”mamma-ögon” utan han är verkligen slående vacker/snygg. Grejen är dock att han begriper det inte själv. ÄR man så snygg, och är så social (som han var när han var yngre) och trevlig, så borde man åka på en ”räkmacka” genom livet, och inte vara så osäker som han är (nu).
Dessutom har han väldigt lätt för att lära sej. Så vad är problemet, liksom? DS
…………………………………………………………………………………………………………………….
…..sa familjeterapeuten…. *harkel*
….fast även solen har fläckar….
….och ingen blir profet i sitt eget land….
Ideer??
erviluca #mammatillfyrakillar 
Oj oj..Och i detta nu slår det mig att det är rätt så skönt med en tjej på 21 och en grabb på snart 20 som har flyttat och står på egna ben…Jag tror att jag har förträngt tonårstiden ;-)…Så tyvärr inga bra råd just i detta nu..*kramas i stället*
GillaGilla
Ja, det är sååååå skönt ”efteråt”….Längtar dit….*kramas tillbaka*
GillaGilla
Ojoj, känner så väl igen det där. Även om jag tycker att jag har en del verktyg i handen i dagens läge, så har jag tyvärr inte några råd. men…jag känner med dig. En fruktansvärt jobbig sits som förälder…& givetvis oxå för grabben.
GillaGilla
Tack för medkännandet – det är bra nog!:)
GillaGilla
Kom han iväg till skolan då?
GillaGilla
Nej. Jag ”förlorade” den dagens ”match”…. 😦
GillaGilla
Åh, vad jobbigt det låter,. både för dig och för Mellan.Men något beror det ju på, såklart, sen vad det är är en annan femma.Nu verkar du och jag ha en ganska olik syn på barnuppfostran men en likartad syn på att vi vill barns bästa, utifrån våra olika perspektiv då =).Men det är ju så att du är vuxen och Mellan är ett barn, och att du som vuxen måste göra klart för honom vad som gäller, dvs att man måste gå till skolan.dels för att han är tillräckligt stor för att förstå att vissa saker måste man göra även om det suger fett för att citera mina egna barn, och för att du inte skall få magsår framöver.Sen fårdu ta kontakt med läraren, skolan och prata med dem och det här, och också prata med honom varför det känns så motigt.Även om du är familjeterapeut kan du ju knappast vara det för dig och din familj, man har ju ingen distans till sig själv p¨å det sättet som behövs i en sådan här situation.Det är en jobbig ålder, med hormoner som rusar runt, och så är det ju ganska stökigt i en del skolor, kanske inte i din sons klass men något är det ju.
GillaGilla
”Ilskediskussionen” är tagen och kommer kanske att tas några gånger till – då där jag gapar och kräver och skriker och är allmänt jobbig. Sen har vi den andra diskussionen där han måste få tänka och tycka och känna efter och, förhoppningsvis, berätta. Absolut att jag måste kontakta skolan och höra hur vi kan samarbeta kring detta. Det är en jättebra rektor! Att klassen är jobbig för Mellan har jag alltid vetat – just för att den är så ”tjej-dominerad” och för att killarna i klassen är röriga och stökiga (TRE ADHD-killar, en med annan diagnos, och så Mellan och en ”vanlig” kille till…). Självklart orkar man inte hur länge som helst….men det finns ingen klass att byta till heller, för det är en så liten skola….Men det mesta brukar gå att lösa här i världen….Jag har bara en liten oro kring hans hälsa också, så det måste vi ta tag i…
GillaGilla
Som tonåring är man ful, ful, ful – minns du inte det? Varje komplimang vänder man till något slags tvärtomspråk så att det blir hånfullt och elakt. Jag tror att varje tonåring behöver gå igenom den där osäkerheten för att komma fram till sig själv. Det enda man kan göra där är väl att prata om ”Jag vet att det är så här men man ska tycka om sig själv” och bla bla bla.Sedan undrar jag också vad det är som ligger bakom det hela? Det kanske vore värt en diskussion under helgen, då det inte är press och stress att hinna till jobb och skola?
GillaGilla
Ja, vi måste definitivt prata mer och kanske han behöver en ”ensam-hos-mamma-vecka” också….Men just nu är jag hos Stenis, utan barn….
GillaGilla
thank you for share!
GillaGilla