Jag är lite Plötslig av mej…./erviluca

Jag är lite Plötsligt av mej. Dom som KÄNNER mej vet det.

Mina systrar, min svåger och min mamma vet det bäst. Och dom har ”stått ut” med mej/det  hela mitt liv….Men så är dom ju lite mer ”utanför” också….och lever inte I min Plötslighet.

Mina flyttar har ofta varit lite spontana och plötsliga. Jag är inte mycket för att planera…. Jag lever mycket på Känsla…..

Känslan säger att ”nu räcker det!” eller ”nu vill jag vidare” eller ”Nu är det dags!”…..eller ”En hund skulle vara mysigt!” eller ”jag tror vi behöver en undulat!” ……

Jag tror det började väldigt tidigt – att vilja gå En Egen Väg.

Att inte fråga andra. Att bara gå. Ensam. Ensam är inte alltid stark, men Ensam blir heller inte Stoppad.

Det eviga: ”Så kan man inte göra/ Så får man inte göra/ ….men först måste man…./” och alla stopp och hinder är jag allergisk emot.

Jag la Tidigt av att Fråga Andra, be om råd, ta med mej andra…..för det blev bara segt och jobbigt.

Jag började på alla sporter SJÄLV. Jag började dansa SJÄLV. Fast i en grupp, givetvis, men jag var aldrig den som sa: ”Ska VI börja med xxxxxx Tillsammans?!” för jag ville göra NU och SJÄLV…..Gå min egen väg!

Jag hatar hinder.Jag hatar ”stopp”. Jag hatar ”så kan man inte göra”.

Man kan göra ALLT. Iallafall försöka.

Och den som försöker stoppa mej, går jag omvägar omkring….

”Jag kan FÄLV!” sa jag när jag började prata.

Och därför kanske jag förblir ensam.

Och därför har jag kanske mej själv att skylla.

Nu.

Och då.

Och för evigt.

Amen.