Han ringde.
Jag sa: -”Jag är ledsen”.
Han sa: -”Förlåt.”
Jag sa: -”Kanske…”.
Han sa: -”Det kom så plötsligt.”
Jag tänkte: Jag ÄR plötslig.
Men hur är man ”Inte-Plötslig?”
- Kommentar
- Reblogga
-
Prenumerera
Prenumererad
Har du redan ett WordPress.com-konto? Logga in nu.
erviluca #mammatillfyrakillar 
Det kan du berätta för mig när du vet =) Jag har då inte kommit på det ännu.Megastorkram!
GillaGilla
Ha ha ha! Är du också ”sån”?? Megajätte tillbaka!
GillaGilla
Man blir tråkig å planerar allt långt i förväg, å sen blir man besviken när det inte blir som man tänkt
så fortsätt att vara plötslig! 😛 du kommer ha roligare i långaloppet så!
GillaGilla
TAck!Så brukar jag tänka efter att ha sprungit in i en vägg. ”Hellre en vägg för mycket, som gör ont, än ett trist liv”. Typ. 🙂
GillaGilla
Ja fortsätt att tänka så, å jag är säker på att du kommer hitta nån som uppskattar det! =) finns ju många som inte vill ha ett trist liv 😉
GillaGilla
Ha ha ha! Nu fick du mej lite glad igen. Tack!
GillaGilla
=)
GillaGilla
Jag är nog ganska inte-plötslig. En skillnad har vi, iaf 😉
GillaGilla
Ja, tur att vi inte är helt lika! Vi kanske skulle komplettera varandra?! 🙂
GillaGilla
Nja, du skulle nog bli galen på min skyndalångsamt och övervägaalltnoga-teknik.
GillaGilla
Ja, det skulle jag nog bli…och du skulle bli stressad av min ”meh! sluta tänka så mycket! Kom nu! Let´s go!!”
GillaGilla
Definitivt 😉
GillaGilla