Jag ringde Grabbarna Grus´ pappa igår för att meddela vad jag köpt/inte köpt till Mellan i födelsedagspresent. Då berättade han att det var ”lite rörigt” med hans föräldrar. Så berättade han vidare att båda föräldrarna blivit mer och mer vimsiga dom sista åren. Hans mamma vet att hon är senil, men hans pappa har inte riktigt förstått hur det är med honom. Han har ju fått hjälpa sin fru dom senaste åren: ”Jag kan väl inte vara förvirrad också!?” Typ.
Båda är helt klara i huvudet av och till, men så snurrar det till inom vissa områden, eller vid vissa tillfällen, och så blir det heltokigt.
Båda är f d chefer och ”fiiiiina människor” utåt, och tycker det är mycket jobbigt att livet ”krackelerar” på detta sätt.
Förstås.
Det måste vara hemskt att VETA att man snurrar till det fullkomligt av och till, och att man själv inte kan styra det.
Usch!
Nåja.
Igår morse hade min EX svärfar gått ut på morgonen för att ”fixa el-räkningen” (eftersom elen varit avstängd i 3 veckor…hur dom nu klarat det i denna kyla…två äldre människor….) och hade sedan inte kommit tillbaka. Ingen visste var han var och han hade inte hört av sej.
Jag tänkte på det mycket efteråt…Det här med att bli gammal, att förlora sina funktioner, att bli förvirrad….att inte klara av Livet plötsligt….
….och jag tänkte vidare…USCH! Och jag kände att om jag börjar bli förvirrad (på DET sättet!) för jag är redan rätt ”förvirrad”…..så tror jag att jag skulle ta mitt eget liv. Faktiskt.
För varför ska man leva när det inte fungerar, och man liksom har allt ”bakom sej”? Man har ”levt färdigt” – gjort sitt.
Jag tog en diskussion med Minsting om det här och hur det skulle vara osv…..Han sa att ”man kan ju inte göra självmord om man har BARN!!”
Och det höll jag med om……..”…..men om barnen är vuxna och har egna barn och alla klarar sej bra?” tyckte jag……”….och om man inte är rädd för döden och tycker att man inte har något att leva för….och bara är till besvär….varför ska man leva då?”….
Han tyckte INTE att det var okey att man tog livet av sej i vilket fall som helst. Och jag poängterade att jag inte hade såna tankar om mej själv…
… men jag skulle inte bli förvånad om det är just det som hans farfar gjort….
erviluca #mammatillfyrakillar 
Men hur gick det då? Vart hade farfar tagit vägen?
GillaGilla
Han är inte upphittad än! Polisen är kontaktad…ingen vet var han är….
GillaGilla
Ojojoj, då! :-(Mina föräldrar börjar bli till åren, och kropparna likaså. Men hjärnorna funkar rätt bra – än i alla fall. Tveklöst har man lättare att förstå och klara av de kroppliga försämringarna. Både som åskådare eller som huvudperson, skulle jag gissa.
GillaGilla
Absolut! Hellre blir jag faktiskt skröplig i kroppen än i huvudet….Helst vill jag ju vara pigg och vaken både här och där…men tyvärr får man ju inte välja…. 😦
GillaGilla
Nej man får ju inte det!! Jag vill inte heller bli varken det ena eller det andra, hoppas på dö ung och få vara ett hyfsat vackert lik:) Men säger jag det blir min mamma ledsen…
GillaGilla
Självklart blir din mamma ledsen! Jag antar att du själv inte är mamma eller pappa, för då skulle du förstå HUR ledsen, för jag tror inte något värre kan hända i ens liv, om man har barn, än att ens barn dör! Frågan är om man ”överlever” alls…egentligen…eller om man därefter lever som ”levande död”….? Så illa känns det att ens tänka tanken att ens barn skulle kunna dö…Du är ”heartbroken”, och jag lovar dej att vi är ALLA ”heartbroken” någon gång i livet…och dom flesta ”läker ihop” och går så småningom vidare och hittar ny kärlek och lycka. Det hoppas jag att du också gör!Kram på ´rej!
GillaGilla
Jo, jag är faktiskt mamma, till två barn som nästan är vuxna nu. Anledningen till mina tankar är väl mer att jag är sjuksköterska och ser så många tragiska livsöden. Självklart skulle jag gå sönder om mina barn ville dö, det ska liksom bara gälla MIG, för jag har sett så mycket sorgligtJag vet ju att det inte funkar så, skrev bara vad jag önskade, om det var möjligt lixom…Kram på dig oxå
GillaGilla
Jaha, jag trodde du var en ung tjej, som var ”heartbroken” och som ville dö, och att DIN mamma reagerat på det. Tänk så man kan feltolka texter ibland…Ja, ibland måste ”man/folk” hålla sej levande ”för andras skull”, faktiskt…och om man gör det tillräckligt länge så kanske ”dödsönskan” går över och man vill leva igen…förhoppningsvis…Hur långt ”tillräckligt länge” är vet jag inte, dock, och för dom som verkligen VILL dö, så är det nog väldigt jobbigt….Kram!
GillaGilla
Usch, vilken soppa!!!Jag får acceptera kanske nån gång vad min pappa menade och känna annorlunda, frid inför hur han fickgå bort. -Ska jag dö , vill jag dö som farsan , och intebli något kolli eller sitta på hem sa han.. (farfar dognär han lämnade banken knall fall av hjärtat.) Och pappahann somna och i två andetag så var han borta…. Det vartotalchock!. Men han fick som han ville, och jag tror jag villha det så jag med.. men får gärna så många år till som möjligt. Kramizar fina Er vi lu ca:P
GillaGilla
Ja, man vill ju dö fort – helst i sömnen, tack. Om jag fick beställa döden skulle jag beställa den: I sömnen. Kram.
GillaGilla
Vi bodde grannar med ett ”fint” gammalt par. Hon var glasklar i huvudet och alert på alla vis, men han blev så småningom helt senil. Han gick bokstavligt talat i barndom och kunde stå rakt upp och ner på golvet och bara kissa en stor pöl omkring sig… som han sedan pekar på och log ett strålande leende – för henne att torka upp. Han var åtminstone vänlig och glad, men hu så vidrigt för henne att se honom liksom försvinna bort!
GillaGilla
Fyyyy, vad jobbigt! Det är kanske EN av anledningarna till att man säger ”…i lust och NÖD…” när man gifter sej….Det är verkligen nöd och det gäller att stå ut med en ”helt annan människa”, fast i samma kropp….Svårt och jobbigt!
GillaGilla
pekaDE skulle det givetvis stå ;o)
GillaGilla
Tänk att det förstod jag! :)Men rätt ska vara rätt…. Kram!
GillaGilla
oj fy! Precis det där hände mitt ex med. Med hans farfar visserligen.. Och det är sjukt otäckt.Uscha!*krama*
GillaGilla
Ja, det är otäckt. Min mormor blev senil, men väldigt sent, och då var hon redan placerad på något slags äldreboende, men hon glömde bort vad saker var för något också, så min mamma och hennes syskon satte lappar på alla saker: ”skåp”, ”burk”, ”stol” osv och så hade de en stor almanacka där de skrev att de varit där, för hon glömde det också: ”INGEN hälsar på mej!!” kunde hon säga och då kunde man kolla i almanackan och säga: ”Men Anna var ju här idag på förmiddagen!” ”Jahaaaa!” sa mormor då förvånat.Kram
GillaGilla
Det där är verkligen obehagligt. Förstår alla dina tankar omkring det. Det är något jag också har tänkt på många gånger… då jag ofta känner mig snurrig. Jag har inget att referera till i min släkt då min far begick självmord när han var 45, mamma fortfarande är vid väldigt god vigör vid 63 års ålder, farmor och farfar dog innan jag föddes, mormor dog av alkoholism och likaså gammelmorfar… fast han var ganska klar i knoppen ändå och bodde själv tills han dog vid 86 års ålder…Att inte vara medveten om att man håller på att bli så är en sak… men att vara det och veta vilken börda man blir för familjen och samhället….jag kan inte med någon garanti säga att jag inte skulle ta bort mig själv i det läget…
GillaGilla
Jag känner mej rätt snurrig jag med…och jag hoppas ofta att det är för att jag har för mycket omkring mej med allt….så att det rör ihop sej i huvet pga det, så att det inte är början till senilitet. Men jag fick faktiskt göra en test ang senilitet/alzeimer för ett tag sen för att jag var så orolig…och testen visade ”inga tecken” på dessa sjukdomar…Puh! Jag är alltså bara ”allmänt förvirrad”…Puh!
GillaGilla
Usch…Vad läskigt med din exsvärfar…Ja det är inte lätt att bli gammal och skröplig och att sen också drabbas av senilitet måste vara skrämmande..Hoppas att exsvärfar kommit till rätta och att du får en fin fredagskväll!*goa kramar*
GillaGilla
Exet berättade igår att farfar till slut dök upp….Han hade tappat bort sin bil….och letat efter den hela dagen…Till slut kom han hem…utan bil!*kramar om*
GillaGilla
Ja så livet är och varför är det?Vi är sociala kollektiva varelser som behöver varandra men i vårt hektiska samhälle hinner vi inte med varandra, gamal som ung.I livets trefiliga väg kör vi föräldrar i mittfåran till vänster (hjärtat) är filen till dagis.Till höger ålderdomsfilen förverkliga dig själv stoppa dom gamla på åldis.. typ. = den moderata liberalismens återvändsgränd, hoppas jag!Undrar vi varför generationer inte har varandra, vi har mist mycket av att inte längre vara infödingar eller nja tja vet inte.Men ett vet jag jag fortsätter min devis. Jag förstår så fort jag hinner. Finns den tiden för en senil i vårt ..Ha det bäst .. 🙂
GillaGilla
Näe, vi stressade vuxna hinner inte med Livet på något vis…och absolut inte våra föräldrar, om dom nu blir sjuka…uj uj uj! Det är väl knappt att ”äldreboendena” hinner med dom gamla och sjuka…Alla ska ju vara så självständiga nuförtiden….Ha det!
GillaGilla
Usch jag hoppas verkligen att de hittat honom i livet. ÄR alltid jobbigt när man inte vet var folk är.Själv är jag inte rädd för att dö längre, men jag vill inte dö än på länge. Även om det kommer vissa tankar ibland. Men det beror på min ångest..Ha det så gott.
GillaGilla
Han är upphittad! Han hade tappat bort sin bil och letat efter den hela dagen. Dock hittade han den inte, men kom hem ändå…Nu är Socialtjänst mm inkopplade för att utreda vilken hjälp dom behöver…Ha det!
GillaGilla
Men så otäckt! Har de inte hittat honom än? Det var det här som min mamma var så rädd för när hon kände att minnet sviktade: att hon skulle rymma om hon blev senil. Det pratade hon ofta om. Nu är det ingen fara för det. Efter pappas död i somras blev hon snurrig och efter jul har hon inte kunnat gå. Vi har hoppats att hon skulle klarna, men har gett upp hoppet nu. Jag hittade ett foto på henne i datorn, taget för prick ett år sedan. Där sopar hon min trappa ren från snö. ”Kvinnokraft” kallade jag den bilden. Och nu sitter hon där, hon som alltid har gått så fort.
GillaGilla
Ja, han kom hem till slut. Nu är en massa myndigheter inkopplade för att se vilken hjälp dom behöver…Ja, det verkar gå fort när det väl börjar gå utför…och då går det bara åt ett håll…Jobbigt!Kram!
GillaGilla
Jag tog hand om mina föräldrar i tre år, tills pappa dog och mamma inte klarade sig ensam längre. Jag är glad att jag kunde göra det, men jag höll på att gå under själv på kuppen.
GillaGilla
Oj, så ska det ju inte vara….Jag får fundera vidare…Flyttar jag dit så är det ju jag som får ”dra lasset”….om mamma får det svårt….
GillaGilla
Man behöver ju inte var ung för att vara ‘heartbroken’ tyvärr. I så fall hade jag haft min beskärda del för länge sen. Men du vet – kärleken har ingen åldersgränsHa en skön helg
GillaGilla
I know….Ha en fin kväll!
GillaGilla
Så skönt att han kom till rätta! Det är inte alltid det bara går åt ett håll, ibland är det falsklarm. Äldre människor kan bli väldigt förvirrade när den andra dör, av sjukhusvistelser m.m. Så var fallet med min svärfar, men nu är han helt klar och mår bra. Men mor min vänder det nog inte för. Kram
GillaGilla
En expert hade sagt till mitt ex att båda är senildementa och att det kommer ”bara att gå åt ett håll” nu…..Kram tebax!
GillaGilla
Vad skönt att han kom till rätta till slut. Hoppas bilen också gör det, även om den är mindre viktig i sammanhanget.Gällande snurrighet så tror jag att det är värre för omgivningen. Farmor blev senil, men jäklar vad roligt hon hade det när hon äntligen fick ha rajraj med farfar igen – trots att han då hade varit död i närmare 30 år. Men pappa tyckte givetvis att det var jobbigt att se sin mamma så.Mamma blev ju också förvirrad pga tumörerna i hjärnan. Och visst var det jobbigt, men samtidigt får man ta det för vad det är. Jag tog det som att hon kallade mig för mamma/eller någon systers namn för att det var dem som var trygghet för dem under uppväxtåren. Så för min del kunde jag vara den hon ville. Däremot blev hon väldigt, väldigt ledsen när hon ”kom på sig själv” med att inte känna igen sitt eget barn.
GillaGilla
Usch, vad jobbigt. Men det är som du säger, ”bara att ta det för var det är”. När min mormor blev senil var hon också lite ”rolig” och sa lite ”tokiga saker” och jag kunde ”vara den hon ville”….Ibland var hon förvånad över hur Livet hänt omkring henne och ”ingen sagt något”…. Men det blev många barndomsminnen som dök upp….Vi får se hur det blir med min mamma….Hon är 77 år i år och ser sååå ung ut i kropp och utseende, så det är så svårt att föreställa sej henne riktigt gammal….fast hon är ju redan det! Konstig.
GillaGilla
Herregud, jag skriver som en kratta idag ”för att det var DE som var trygghet för HENNE….” ska det självklart stå.
GillaGilla
Det förstår man ju, krattan!Kram!
GillaGilla
@TrollanJa, det är just detta som gör ont, tycker jag. Mamma skäms ibland på boendet om hon inte är finklädd när det kommer annat besök än hennes barn. Och när hon är medveten om att hon inte minns riktigt mår hon dåligt. Sen har hon i många år tagit hand om fars väl och ve och hon kan bli väldigt nervös och orolig för när hon inte ser pappa, hon måste iväg och se till honom… Annars är det som du skriver, man får möta dem där de är själsligt, vara tryggheten just då och ta vara på stunden.
GillaGilla
Ja. Jag jobbade på långvården som ung, och man fick vara påhittig och fantasifull och hjälpa till att ”kalla in korna” och allt möjligt när tanterna och farbröderna for i väg med sina minnen….
GillaGilla