Dagsarkiv: 11 november, 2010

Jag läste Islandsmammans blogginlägg, och häpnade över att det händer igen och igen och igen….VARFÖR?

VARFÖR ”glömmer” män bort sina fruars/flickvänners (barns?) födelsedagar? Är dom inte viktiga alls? För det är ju det man signalerar när man glömmer bort sin älskades födelsedag. Det är så det känns.

 ……………………………………………………………………………

Att den man älskar uppmärksammar en på ens födelsedag är Viktigast Av Allt!

-”Vad fick du av din man när du fyllde år?”

-”Inget……”

……………………………………………………………………………………..

Min systers man har glömt hennes födelsedag i alla år….och hon laddar inför varje födelsedag med frågan: ”Kommer han att minnas den i år?” och sen sköljer samma besvikelse över henne år efter år, eftersom svaret blir ”JA, han glömde det i år också!”,  TROTS ATT hon berättat hur det känns inuti när han ”glömmer”. Hans svar bli alltså: ”Vem bryr sej? Inte jag iallafall!” – outtalat.

Min pappa glömde mammas födelsedag i alla år, och vi döttrar lärde oss med åren hur ledsen mamma skulle bli…så vi påminde och påminde och påminde….och jag minns hur nervösa vi var inför mammas 50-årsdag….Trots att vi påminde! För risken fanns ändå att han skulle ”glömma”…och mamma bli ledsen….

MEN händer det NÅGONSIN att kvinnor glömmer bort sina mäns födelsedagar? Någonsin???

Och VARFÖR lär sej inte männen, TROTS att man säger till och påminner och berättar hur ledsen man blivit?!? Jag skulle ju ”gå under” av skam om jag glömde bort min älskades födelsedag! Gå under! Och sen skulle jag slå knut på mej för att kompensera det, och aldrig glömma igen! Någonsin!

Men männen glömmer år ut och år in, och verkar inte bry sej ett smack när deras kvinnor ser ledsna ut…utan ”dom” säger bara ”….men det är väl inte så viktigt”…..

En födelsedag slog min (ex-) man in en schampoflaska i present till mej, för han ”hann inte” köpa något till mej….

Om jag kände mej värdefull då?!? A b s o l u t    i n t e  ! ! !

 ….kände mej som något katten släpat in…

OVIKTIG!

(Det här är inte ”Lisa” utan det här är en bild som dök upp när jag googlade: ”girl 4 years old”)

Jag tror nog inte det undgått någon, som läst min blogg, att jag gillar barn! Jag gillar VERKLIGEN barn! Jag gillar att umgås med dom, att titta på dom, att ”studera” dom (titta när dom pratar och leker)….Ja, det mesta med barn faktiskt. Jag gillar verkligen barn. Så är det. Så jag tycker det är underbart när jag får chansen att träffa ett, som jag fick igår.

Jag var hemma hos dom igår, för första gången. Mor och dotter, 4 år. Vi kan kalla henne Lisa. Jag hade aldrig träffat Lisa förut.

Lisa satt i soffan och tittade på TV.

-”Hej!” sa jag.

Hon svarade inte.

-”Säg HEJ då!” sa mamman, sådär lite uppfostrande.

Jag sa att det spelade ingen roll om hon hejade eller inte – ”….en vacker dag kommer hon att heja på folk – jag lovar!” sa jag till mamman som bekymrade sej över sin ”ouppfostrade dotter”.

Vi satte oss i köket och pratade, mamman och jag. Efter en stund kom Lisa in i köket och satte sej på en stol bredvid mej. Mamman sa något på polska till Lisa, och hon svarade på samma språk.

Imponerad sa jag:

-”Oj, vad du är duktig som kan prata TVÅ språk! Både svenska och polska!”

Lisa nickade stolt, och sa sen:

-”Jag kan ännu fler språk!”

-”Oj! Vilka språk då?” frågade jag imponerat

-”Eeeee…….?”

Jag märkte att hon att hon inte visste själv….så jag sa:

-”Du kanske kan engelska??”

-”Ja, just de!” sa hon och la sen till: ”Yes! No!”

-”Waow!” sa jag

-”Como ésta?” sa hon sen….

-”Oj! Du kan spanska också?!? Då kan du ju FYRA språk!” utbrast jag.

Hon nickade stolt, och jag hade fått en ny kompis!