Är det viktigt att man i en relation älskar ”lika mycket”….att det liksom väger jämnt på vågen….?
Kan man liksom hälla en massa kärlek över någon som ”håller igen”, eller blir det ”tvärtom-effekt” då?
Och hur känns det när man ”hällt färdigt”? Om man har en stor röd hink full av kärlek som man häller….och så blir hinken tom…. och inget händer….Vad händer sen?
Är det bättre att vänta med att hälla, fast hinken håller på att svämma över, tills man märker om den andra också öser?
-”Om du tar 1 dl så tar jag 1 dl….Va! Tog du bara ½ dl? Då tar jag tillbaka ½.”
Eller?
Brukar det ”väga jämnt” i kärlek, eller turas man om?
Hur är det för dej/er? Hur har det varit för dej/er?
erviluca #mammatillfyrakillar 
för mig är det enkelt, jag undviker det hela…så jag får ingen och ger ingen=)
GillaGilla
Sorgligt. För att älska är ju Livets Krydda, liksom….Själva Grejen…och för att FÅ måste man våga GE, och satsa….Så öppna dina ögon, och din dörr, och titta ut! Kanske det finns ett vilset Knytt i skogen, som behöver en lykta….
GillaGilla
Det går lite i perioder, men oftast har vi ungefär lika mkt i skålarna. Ibland väger det över hos nån av oss. Helt naturligt, bra för att hålla lågan vid liv oxå tror jag.
GillaGilla
Låter bra. Och enkelt.
GillaGilla
Det är väl olika, iband är man så sjukt kär – och ibland mindre…
GillaGilla
Upp och ner….hit och dit….Ja, så är det nog….
GillaGilla
Jag tror inte man älskar lika mycket, åtminstånde inte som en konstant känsla.Sen tror jag inte man är begränsad till en viss mängd kärlek, den tar inte slut på det sättet.//Herr S
GillaGilla
Näe, den tar aldrig slut….men i mitt ”exempel” blev det så….tokigt!
GillaGilla
Jag tror att det är svårt att väga kärlek. Jag tror inte heller att den mäts med decilitermått. Man kan säkert älska olika mycket och på olika sätt. Men jag tror att man ska akta sig för att försöka mäta. Känns det bra är det bra. Känner man sig älskad så är man nog älskad. Älskar man så märks det förhoppningsvis. Men försök inte mäta det som inte kan mätas. 🙂
GillaGilla
Ett ord för detta: Klokt! Och kunde man ge en tumme till kommentarer skulle du få en: Tumme!
GillaGilla
Den som älskar mest är alltid mest sårbar i en relation. Den som älskar mest gör de största offren, anpassar sig mest.Den som älskar minst har övertaget. Den som älskar minst kan alltid gå om det blir obekvämt.Kanske det inte är kärlek utan begär kontra bekvämlighet.Den verkliga kärleken mäter inte.
GillaGilla
Ja, så känns det ju….Att man blir sårbar när man tycks ”älska mer”….Men behöver det vara/kännas så…Vad blir man sårbar för, liksom?
GillaGilla
Den som älskar mest – kanske egentligen behöver mest. Och kan därför också bli nekad. Men sårbarheten ligger nog mycket i rädslan att bli ratad, att inte duga, bli övergiven av den man inte tror sig kunna leva utan.
GillaGilla
Ja, absolut. Det gör ont att bli avvisad. Fina ord, och sanna.
GillaGilla
Så kloka ord Kyrksyster! De gick rakt in i mitt hjärta, för det var precis så det var med mig och min fd sambo. Jag älskade honom, för första gången älskade jag en man i mitt liv!, och han tyckte ”väldigt mycket om” mig. Så gick det som det gick också. Jag gjorde alla uppoffringar, anpassade mig hela tiden till honom och hans familj och släkt för att det skulle funka. Och ändå så slutade det med att han var otrogen och gjorde slut för att bli ihop med den nya istället. Kvar stod jag, med ett brustet hjärta, inget självförtroende, ingen självkänsla och såg honom skina av lycka.
GillaGilla
Aj aj aj, vad ont! Och du hade säkert kunnat vara ”hon” om du bara känt dig tillräckligt uppskattad och älskad, för det är så lätt att känna sig ”kuvad” och bli ”underlägsen” när man känner att man måste bete sej på ett speciellt sätt, eller vara på ett speciellt sätt (som man oftast inte vet hur det är!), för att bli älskad. Egentligen borde man bara GÅ när det känns så….men Hoppet är ju det sista som överger… Det gjorde ONT att läsa dina rader, för jag vet hur det känns och hur det är. Och själv fullkomligt hatar jag den rollen, och jag hatar när jag tagit den….och jag tar den, fast jag inte vill! Jo, det handlar ju om ens egen självkänsla….Att våga tro att man kommer att bli älskad FAST man är som man är och gör som man gör….eller att riskera att bli lämnad….att våga det….Usch, för kärlek! Egentligen. :PStyrkekram!
GillaGilla
Det är just därför som jag lovat mig själv (och hittills lyckat hålla!) att aldrig någonsin hamna i en liknande situation. Jag vägrar bli den jag var då ännu en gång. Fixar han inte att jag är den jag är, ja då får det vara. Jag behöver någon som fixar en stark kvinna, även när hon är svag, och som älskar mig för den jag är. Aldrig igen ett förhållande där vågskålarna är så olika! Det är nog en av anledningarna varför jag fortfarande är singel och varför jag inte kastar mig in i förhållanden utan tar det väldigt lugnt numera. Synd bara att det tog över 40 år att fatta detta…Som någon skrev här ovan så kan vågskålarna väga lite då och då, men över tid är det jämnvikt som gäller. Så klokt sagt, och det är väl så det blir i ett långt förhållande som bygger på ömsesidig kärlek och respekt.
GillaGilla
Tog det ”bara” 40 år för dej….? 😛 *suck*
GillaGilla
Känner igen mig en del i Madam XYZs berättelse. Och förstår PRECIS vad du menar med ditt inlägg!!!För mig har balansen blivit väldigt viktig. Jag inser att den kanske har blivit FÖR viktig, för jag är LIVRÄDD att gå in i en relation igen! Jag vill vara den som har övertaget, kontrollen… men det knäppa är att då skräms jag av att han har starkare känslor än jag och jag drar mig undan. Och tycker jag att jag har starkare känslor så drar jag mig undan för det för att det blir den här obalansen.Alla förutsättningar att få ett förhållande att fungera, va?? Not…..Jag är medveten om det här problemet och arbetar med det inom mig. Men det handlar mycket om att acceptera SIG SJÄLV och våga älska SIG SJÄLV för den man är, våga tro på sig själv också… för att klara av att det självklart är obalans i en relation. Det är ju alltid det nångång. Men är man stark nog i sig själv så kan man hantera det och känner sig inte utlämnad….Men jag anser att det aldrig ska vara så att man måste ge avkall på vem man är för den andres skull. Kompromissa måste man självklart göra i en relation, men det är viktigt att BÅDA är villiga att göra det och inte bara EN…. för då blir det inte ett bra förhållande. Men kompromissandet får aldrig handla om att göra avkall på den person man ÄR…. bara i de HANDLINGAR man gör….Det tycker i alla fall jag….
GillaGilla
Jag håller med! Verkligen! Man får inte vara för rädd och man ska älska sej själv och våga stå upp för den man är, och våga älska och och och och….. Puh!
GillaGilla
Tror också att det måste finnas en balans. Har varit i förhållanden där det varit obalans, ett där han älskat mig mycket mer än jag älskat honom och ett där det varit det motsatta. De slutade alla illa och sårade den som älskade mest.
GillaGilla
Men sen när man väl ”vågar” och har bestämt sej och satsar på varandra….DÅ kanske det kan gå i vågor ibland, men då känns det väl mer tryggt….att det ÄR så….i livet….
GillaGilla