Vi satt i solen i somras och pratade om förhållanden och kärlek och sånt….Hoppsan, vad ovanligt…. eh?

Hon berättade om när hon träffade Markus….att dom först hade träffats på samma fest, och hon tyckte att han var gullig, så hon pratade lite extra med honom och så….Sen ”råkade” dom hamna på samma fest ytterligare en gång och då kom dom att prata om midsommaren. Han sa att han skulle vara med två vänner i deras sommarstuga i Falun. Hon sa att hon hade inget speciellt för sej på midsommarafton, och sen bjöd hon i princip in sej själv…
Jag, som är modig, på ett helt annat sätt, förundrades över hennes mod:
-”Men tänk om han inte VILLE och bara var artig och inte kunde säga nej! Tänkte du inte så?” frågade jag…
-”Äh, man får väl chansa lite!” svarade hon så glatt.
Så åkte hon till Falun för att fira midsommar med en kille, som hon träffat två gånger, och inte ens kysst (!), och hans två kompisar.
Det var lite pinsamt först, berättar hon…fast bara lite….Hon pratade på, och hon gillade hans kompisar! Jag vet att hon verkligen kan ”prata på om ingenting”….. Hans vänner var jättetrevliga – det var ett par, som tur var!

När dom på natten skulle gå och lägga sej, skulle dom sova i Friggeboden tillsammans.
Själv kände jag att det måste ha känts jättejobbigt att krypa in i en Friggebod med en man man knappt känner och varken har kramat eller pussat eller ”gått vidare” med på något sätt….
-”Amen, på något sätt förstod jag ju att han var intresserad, fast blyg, för annars hade han väl inte låtit mej komma dit, och sova i samma Friggebod!” berättade hon så självklart.

-”Så jag bah frågade om jag fick sova i hans säng, fast det fanns två sängar, och han öppnade sitt täcke och släppte in mej…..Sen blev det ju som det blev…. Men så hade han inga kondomer, så jag sa åt honom att springa till sin kompis och fråga om han hade….Det hade han!” berättar hon vidare glatt.
Jag lyssnar Imponerat. Vilket mod!
Hon berättar vidare hur hon då och då under deras förhållande sedan sa att hon älskade honom, men att han i början väldigt sällan sa det tillbaka.
-”Kändes inte det lite….övergivet….eller blev du inte orolig och rädd att han faktiskt inte älskade dej?” frågade jag.
-”Nej, varför skulle jag oroa mej över det?” frågade hon och såg förvånad ut. ”Vi var ju tillsammans och träffades varannan helg. Jag tänkte att han bara hade svårt att säga orden, liksom”.

Och jag undrar hur man blir så trygg i sej själv. Hur man får så god självkänsla, att man liksom bara vågar utgå från sej själv – ”jag älskar honom” – och så leva utifrån det. Inte ifrågasätta om man själv är älskad, om man duger, om man är bra nog, om det kommer att hålla osv osv.
Så härligt att bara tänka: ”Jag älskar honom/henne!” och så utgå från det. Inte undra om han älskar mej, varför hon inte ringer, att det gått fem dagar sedan man hördes…och vad betyder det osv osv, utan bara ”Jaha! Jag älskar honom och då gör jag så här.” Punkt, liksom.
Nej, hon är inte ovanligt snygg eller något! Hon ser rätt alldaglig ut och är ganska överviktig. Så det har inget med utseendet att göra.
Jag funderar vidare….












