Mööööööööööööööööörkt ute.
Jobba.
Möööööööööööööööööörkt ute.
Handla.
Hem.
Hundpromenad.
Pyttipanna med stekt ägg och inlagda rödbetor.
Mums mums! Eller glass.
Dataspel och TV-tittande.
Klippa lite på Milton…som gick från att ha varit svart till att bli grå….
Många ”borden” finns kvar… men dom går ingenstans…dom tar jag ”manjana”………
…för jag har för många manliga ingredienser i mej… eller så är jag bara romantisk…och därmed väldigt kvinnlig…? :
Jag tar för många initiativ, är för snabb och för het på gröten, är för på och för mycket….är inte tillräckligt ”mystisk” och ”försiktig” och avvaktande….
….har det lite svårt med tålamodet……vad gäller vissa saker iallafall…
Om jag var man skulle jag skicka SMS varje dag till den jag älskar….Kärleks-SMS, sex-SMS (kanske…har inte prövat, men är inte ovillig till att göra det….) och gulliga SMS….
Jag skulle skriva fina saker på Meddelandesidan och helt öppet på Facebook då och då.
Jag skulle kanske skicka en blomma någon gång, och ett kort då och då…. och ordna med en Romantisk kväll med tända ljus och kanske inleda kvällen med ett bubbelbad…kanske….
Jag skulle inte hälla blomblad i toa-vattnet, som jag hörde att någon gjort….och troligen inte ens blomblad på lakanen….
Men jag skulle sända små meddelanden då och då, enligt ovan, för att jag älskade henne, och för att hon skulle känna sej älskad och uppskattad….
….men nu är jag bara en ”Mystisk Quinna”….som ska ”ligga lågt” och ”avvakta”…..
Varför bor man i ett land som är MÖRKT halva året? Och kallt?
Varför bor man i ett land där man efter jobbet måste krypa in i sin koja och kura ihop sej mot kyla och mörker?
Varför bor man i ett land där väggarna håller människor ifrån varandra?
Varför bor man inte i ett land där man efter jobbet fortsätter LEVA – tillsammans med andra?
I ett land där man tar en drink, eller en öl eller en kopp kaffe vid poolen, eller stranden, eller på tomten med sina grannar eller vänner, efter jobbet…pratar bort en stund och umgås…tar det lugnt – tar en toy!
Varför bor man i ett land där skorna blir blöta rätt igenom av vätan som kryper in, och där man behöver tre lager kläder för att ta en liten promenad, där folk stirrar i marken när man möts, istället för att leeee och säga ”HEJ!”…
….och hur orkar vi???
Jag läser i tidningen Tara från juni 2009. Det är Maggan Hägglund, 56 år, som skriver på sista sidan i tidningen: ”Till sist med Maggan”.
Hon beskriver sej själv som att hon lever, och alltid har levt som i en känslomässig ”berg-och dalbana”, och att hon lärt sej att acceptera att hon är den sort hon är.
Att hon ibland varit avundsjuk på dom som ”har själar som tuffar på som lugna, pålitliga trygga fiskebåtar”, men att hon när hon är uppe högst uppe i sin berg-och dalbana, är lycklig över att hon kan känna den kärlek till livet och en euforisk lycka över Allt – både stort och smått. Att hon som ”berg-och dalbaneåkare” också då får ”ta” att hon åker ”snabbhiss ner under stenen. Tio våningar ner utan dagsljus”.
Det går inte att bygga om en berg-och dalbana till en stadig båt. Eller tvärtom.
Vi är dom vi är. Och det gäller att acceptera det.
Hon menar att man får bli sin egen själsfrände och lära sej älska sej själv som man är, i sitt trygga tuffande eller i sin hisnande berg-och dalbana.
Det är så fint och klokt skrivet att jag både vill dela med det till Er, som jag nu gjort, och så vill jag suga på texten själv en stund till…och låta den åka in i mej och landa där…för jag behöver förstå det på djupet (fast det är rätt så självklart)…
…för är man en berg-och dalbaneåkare så är inte livet så himla lätt alla gånger, och jag har, precis som ”Maggan”, försökt bygga om berg-och dalbanan X antal gånger.
Men kanske jag bara skulle ta och bli vän med mej själv…och låta mej fortsätta åka….uuuuuuuppp och neeeeeeeer….Turerna neråt är ju ändå inte så långa….
Och turerna där uppe är Helt Fantaaaaaaaaastiska: Tjohooooooooooo!
erviluca #mammatillfyrakillar 