Psykisk misshandel (5) /erviluca

Vår son hade kolik, och skrek och skrek och skrek.  Jag vandrade runt med honom hela nätterna, och i vagnen på dagarna. När sov jag? Har ingen aning. Jag gick ner till Ingenting i vikt och vandrade runt som en vålnad av trötthet och utmattning. Av och till var jag livrädd att förlora förståndet. Jag fick nästan ingen ”påfyllning” någonstans och inget stöd av Mannen.

Det enda han sa, när jag bad om hjälp eller klagade, var:

 -”Gör abort!”

Näe, be mej inte förklara den logiken, för den fanns inte.

 Men jag vet att han någonstans älskade sin son, för plötsligt kunde han sitta med Sonen i knät och titta stolt på honom, gulla med honom och se ut som om han älskade honom, men det var bara 20 minuter här och 10 minuter där, när sonen var lugn och glad.

Däremellan vandrade jag, som ett spöke, med sonen på axeln, i famnen eller i vagnen utomhus – timme ut och timme in – dag som natt – sjungandes olika barnsånger…för det verkade som om han blev lugnare av att jag sjöng.

Mannen levde sitt eget liv. Som om han var singel. Han sov halva dagarna, masade sej upp, tog en cigarett, satt i sitt arbetsrum (vad gjorde man förr, i arbetsrummet, när man inte hade dator? Minns inte…), och sen försvann han ut, för han skulle iväg på ”Något Viktigt”; träffa en kompis, eller jobba eller plugga, eller festa…..

Om jag någon gång sa: -”Kan du ta Pojken en stund?” tände han en cigarett och konstaterade:

-”Jag kan ju inte ha honom när jag röker?” och så flinade han…

Jag gick som i sirap och över mej hängde stora svarta tunga moln, av vanmakt och sorg, av frustration och ilska.

Jag väntade på ”Droppen”……På Dagen D. På Katastrofen. På Detet. På det som skulle Hända för att jag skulle fatta ett Beslut.

Och jag pratade inte med någon. Berättade inte något. Skämdes. Hur kan man skaffa barn med någon som inte älskar en? Hur kan man leva i ett så dåligt förhållande? Hur kan man….? Jag borde skämmas.

Och jag tänkte att ”OM jag pratade med någon om hur jag hade det, och hur Han var…..Hur skulle jag då någonsin kunna ta tillbaka allt då, eller lappa ihop förhållandet? Då skulle jag ju vara tvungen att berätta att det var bättre och jag skulle få försvara och förklara både varför jag var kvar i förhållandet och att han bättrats, eller vad som nu hänt….” Så jag var tyst.

 Och fruktansvärt ensam.

Jag sa till honom att vi måste prata, förändras, hjälpas åt…att jag höll på att gå under, att jag inte orkade…att jag behövde få sova, sitta på toaletten ifred någon gång….Jag sa att vi behövde hjälp, att vi kanske behövde gå i familjerådgivning, parterapi….men svaret var alltid detsamma:

-”Gör abort!”

Jag skrev små brev:

”Snälla du! Vi måste hjälpas åt. Du kan väl åtminstone kryssa i här att du VILL! ” och så gjorde jag två rutor. En med ”JA” och en med ”NEJ”, så han skulle slippa skriva något – bara sätta ett kryss.

Inget svar. Tystnad.

Dagen D kom inte. Så jag var tvungen att bestämma mej ändå. För jag höll på att kvävas av luften i vår lägenhet, gå under av frustration och förtvivlan, så jag var helt enkelt tvungen att göra något!

………………………………………………………………….

Tidigt en morgon bestämde jag mej. Efter uppstigning och amning packade jag tyst en resväska, och alla sonens grejer. Med bankande hjärta plockade jag fram allt som var Viktigt för mej, och honom. Mannen sov, som vanligt. Ändå var jag rädd att han skulle vakna. Jag visste inte vad jag skulle säga, och jag var rädd.

Jag vet inte riktigt exakt vad jag var rädd för…kanske att övertalas att stanna? Kanske att han skulle slå mej, fast han aldrig lyft sin hand emot mej….Kanske var jag rädd för hans ilska eller sarkasmer eller ironi eller översittarsätt? Jag vet inte. Jag vet bara att jag var rädd.

Jag skrev ett kort brev där jag förklarade att jag nu lämnade honom och att jag ville skiljas, och att jag inte orkade mer. Vi levde ändå inte som ett par, och han ville ju inte ha sonen.

Jag packade vagnen full, tog  den 4 månader gamla sonen i bärsele och åkte. På Centralen köpte jag en enkel tågbiljett till mina föräldrar. Och jag åkte aldrig tillbaka till honom efter den dagen. Aldrig.

Väl hemma hos mina föräldrar sa jag kort att jag lämnat min man och att jag inte tänkte återvända. Det konstiga var att mamma inte frågade varför, inte tröstade, inte undrade…utan dom tog bara emot mej och lät mej och sonen bo där. Jag grät  tyst i kudden på nätterna.

Vi bodde där någon månad. Därefter åkte jag tillbaka till Stockholm och började leta bostad.

Mannen ringde då och då. Han sa att han var ledsen, att han låg ”i fosterställning på kvällarna och grät”, förklarade hur synd det var om honom…hur ont det gjorde i honom…Men han sa aldrig: ”Kom tillbaka!” och han sa inte ”förlåt” och han sa inte att han skulle ”förändra sej”. Han sa helt enkelt aldrig dom ord jag behövde höra för att våga åka tillbaka. Jag bad heller aldrig om dom orden, för jag tyckte att han skulle hitta dom själv: Hitta orden som tog bort allt det Onda, men det gjorde han inte. Han tyckte bara synd om sej själv.

Dom Svarta Molnen som vilat över mej försvann. Sonens kolik gick över. Solen tittade fram. Jag började gå hos en kurator, som uttalade orden: ”Du har varit utsatt för psykisk misshandel”, för första gången. Det tog flera år för mej att förstå det ändå, och jag vet fortfarande inte om jag förstår det….

Det svåraste har varit att förstå varför jag lät mej behandlas så. Varför jag stannade. Varför jag ville ha honom. Varför jag älskade honom, trots att han nästan bara gjorde mej illa. Visst finns det logiska och psykologiska förklaringar, men ändå! Jag blev varnad av både honom (!) och alla mina vänner, samt HANS vänner, för honom! Men envist klev jag rätt in i elden ändå. Med en tro att ”kärleken övervinner allt”….

Det tog 3 år för mej att våga känna igen. Mest rädd var jag för…mej själv! Att jag skulle välja så vansinnigt fel igen.

Dom finns ju där ute – både dom ”onda/dumma” och dom ”goda/snälla”…och båda sorterna kan ha skal av godhet. Det är skrämmande.

Men det mest skrämmande är min stora vilja till att förlåta och förstå (andra).