En till dikt, eller sång, som jag skrev för ”hundra år sen”:
Det blåser en vind över heden
löven har vissnat och dött
Fåglarna lämnar sina reden
Björnen har somnat så trött
Från himlen faller vita stjärnor
i dem haren lämnar små spår
Från havet hörs skrikande tärnor
Nu är det långt ifrån vår
Sjön har blivit helt frusen
Vassen har nu frusit fast
Ljusen, de glittrar från husen
Svarta natten står som kontrast
Ensamhet kan vara härligt
att krypa själv in i sitt bo
men också väldigt besvärligt
– som att inte komma till ro.
Det ligger en man på en parkbänk
Han sover av ruset så tung
I håret har han silverstänk
Han drömmer om när han var ung
När han var barn var allt soligt
Människor som brydde sig om
Allt var så varmt och så roligt
Hans vän är nu en flaska Rom
erviluca #mammatillfyrakillar 
Ja det måste varit för hundra år sedan du skrev detta.Typ när jag var på språkresa till London och drack Bacardi och Cola. För vem dricker rom nuförtiden? Nu dricks det Umbala på box även på parkbänken. Tyvärr.
GillaGilla
Det skulle framförallt rimma på om…. 😛
GillaGilla
Your answer shows real intelligence.
GillaGilla
This is both street smart and intelligent.
GillaGilla
You’ve impressed us all with that posting!
GillaGilla