Jag hade drömt om att bli mamma/få barn, sedan jag själv var barn. Jag älskade barn, satt barnvakt ofta och ville vara med barn och hade en enormt starkt tickande biologisk klocka, som tickade från det att jag knappt var könsmogen…tror jag… Det var verkligen ett ”biologiskt och psykologiskt suuuug” – svårförklarat, för den som inte känt det.
Aborten jag ”tvingades” genomföra, tillsammans med Honom (”Du får välja mellan mej eller barnet”), var smärtsam psykiskt, och det tog flera år för mig att ”komma över” detta (och jag kan fortfarande både minnas frustrationen och sorgen, samt undra VEM det var som togs bort/inte fick leva).
Nåja, när jag väl blev gravid igen (vilket jag DÅ verkligen, för första gången i mitt liv, inte ville, eftersom jag gick på Socialhögskolan och ville gå färdigt den), kände jag först och främst att jag faktiskt ÄLSKADE detta pyre som grodde i kroppen, från första sekunden, och jag visste också att jag skulle inte kunna ta bort ett barn till. Det hade jag redan sagt till Honom, och trots detta avbröt han inte i tid (som han alltid gjort innan…)…
Flera år senare fick jag, genom min syster, reda på att han ”testat” mej: Han ville veta hur mycket jag älskade honom och jag hade ju fått välja mellan honom och ett barn tidigare, och han ville kolla om jag skulle göra samma val igen. Det gjorde jag inte.
När jag började på Socialhögskolan, blev han osäker. Jag ”växte”, blev gladare, modigare, var omtyckt där, fick nya vänner osv. Det skrämde honom, troligen. Han försökte ”prata ner” allt jag gjorde, och alla som jag lärde känna, men det gick inte längre. Jag umgicks mycket med en kille, Lasse, som blev störtkär i mej från första stund, men där jag förklarade att jag var gift, men att vi kunde ”bara vara vänner”, vilket vi var, och hade jättekul ihop! Men där vaknade också Hans svartsjuka, vilket han, givetvis inte kunde erkänna eller tillstå.
Nåja, mitt i detta blev jag alltså gravid. Kärleken till detta pyre var från början oändlig. Det var som om en ”pirrande förälskelse” bodde i magen…
Han ville att jag skulle göra abort. Jag vägrade. Magen växte. Han pratade om abort igen och igen och igen och igen…men magen bara växte och växte…
Jag hade haft en dröm om att få DELA en graviditet med Den Man jag älskade, att vi skulle tillsammans känna kärleken till det liv vi skapat, att vi skulle känna lyckan över dom första sparkarna, att han skulle stötta mej genom graviditets-oro och bekymmer osv.
Men i den krassa verkligheten var jag Ensam – så oerhört ensam i vårt äktenskap. Det enda han sa om magen var: ”Gör abort!”. Han sa det i början, i mitten, i slutet…hela vägen.
Jag tänkte att kärleken till barnet skulle förändra honom….
Men jag minns en natt: Han var ute och ”festade”, som vanligt. Jag var ensam hemma. Jag låg och sov med Stora Magen (var väl i 8:e månaden, och var ENORM!) då jag hörde hur Han kom hem med en kompis. Dom kom båda in i sovrummet och Han drog av mej täcket. Jag drog åt mej täcket och frågade lugnt vad han gjorde.
-”Jag ville bara visa Thomas att du är gravid. Han trodde inte på mej!” sa Han och log glatt. Han lät faktiskt stolt, och det var det som var så svårt under hela tiden – att han blandade ilska och ”hat”, med förståelse och någon slags kärlek, i en salig blandning. Jag visste aldrig vilken sida som skulle visas.
EN gång under graviditeten bröt jag fullkomligt ihop och GALLSKREK åt Honom. Jag vet inte vad han sagt denna gång, men antagligen var det bara ”droppen som fick….”.
Jag var i slutet av graviditeten, hade gått upp 25 kg och var enorm. Jag minns att vi varit och köpt en begagnad vagn, som stod i vardagsrummet. Troligen sa han något om att jag borde göra abort, och då brann det bara till i huvudet och det blev kortslutning: Jag SKREK ut min frustration och ilska. GALLSKREK!!! Jag tog vagnen och körde den hårt framåt – rätt in i stereon (så att jag sedan såg att en knapp på stereon gått av), och därefter rev jag ner alla saker från den hylla som var närmast mej. Sen föll jag ner på knä och bara gräääät.
Han bara skakade på huvudet och gick ut… och gick troligen hem till någon kompis…och kom inte hem på några dygn (som vanligt) och jag var kvar hemma – orolig över att kanske behöva föda ensam….(det var före mobil-tfn:s tid)….rädd och liten och ensam…
erviluca #mammatillfyrakillar 
kramar om..gjorde ont i mig att läsa…
GillaGilla
Tack!!
GillaGilla
Herregud, vilket okänsligt svin! Ser fram emot del 5.(När jag var i 5:e månaden sa min BROR, av alla människor, ”du borde inte ha barn, det GÅR faktiskt att få abort i 5e månaden också. Plus att barnets far inte ville ha barn eftersom han inte skulle få MEJ!) :(Vilket stöd, va? Men det gick naturligtvis bra ändå. Nu är hon 20 år och en jättefin tjej.(Har lust att ge dej länkarna till min berättelse om psykopaten, men det var INTE han som var pappan. Kanske lägger jag i stället ut hela storyn senare på min blogg, men just nu skriver jag om annat….)KramKao
GillaGilla
Det är otroligt vad man (kvinnor!!) klarar av. Egentligen behöver man mycket stöd och kärlek när man väntar barn, men det har jag aldrig fått…Kanske i nästa liv… 😉 Tack för dina ord!Kram!
GillaGilla
Åh, vad fruktansvärt. Önskar att ingen skulle behöva gå igenom sådant, det är svårt nog att bli gravid och mamma. Väcker så mycket känslor så det är otroligt. Men åter igen, du skriver såååå bra
GillaGilla
Gulliga du! Vad fint skrivet! Tack!
GillaGilla
*räcker tillbaka näsduken*Gör mig ont att läsa….kram
GillaGilla
….då kan du gråta lite för mej också ikväll… snällt va?!?Kram!
GillaGilla
*håller snorig och blöt näsduk mellan tummen och pekfingret…*
GillaGilla
Jag fick heller inte något stöd och olyckskorparna kraxade även när den lilla 2.400 och 44 cm lilla, men fullt friska flickan var född. Men till korparnas besvuikelse gick ju allt hur bra som helst….;)Kao
GillaGilla
Jag fick en 3.4 kg och 50 cm långt Underverk! En solstråle! En ljuvlig underbar son, som nu är Världens finaste och goaste och underbaraste 27-åring!
GillaGilla
Jag känner mig så jä-la förbannad när jag läser det här!!! Tyvärr så fick jag samma ultimatum när jag väntade vårat första barn! Vi levde inte tillsammans dock, jag bodde fortfarande hemma hos mina föräldrar. Första reaktionen han fick var:-Jag stöttar dig vad du än gör!Jag var hos en kompis som bodde själv när jag berättade för maken…MEN efter max en halvtimme ringde han och sa:- Gör du inte abort så kommer du och jag aldrig mera att träffas!!!Jag reagerade tvärtemot hur du gjorde första gången…Jag hade redan tankar på abort, när han sa så tänkte jag bara- vem tror han att han är för mig??( Graviditeten gick jag igenom ensam, födseln då var en väninna med..)DÅ bestämde jag mig för att behålla barnet…..som är våran äldsta son! INGEN trodde, allra minst jag OCH maken att vi skulle leva tillsammans och ha två söner ihop efter 20 år!! Men jag är glad över det idag!Men usch, du fick utstå riktig psykisk terror!!!! *kramar om dig hårt*Jag skulle kunna ge honom en rak höger för hur han var mot dig!!!
GillaGilla
Du behöver inte ge en rak höger. Ödet har drabbat honom rätt hårt…senare… Ödet har gett honom en rak höger, kan man säga. Grejen är dock att han fortfarande inte förstår vad han gjorde mot mej…och har aldrig bett om ursäkt. Tack för din berättelse! Kram!
GillaGilla
Vilken sorglig historia. Och vilken enorm inre styrka du måste ha!Min mamma talade om för mej, så att det inte kunde missuppfattas, att såna som jag inte skall skaffa barn. Jag fick aldrig några. Hade kanske kämpat mer för att få bli förälder om inte min mamma fått mej övertygad om att jag var för usel.Gud vad jag hatar den kvinnan ibland.
GillaGilla
Fy faan vad elakt! Dumma din mamma! Vad ens föräldrar säger sätter sej ju i ryggmärgen. Fy sjutton att säga så till sina egna barn! Elakt! Hon måste ha egna problem, för annars säger man inte så. Ja, jag har en inre styrka, och kanske jag fått den för att jag faktiskt fått kärlek som barn. Styrkekram till dej!
GillaGilla