Jag hade tränat mycket inför uppvisningen. Vi skulle bl a ha nätstrumpor och se rätt sexiga ut i vårt dansnummer. Tjejerna i dansgruppen babblade om vilka ur deras familjer som skulle komma och titta på uppvisningen. Jag var tyst. Mina föräldrar bodde i Afrika, och mina systrar var inte intresserade…
Jag vågade knappt fråga Honom om han skulle komma och titta. Han visste att vi skulle ha uppvisning, men han sa inget själv…
Till slut tog jag mod till mej och frågade om han skulle komma.
Näe, han skulle inte komma, för han var rädd att jag skulle göra bort mej och då skulle han kanske tycka att jag såg töntig och ful ut…och eftersom jag skulle ha nätstrumpor så tänkte han att det var säkert var fånigt och tänk om jag skulle fråga hur han tyckte att det varit, och han då skulle tycka att det varit dåligt och att jag dansade fult….Då skulle ju han säga Sanningen, och då skulle jag bli ledsen…eftersom han inte kunde ljuga…
INGEN kom och tittade på MEJ på Dansuppvisningen. INGEN. Det var givetvis fullt av publik, men INGEN var där för min skull….
Jag försökte ändå att leeee…och låtsas som om det inte betydde något…
Tårarna hängde bakom ögonlocken efteråt…och jag GICK hem, istället för att ta tunnelbanan, för att jag behövde låta det ta tid…att låta tårarna rinna färdigt…och komma hem igen…leende…som om det inte spelat någon roll…att han inte var där.
…men det spelade roll…och gjorde ont…inuti…
erviluca #mammatillfyrakillar 
Han var verkligen ute efter att knäcka dej psykiskt. Otroligt elakt. Vad du än gjorde så var det fel. När vaknade du upp och lämnade honom? Det kan vara OERHÖRT svårt, när man förvandlats till en våt fläck.Jag menar inget elakt med detta, givetvis. Har varit i samma situation, därför skriver jag så här. Hoppas du ser det.(Nu ska jag läsa del 3.)*Styrka*Kao
GillaGilla
Tack för dina ord. När man varit I det själv är det svårt att se det ”svåra” så det är bekräftande när ”folk” blir upprörda, faktiskt! Tack för styrkan!Kram!
GillaGilla