Jobbiga minnen att bearbeta….
Jag var fel. Helt fel.
Men i backspegeln ser jag hur Rätt jag var, hur fin jag var, men hur jag lurades tro något annat.
Jag lagade ”äcklig mat”, som ”inte gick att äta” och ändå envisades han med att låta mej laga maten var och varannan dag:
– ”Jag hinner inte, men du kommer ju hem före mej så du kan väl fixa maten…men laga något GOTT den här gången, som GÅR att äta!”
Jag köpte hem ”fel vin” som inte gick att dricka:
-”Men! Varför köpte du DET HÄR?!? Det är ju skitäckligt!”
Jag hade bröst som ”ser ut som vändstekta ägg” och ett huvud som ”ser ut som ett ägg”.
Om jag kände mej osäker i sexuella sammanhang, var jag ”pryd”. Mina kompisar var ”töntiga” och gick inte att umgås med och jag hade föräldrar som aldrig ”fick tummen ur arslet”.
(Bilden är tagen från Google bilder, med sökord: Good looking guy)
Jag tyckte att han var otroligt snygg, hade fantastisk utstrålning och ”tog över” ett rum när han kom in i det. Han pratade högt och mycket, och var otroligt charmig och blev alltid medelpunkten i olika sällskap.
Förutom då han blev osäker; då blev han sur och otrevlig och talade om för mej att dom andra var så ”jävla tråkiga och töntiga” att det var bara att gå hem.
Han hade Tjuuuusiga föräldrar, och en högt uppsatt chef till pappa, som han visserligen hatade, men ändå! Han hade prövat droger och han hade bott i både USA och Vietnam och Norge och alla möjliga ställen. Han var så ”erfaren” och ”klok”, tyckte jag. Vid sidan om honom var jag bara en ”lantis” – en ”nolla” – men jag speglade mej i hans glans.
Jag var snygg/gullig/söt, men jag förstod inte det då. Jag tyckte att jag var ”lite för tjock”, trots att jag dansade 4 timmar om dagen, eftersom jag gick en dansutbildning. Jag såg nog det där ”äggformade huvudet” och funderade på om brösten faktiskt var lika vändstekta ägg…
Han sa aldrig att jag var snygg eller fin….men en gång, när han var full, sa att han han var rädd att jag skulle bli mallig, om han sa det…för du vet ju hur snygg du är, eller hur?
EN gång ”sa” han att han älskade mej: Han skrev ett långt brev, där han förklarade sin kärlek till mej. Han var fantastisk på att uttrycka sej i ord, och brevet bubblade över av kärlek och hur den kändes, för mej. Det var fantastiskt att få det brevet. Men han skrev också att det var den ENDA gången han skulle uttrycka detta. Efter detta brev skulle han Aldrig Mer säga eller uttrycka detta, utan det var upp till mej att ta fram brevet när jag behövde få kärleken bekräftad….
Jag förstooood, och förstoooood och förstoooood…… Han hade en ”Ledsen liten kille” inuti sej, han var ”Övergiven av sina föräldrar”…Han hade inte fått den kärlek han behövt under uppväxten…Men MIN KÄRLEK skulle Rädda honom…hade jag tänkt….
Den gjorde inte det. Däremot dränerade förhållandet mej. Gjorde mej till ett Litet Knytt – vilse i skogen….Jag älskade, men var rädd och liten och var alltid ”fel”…..
………………………………………………………………………………….
Trots att han inte ville ha barnet, som blev till, och trots att han sa att jag återigen skulle välja: Honom eller barnet? Så valde jag Barnet den här gången, och hoppades att Kärleken till barnet skulle väckas även i Honom. En abort till klarade jag bara inte av, ”för hans skull”.
Jag tror att jag älskade Sonen fr o m befruktningsögonblicket! För Känslan gjorde mej stark och gjorde att jag Vågade Säga Emot och ta ett beslut som gick tvärtemot Hans önskan.
Sonen räddade mej, för när han föddes, föddes samtidigt en kraft så stark att jag vågade och ville.
Vågade och ville lämna Honom: ”Han-som-gjorde-mej-till-ett-Knytt”…..
….men ”biverkningarna” satt i länge efteråt….
Det tog flera år innan jag vågade köpa en flaska vin till någon, och tro att den ”dög”….och jag tror fortfarande inte att maten jag lagar smakar gott…när jag bjuder andra….
Så Psykisk Misshandel går verkligen på djupet…Ner i själen och förstör….
erviluca #mammatillfyrakillar 
Starkt att du skriver om det, säkert stärkande för många att läsa.Att projicera sin egen dåliga självkänsla på någon annan, verkar det lite som… Men tur du har kommit ur det och vet ditt värde!!Kram o ha en bra dag!
GillaGilla
Tack! Jo, han la nog sin egen ångest på mej…men jag var för ung och ”svajjande” själv för att se och förstå. Kram och ha en bra dag själv.
GillaGilla
Vad bra och starkt skrivet. Det knyter sig i magen på mig när jag läser detta, så hemskt att få den känslan inom sig; ”att inte duga”…Skönt att sonen blev en vändning och att du klarade att ta dig ur det hela.
GillaGilla
Ja, tur det! Så går det när man inte ”blir sedd” av sin pappa…tänker jag…Och inte har självkänsla nog att säga ifrån. Utan istället låta sej tryckas ner till ett ”ingenting”….Urk!
GillaGilla
Tack för att du delar med dig av din historia!Jag har inget att tillägga eller kommentera, du har själv reflekterat och lärt dig av det som hände. Men jag blir glad över att det gick så bra! Jätteglad!Kram
GillaGilla
Tack!Ja, det viktiga är ju att man lär sej av det man går igenom! Och det är väl av det ”onda” man lär sej mest…kanske…Kram tebax!
GillaGilla
Du ska inte äta så mycket ostbågar – man blir så deppig då. Och då poppar det upp så här tråkiga minnenBe Stenis satsa på nötter till nästa helg.
GillaGilla
Är det ostbågarna som gör det här?? Shit bah! Stenis är tokig i ostbågar och ostbollar. Jag vet inte om han klarar av att inte köpa en påse…igen…Men jag måste stå emot att äta dom helt enkelt…Sen tror jag ”tråkigheter” ibland bara ”MÅSTE ut” och så är det just nu…Det måste ut! För jag tror det ”sitter i vägen”….
GillaGilla
Jag känner igen mig. Inte i det specifika, men i situationen av att aldrig duga. Att aldrig bli lyssnad på.Att aldrig vara värdig eller duga. I mitt fall tror jag att han på slutet förstod. När jag började gå till psykolog som sa till mig att fundera över relationen.Som frågade mig om det var värt att må så dålig.Som frågade mig om det var det jag såg som kärlek.Jag berättade allt som sades i det rummet för honom.Och jag tror att han förstod.Men då var det försent. Min kärlek till honom var redan död sedan länge och den hade ersatts med rädsla över att verkligen bli så ensam som han hotade om att jag skulle bli om jag gick. Men jag blev inte ensam! Jag klarade mig galant! :)Och det har ju du oxå gjort!Tack för att du delar med dig av din historia!
GillaGilla
Jag gick i samtal hos en kurator, när jag lämnat Honom. Hon sa ”Du har blivit utsatt för psykisk misshandel” , men jag ville inte ta in det. Det tog flera år innan jag i grunden förstod vad jag varit utsatt för…Sen, när jag förstod, blev jag så besviken på mej själv, att jag låtit det ske, och att jag stannat så länge… Och så tyckte jag att jag inte kunde välja män. Att jag var urusel på det. Nu tycker jag bara Han är patetisk…som fortfarande försöker köra med sina ”trix” och ”psykologiska vändningar”…. Och jag fattar inte att jag gick på allt…och lät honom köra över mej så…Usch!
GillaGilla
Det var hemskt att läsa, samtidigt som det var väldigt fint. Gripande läsning. Att du vågar berätta. Att du också vågade skaffa barn med honom! Otroligt.Självklart hjälper det inte att skaffa barn med en sån människa, kan ju bli mycket värre eftersom man då har en evig bindning till mannen genom barnet. Men jag har inte läst del 2 ännu, men ska göra det på en gång.——————För 3 år sen (och repris för ca 9 månader sen) berättade jag om mina 1½ år med en våldsam psykopat (har sett hans journaler, därför kan jag skriva det). Där handlade det om både fysisk och psykisk misshandel…..så jag känner bitvis igen mej och det förtryck det innebär att vara tillsammans med en sån…Nu hoppar jag över till del 2 av din berättelse.Kao
GillaGilla
”Vågade” skaffa barn…Tja…Först VILLE jag bli gravid med honom…men han ville inte ha barn…SEN när jag blev mer ”rädd” och började ”växa ifrån honom”…så GJORDE han mej gravid, och jag kunde inte göra abort igen…så när jag äntligen började SE och FÖRSTÅ så blev han kanske rädd….och gjorde mej gravid… Men men Världens Finaste Barn föddes, så det är jag såååå GLAD över.
GillaGilla