Första gången… /erviluca

Det finns ett Första Gången för allt…. Ibland är Första Gången lika lätt som en vindpust mot kinden…Det bara sker och är enkelt…Ibland är Första Gången en dörr med kombinationslås, att finna ut VILKEN kombination det är, och ibland är den en hög mur att våga klättra över och se vad som finns på andra sidan…

Igår skulle min 11-åring gå på Mellanstadie-disco i centrum för Första Gången.

Jag minns när min nuvarande 15-åring sa att han funderade på att gå på mellanstadiediscot i centrum, för Första Gången, och jag satte nästan i halsen och visste inte vad jag skulle svara. Jag visste ju att ”Värstingarna” hängde kring ”Gården” och att det ofta var stök och bök däromkring, och att många av barnen som bor i höghusområdet runt ”Gården” är…”stökiga” och ”hårda”….

…så jag funderade, och lät honom tänka lite till…Jag sa inte direkt ”nej”, men han kände säkert av min ”oro” och ”negativa inställning”…så allt flöt ut i sanden och det blev inget besök för honom på discot. Han frågade aldrig efter det heller….Mellansonen har aldrig haft intressen åt ”det hållet”…så där kom frågan aldrig upp…

Nu skulle alltså Minsting på på Mellanstadie-disco med ”Elias, Jens, Johannes, Vilma, Johanna och Vilja”…Jag satte inte i halsen den här gången. Jag tänkte bara:

 -”Okey! Många går på mellanstadie-discot och dom är ett helt gäng. Han får säkert kul!”

Men så kom jag hem ”för sent” efter jobbet….Och sonen fick slänga i sej en macka, vi fixade håret i ett huj och han satte på sej jeans och vit t-shirt och sin Älskade Stora Storebrors Ärvda skinnjacka. Sen gjorde han ett ”tummen-upp-tecken” till sej själv i spegeln, och så åkte vi iväg till Elias, där dom skulle samlas.

När vi kom till Elias hade alla åkt…och humöret sjönk på Minsting. Jag sa att ”det är inga problem! Vi letar reda på dom utanför discot!”

-”Men tänk om vi inte hittar dom! Tänk om dom gått in redan! Tänk om….” oroade sej Minsting.

-”Äsch! Vi hittar dom! Jag LOVAR att jag hittar dom! OM dom gått in, så ber jag att få gå in och leta tillsammans med dej!”

(Bilden är tagen från Google-bilder, och föreställer inte ”Minstings kö”)

Jag lyckades lugna honom, och så kom vi dit.

Utanför ringlade sej två lååååååånga köer. Minsting gled ner i bilsätet och humöret sjönk ännu mer:

-”Vi kommer ALDRIG att hitta dom!”

Jag fick syn på Elias, och gick ur bilen och fram till Elias. Han stod där själv, men hade sin pappa (mellanstadielärare) med sej på säkert avstånd, en bit ifrån. Jag frågade Elias om han kunde komma och hämta Minsting i bilen. Det kunde han. När Minsting fick syn på Elias så hoppade han ur bilen och följde med Elias till kön, där han stod nästan längst fram.

-”Dom andra går, så dom kommer senare”, sa Elias när jag frågade var resten av gänget var.

Minsting såg skräckslagen ut, och stirrade stelt i marken.

(Bilden är tagen från Google Bilder, och föreställer inte killen det handlar om)

-”Hallå där!” sa en ungdomsgårdspersonal-kille, med långt slitet hår hängande som värsta rockaren över axlarna….

-”Ja?!” sa jag, åt Minsting, för jag såg att han pekade mot honom. Tigerkvinnan i mej hade vaknat!

-”Han ska ställa sej sist i kön!” sa Killen med hög irriterad röst.

-”Meh! Hans KOMPIS står ju här, och han är här för första gången. Inte faan ska han behöva stå ensam längst bak då???” sa jag till Killen.

Utan att riktigt lyssna på vad jag sa, upprepade Killen:

-”Längst bak!!!” och så liksom puffade han Minsting, och mej, längst bak.

Jag trodde jag skulle Explodera. Killen fortsatte att skrika åt barn hit och dit att ”stå här!” och ”stå där!” som värsta Översten i Armén!

Jag gick fram till Killen igen och sa:

-”Kan du lyssna på mej?!?” Han  nickade. ”Min son är här för FÖRSTA GÅNGEN! Han har EN kompis i kön. Självklart måste han få stå med honom i kön!”

-”Jamen, då kan den killen ställa sej längst bak med honom!” sa Killen, och började dirigera barn igen.

Jag envisades:

-”Nämen hallåååå! Den killen har ju stått här i kön länge. Han vill ju inte börja om!”

-”Men alla kommer in!” sa Killen.

-”Ja, men hur svårt kan det vara att låta min son stå där bredvid sin kompis?” sa jag.

-”Okey´rå!” sa Killen och föste oss tillbaka.

Minsting grät nu. Han hade solglasögon med sej (för det var solglasögon-tema) som han satt på sej och tårarna rann bakom dom.

-”Mamma, jag vill åka hem! Jag vill inte vara här!” snyftade han tyst i mitt öra.

-”Varför får HAN gå före?!?” fräste några killar längre bak i kön och pekade på Minsting.

-”Hans kompis står här!” förklarade jag igen.

Efter lite mer prat hit och dit om var man ska stå och sånt ”TRAMS”, förstod jag att min son inte skulle ”repa sej” och få kul, utan att vi faktiskt skulle ge upp och åka hem.

……………………………………………………………………………………………

(Bilden är tagen från Google bilder och föreställer inte Minsting på riktigt)

På vägen hem, i bilen, grät sonen hejdlöst. Jag förklarade för honom att det ÄR lite läskigt att göra saker ”För Första Gången” och att ALLA känner så. Sen sa jag att allt blev fel, för att jag kom hem för sent och att det blev stressigt och att inget blev som han tänkt sej…och att NÄSTA GÅNG blir det bättre. 

-”Och nu vet vi ju hur det ser ut, hur lång kö det är, och hur mycket barn som går på discot (ca 300!)…så nästa gång VET du! Dessutom kan du fråga dina kompisar om det var kul, på måndag, och då vet du om det är värt att gå dit nästa gång!”

-”Men vad ska jag säga till dom om varför jag gick hem?” frågar Minsting.

-”Säg att du fick ont i magen!” säger jag (och lär Minsting ljuga…Veeeet!).

-”Ja. Jamen jag fick ju typ det…för det kändes inte bra…i magen….och förresten är jag hungrig också!”