(Visst blev han snygg?!?) 😉
Han skulle på maskerad. Dom fick klä ut sej till vad dom ville. Han visste direkt vad han skulle vara: Vampyr.
När han sa det till mej fick jag idéer i huvudet om hur han skulle se ut. Grejen var ju att det hade han med – en massa idéer!
Han hade köpt hudfärger och vampyrtänder och det skulle fixas och donas. MItt i allt fixande och donande krockade våra åsikter fullkomligt: ”KRASCH!”
Han satte sej i soffan, hängde med hela sej – såg ut som en halvtom hösäck – grät och sa att jag inte fattade något! Absolut ingenting fattade jag.
Jag tyckte att han inte fattade något, att han inte lyssnade…Sen räknade jag till tio – långsamt, inuti – och sen insåg jag att det var HAN som skulle vara vampyr och det var HAN som skulle gå på fest – inte jag!
Så vi började om. Pratade ordentligt. Jag lyssnade mer på honom och han på mej.
Så när vampyrkillen gick iväg på Maskeraden, kände han sej rätt snygg och cool, och DET var det viktigaste.
Han blinkade åt sej själv i spegeln innan han gick, som om han sa: -”Du är skitcool!” …..
….och det var han!
Och jag lärde mej något nytt igen. Om mej själv. Att jag ibland är för otålig, för snabb, för inne i mitt eget, så att jag glömmer att lyssna in andra…
Ibland.
erviluca #mammatillfyrakillar 
men du fattade till sist att det inte handlade om dig, utan om honom och hans uppelvelse , det är det som räknas …..och det är min definition av att vara vuxen, att vara kapabel att se världen ur någon annans synvinkel.:-)))
GillaGilla
Ja, så är det. I mitt jobb gör jag ju det jämt jämt! Men hemma blir jag lite ”snabb” ibland, och ”far iväg i mina fantasier” kring hur det ska vara…och glömmer att barnen har egna fantasier och tankar kring hur livet/saker ska vara. Jag är ”gammeldags” enligt mina tonårssöner, fast jag är så ”modern”!! Konstigt… 😛
GillaGilla