Som en Varning…Jag blev så rädd! /erviluca

Jo, jag borde vara rädd. Och orolig. Kroniskt. Och det är jag väl antagligen, men det sitter väl i magen och i axlarna…och i huvet…en gnagande oro. Jag orkar inte tänka Klara och Rediga Tankar kring det hela tiden, för det hjälper inte.

Men nu kom en rejäl Varning. Här på morgonen, och jag fick hjärtat i halsgropen och kände att ”nu är det kört”.

Jag sov oroligt och nästan inte alls. Somnade sent och vaknade tidigt. Gick upp och kände mej ledsen…gick i cirklar och hittade ingen ”utgång”….Försökte Tänka, men det blev mest kaos. Försökte hitta en utväg, men det blev mest irrgångar. Har inga svar och ingen lösning. På Något. Ska försöka att bara ligga lågt. Bida min tid. Sitta på händerna och bita i tungan. Hårt.

Vill egentligen åka till en liten öde ö, med bredbandsuppkoppling (och mat!) och sitta där och skriva tills fingrarna blöder och ögonen glöder…Det är vad jag VILL och BEHÖVER. Vill vara HELT IFRED från ”faan och hans moster och hela världen” och dess problem och materialistiska tjosan hejsan…och sitta där, under en palm – eller kanske gran –  och skriva skriva skriva…i Tystnaden.

Men livet rullar på. Och allt som hör till. Hanterbart och ohanterbart. Stort och litet. Vått och torrt. Surt och salt. Svart och vitt. Sorgligt och glatt. 

Har ni fattat nu?

Jag fick skrämselhicka när kylskåpet slutade surra, lamporna släcktes och fläkten slutade snurra:

-”Jaha! Nu har E.on stängt av elen för att jag inte betalat räkningarna. Det var nästan väntat, men jag trodde jag skulle få en varning först….Suck! Vem ska jag nu be om hjälp? Mamma? Stackars mamma. Hon har hjälpt mej så många gånger att jag skäms! Men vem annars? Vem kan hjälpa mej? Och om mamma inte kan – vad ska jag göra då? Grabbarna Grus får flytta till pappa, för jag kan inte laga mat, förvara mat, titta på TV, spela dator (viktigast!) osv…Fy faan vilken dålig mamma jag är: Ner i gropen med dej, utan att passera GÅ! NER!”

Tankarna gick i 180 och jag gick igenom alla räkningar, en hög till höger (behöver/ kan inte betala nu) och en till vänster (livsviktig NU!) och en hög i mitten (”vad är det här??”).

När jag sitter här och sliter mitt hår, hör jag hur kylskåpet går igång igen och hur fläkten börjar snurra och jag förstår att det var ett Tillfälligt Allmänt el-avbrott, och jag pustar ut, så att alla räkningar flyger åt fanders. Nästan. Puh!

Men jag måste betala dom ”livsviktiga” ändå förstås….

SEN ska jag gräva ner mej!