När min älskling blev förlamad /erviluca

(det är inte Netta på bilden…men den här hunden ser lika nöjd ut som hon gjorde)

Ett minne

Jag har tidigare berättat om när jag fick min Egen Valp, då jag var 12 år. En strävhårig taxvalp vid namn Netta. Hon blev mitt Allt, min Kärlek, min ”terapeut”, min Bästa Kompis…och även om jag hade massor av kompisar, intressen, blev kär stup i kvarten och hade även Mänskliga kompisar, så var hon som ”mitt barn/min själ/MIN!”. Åh, vad jag älskade denna hund! Och hon mej.

En vacker dag (tror jag) hade hon varit ute på tomten och kissat och skulle  precis gå in genom dörren, då hon SKREK till och ramlade ihop. Det var inte ett litet pip, ett yl eller ett gnäll – det var ett GALLSKRIK! Det lät hemskt!

Jag rusade fram till henne och försökte lyfta upp henne. Då skrek hon igen. Rätt ut! Jag ropade på mamma och frågade vad jag skulle göra. Hon menade att vi nog måste bära in henne ändå…..Jag lyfte försiktigt in henne och la henne på golvet. Där låg hon sedan. Jag vet inte hur länge, och jag minns inte vad som hände sedan, men det visade sej iallafall att hon fått sån där ”taxförlamning” och var förlamad från bakom framtassarna och bak.

Fr o m den dagen kunde hon inte röra någonting bakom framtassarna! Allt bajs och kiss rann bara ur henne, och varje gång det hände, såg man att hon skämdes. Vi fortsatte ha med henne överallt. Hon bars till vardagsrummet när vi tittade på TV, och till mitt rum när jag var där. När vi skulle gå ut i skogen, stoppade jag henne i en väska och bar runt henne i skogen så att hon fick vara MED hela tiden. Ibland sänkte jag väskan så att hon fick nosa lite på marken.

Så fortsatte det ca 1/2 år. ”Folk” sa att vi skulle avliva henne, men jag vägrade! Hon var min älskling och verkade inte lida och hade fortfarande kvar sina kloka ögon, skällde när det ringde på dörren och verkade vara ”med” ändå.

En vacker dag (igen!) när jag lagt henne på golvet för att ta fram väskan, för att gå ut, reste hon sej lååångsamt på bakbenen och stod och vinglade en kort stund för att sedan falla omkull igen.

Jag bara SKREK rakt ut av lycka! ”MAMMA!!! NETTA STÄLLDE SEJ UPP EN STUND!!!”

Då visste jag att hon skulle bli frisk.

Och det blev hon.

 Ytterligare något år senare skuttade hon runt i skogen med en lite slängig bakdel, men dock fungerande!

Min älskade Netta!