Näe, spegeln säger inte ”DU!”. Den säger: ”BÖH!!”
Jag kan gå omkring och känna mej…Vacker och Stolt och Strååålande…så ”råkar” jag kolla på mej själv i en spegel, eller ett skyltfönster och:
-”VA?!? VEM FAAN ÄR DET???” :
…och så stämmer det inte alls med hur jag känner mej, för i fönstret ser jag en KÄRRING! Fy faan!
Så flyger självförtroendet all världens väg: Bye bye!
…och axlarna faller fram, magen ramlar ut, ögonen slutar stråla och munnen blir ett streck….
BLÄ!
Känner DU någonsin så???
(obs! INTE mina barn på bilden. Den är lånad från google.bilder)
Killarna hade först varit i ”stan” och åkt scateboard på en häftig ramp…och sen varit på McDonalds och fått ”plus-meny”…Sen kom dom glada och pigga hem till oss och kastade sej i min, och sonens, sängar där dom först spelade TV-spel och åt chips och drack saft…och sen tittade på Avatar…Sen ”lanade” dom (spelade TV-spel på natten) till kl. 2.00 då jag tyckte att det räckte.
När jag sent omsider kom insmygande för att hämta något, fnittrar killarna intensivt. Det hade något på gång, kände jag.
-”Mamma! Elliot tycker att du är SNYGG!” frustade sonen.
-”Vad trevligt!” sa jag glatt och blev faktiskt riktigt glad!
Elliot kröp under den sovsäck han har med sej och jag tänkte att ansiktsfärgen troligen var tomat-röd.
Jag gick ut ur rummet igen, och kände mej lite stolt över att en 11-åring faktiskt tycker att jag är Snygg!
Ha haaaaaaa!
När förste sonen bröt armen var han 3 år. Han satt på en stock och gled av den och landade PÅ armen PÅ marken. ”KNAK!” sa det när armen gick av. Och sen SKRIKET! Sen SÅG man att den var av, på mitten! Jag började nästan hyperventilera, slängde honom i vagnen och SPRANG hem, kastade in honom i bilen och körde NÄSTAN med blåljus (om jag hade haft några), kroniskt hyperventilerande till Astrid Lindgrens sjukhus. Sen började V Ä N T A N ! ! !
Ett dygn senare var han opererad och gipsad.
När andre sonen bröt armen var han 12 år. Han lekte ”tafatt” (eller vad det heter ”nuförtiden”) och skulle springa UPPFÖR en rutchkana, halkade och ramlade med kroppen PÅ armen som hamnade på kanten på rutchkanan. Jag hörde på hans skrik att armen var av. Jag suckade lite och tänkte: ”Nu börjar en V Ä N T A N igen på sjukhuset”…och så blev det: TVÅ dygn senare var han gipsad och klar.
Idag har tredje sonen ramlat. Han beskriver hur han åkte på sin scateboard i en grusbacke, gör en volt i luften (*harkel* – jag tror fantasin tar vid här…) och landar på handleden. Han skrapar dessutom i ena benet. När detta händer är jag ute i skogen med hundarna. Mobilen ligger hemma (förstås!). Eftersom sonen är med två kompisar (som sovit över hos oss), ringer dom till den närmaste killens föräldrar som kommer med ”första hjälpen kit” och plåstrar om sonen…Så när jag kommer hem sitter han i soffan med svullen hand, har ont och kan inte röra fingrarna.
Jag reagerar som den härdade mamma jag blivit: -” Åååå, jag ORKAR INTE åka till sjukhuset och sitta där och VÄNTA igen!!!” Föräldrarna till sonens kompis tittar förskräckta på mej….DOM har inte haft någon son som brutit armen, och skulle säkert åka med blåljus, om det varit dom, och första gången…Men jag ”orkar inte”…
-”Vi väntar tills i morgon”, säger jag till sonen…. ”Vi får ändå vänta tills i morgon, om vi åker till sjukhuset…”. Sonen okeyar detta beslut.
Så nu ligger han Svårt Handikappad i soffan med bandageinlindad handled och tre stora plåster på benet. Som vanligt är han rätt nöjd med att vara ”värst” och skadad ”på riktigt”.
Knas-ungen!
erviluca #mammatillfyrakillar 