När förste sonen bröt armen var han 3 år. Han satt på en stock och gled av den och landade PÅ armen PÅ marken. ”KNAK!” sa det när armen gick av. Och sen SKRIKET! Sen SÅG man att den var av, på mitten! Jag började nästan hyperventilera, slängde honom i vagnen och SPRANG hem, kastade in honom i bilen och körde NÄSTAN med blåljus (om jag hade haft några), kroniskt hyperventilerande till Astrid Lindgrens sjukhus. Sen började V Ä N T A N ! ! !
Ett dygn senare var han opererad och gipsad.
När andre sonen bröt armen var han 12 år. Han lekte ”tafatt” (eller vad det heter ”nuförtiden”) och skulle springa UPPFÖR en rutchkana, halkade och ramlade med kroppen PÅ armen som hamnade på kanten på rutchkanan. Jag hörde på hans skrik att armen var av. Jag suckade lite och tänkte: ”Nu börjar en V Ä N T A N igen på sjukhuset”…och så blev det: TVÅ dygn senare var han gipsad och klar.
Idag har tredje sonen ramlat. Han beskriver hur han åkte på sin scateboard i en grusbacke, gör en volt i luften (*harkel* – jag tror fantasin tar vid här…) och landar på handleden. Han skrapar dessutom i ena benet. När detta händer är jag ute i skogen med hundarna. Mobilen ligger hemma (förstås!). Eftersom sonen är med två kompisar (som sovit över hos oss), ringer dom till den närmaste killens föräldrar som kommer med ”första hjälpen kit” och plåstrar om sonen…Så när jag kommer hem sitter han i soffan med svullen hand, har ont och kan inte röra fingrarna.
Jag reagerar som den härdade mamma jag blivit: -” Åååå, jag ORKAR INTE åka till sjukhuset och sitta där och VÄNTA igen!!!” Föräldrarna till sonens kompis tittar förskräckta på mej….DOM har inte haft någon son som brutit armen, och skulle säkert åka med blåljus, om det varit dom, och första gången…Men jag ”orkar inte”…
-”Vi väntar tills i morgon”, säger jag till sonen…. ”Vi får ändå vänta tills i morgon, om vi åker till sjukhuset…”. Sonen okeyar detta beslut.
Så nu ligger han Svårt Handikappad i soffan med bandageinlindad handled och tre stora plåster på benet. Som vanligt är han rätt nöjd med att vara ”värst” och skadad ”på riktigt”.
Knas-ungen!
erviluca #mammatillfyrakillar 
Visst är det sjukt hur man kan få vänta?Mitt tips är att åka till en vuxenakut istället. Då tar det inte lång tid alls.Jag gör alltid så och det slår aldrig fel :)Hoppas han kryar på sig snabbt!
GillaGilla
KAN/FÅR man det? För jag skiter väl i vem som ”lappar ihop” honom! Bara jag slipper VÄNTA!
GillaGilla
du kunde ringa dit å säga ..nu har sonen brutit armen ..ni kan väl ringa fem minuter innan vi får komma in ..vi väntar här hemma vid tvn istället för nått dygn hos er ..hehe
GillaGilla
Ja, precis! Varför får man inte det? Varför ska man först sitta bland alla andra skadade och sjuka i 1 timme, och sen ska man sitta i ett litet rum, med tre barnböcker som ”underhållning” i 10 timmar, utan mat och dryck (fast man vet inte att det är 10 timmar från början, för visste man det skulle man ju kunna åka hem! och komma tillbaka senare…)? Me hate!
GillaGilla
Gå till en veterinär istället. Obefintliga väntetider, hyfsade priser, bra på att ställa diagnos även på patienter som inte är så kommunikativa och oftast ett mycket trevligt bemötande. Jag funderar på egen del att välja husläkare på Djursjukhuset. Kan det funka?
GillaGilla
”FÅR” man det? Jag kan ju försöka inbilla dom att han är en hundvalp! …..Eeee, men då kanske dom spärrar in mej på psyket istället…?!
GillaGilla