Första kärleken…

Jag såg nästan ut som Lotta på Bråkmakargatan när jag var 6 år…nästan!

Den första kärleken jag minns är när jag var 6 år och blev kär i Ove, som bodde granne med min farmor och farfar på landet. I den familjen var dom 7 söner, i en liten stuga, så Ove hade många bröder.

Varför jag blev så besatt av Ove vet jag inte, men jag tyckte han var det finaste jag sett – 16 år gammal var han.

Jag minns tydligt Känslorna! Dom var lika starka som dom varit senare i livet när jag varit kär, så man ska verkligen ta ett barns ”kärlek” på allvar…även om det för mej, på den tiden, räckte att få SE Ove ibland.

Jag klättrade upp på logens vind i det gamla stallet, och öppnade fönsterluckan. Så satt jag där och dinglade med benen och ropade: -”OOOOOOVEEEEEE!!!” allt vad jag orkade!

Antingen dök han upp, varvid jag smällde igen luckan och la mej på vindens golv med bultande hjärta och fnissade hysteriskt: Att få se en glimt av honom var Lycka! Eller så dök han inte upp, och någon vuxen kom med rynkade ögonbryn och sa att jag skulle vara tyst….Ingen förståelse för kärleken där inte.

En gång jagade han mej, på skoj, genom trädgården, och ropade: ”Åååå, vad du är snabb!!” och jag trodde verkligen på honom. Jag trodde att jag var Supersnabb! Och åååå vad lycklig jag var över att Ove tyckte att jag var jättesnabb!

Oves snoriga lillebror Bosse, var en riktig retsticka, och hans andra jobbiga lillebror Uffe, ville bara pussas (”äckligt!”), men jag hade bara ögon för Ooooooveeeee!

Sex år gammal!