
På väg till jobbet såg jag en farbror i 80-årsåldern som stod och sparkade på en isbit intill trottoaren. Han sparkade och stampade flera gånger, och verkade helt inne i detta. Först tänkte jag: ”Är han senil månne?” och jag följde hans arbete med ”att hjälpa våren” medan jag gick förbi….
Plötsligt lossnade isbiten och han sparkade ut den på gatan samtidigt som han gav upp ett litet lyckoskrik:”Jaaaa! Jag fick loss den!!!” ropade han rätt ut. Han tittade lyckligt upp, och blev plötsligt medveten om sin situation: Att han är en gammal och farbror och egentligen kanske inte ska stå och sparka på en isbit, och ge upp lyckotjut.
Men jag blev så glad allra längst inne i hjärtat när jag tittade på honom, för jag såg verkligen den lilla killen i honom, som lyckligt ”hjälpte våren” och hörde det härliga kraschandet när isen blev till smulor….
…och jag tänkte att ”det är så härligt att vissa aldrig stelnar till och blir tråkigt vuxna…så härligt att se att pojken är kvar i farbrorn! Det ger hopp om ålderdomen och framtiden!”
Alla gamlingar borde få vara så där. Det är livskvalitet!
GillaGilla
Ja, jag ska också fortsätta sparka sönder is och göra ”kanaler” åt vattnet tills jag blir 100 år!!! 🙂
GillaGilla
Vad synd att han inte kommer att läsa detta… 🙂
GillaGilla
Ja…. 🙂
GillaGilla