Grattis min älskling!

I morgon fyller min tredje son 14 år. Han är lång och skranglig och väldigt ”tonårig”: Han småfräser åt i princip allt jag säger (men jag ser ändå glimten i ögat hela tiden)…och han använder Dom Värsta Ord som finns nästan jämt! Jag förfasar mej och härmar, eller fyar, eller ”låtsas som det regnar” (och fäller upp ett paraply och leker Mary Poppins… :))….men han fortsätter, så jag tänker, som min mamma ofta sa när jag var liten: -”Det går över tills han gifter sej!”

Han tycker att jag är otrooooligt töntig och tycker att jag är ”från förritiden”, typ! Och att jag ”fattar noll”.

Fast När Det Gäller, både litar han på mej och älskar mej – det vet jag!

Själv är han ”värsta cool”. Men han står och petar på hårstrån framför spegeln hit och dit på morgonen, innan han ska till skolan, så jag fattar inte att han inte får kramp i armarna! Hela tiden lägger sej tydligen hårstråna fel….och han sparkar till på spegeln och fräser: -”Fi….a!!!” och jag blir tvungen att säga ”NÄE! SÅ får du INTE säga!!!”….

Tyvärr kopierar 10-åringen det mesta som 15-åringen gjort och gör, och det mesta som den blivande 14-åringar gjort och gör…så egentligen har jag TRE tonåringar hemma….Pust!

I morgon fyller han alltså 14 år. Den där lilla killen som föddes som nummer tre av fyra killar, på Danderyds sjukhus 1996. Han, vars navelsträng var 2 meter lång och hade en dubbelknut på mitten (barnmorskan sa att hon aldrig tidigare sett en så lång navelsträng! Alltid något att skryta med!). Han med dom Stora Blå ögonen. Han som alltid alltid alltid log och skrattade, och var så förnöjsam. Han som var så tålmodig med sin arga storebror, så kompromissvillig och så snäll. Han som alltid alltid alltid var positiv till allt, och nöjd med det mesta.

Jag undrar om Han kommer tillbaka? Jag undrar om Han gömmer sej bakom Tonåringen? Eller I Tonåringen?

GRATTIS min älskling! 

 Jag älskar dej, trots allt, precis som du är!