Brödrakärlek?

Jag har begåvats med (åtminstone) en son som tycker om att laga mat, och som på helgmornar kommer upp, öppnar kylskåpet och går igenom vad som finns och fixar sedan ihop någon liten Superb måltid till sej själv.

Jag har alltid Fascinerats av såna människor! Själv anstränger jag mej inte ett dugg vad gäller matlagning. Tycker inte det är speciellt kul att laga mat. Gör det för att jag måste. Skulle aldrig i livet Anstränga mej för att fixa en måltid till mej själv! För mej blir det the och ostmackor varje morgon, året om.

I lördags snodde storebror ihop en urtjusig omelett med skinka och ost på. Mina omeletter blir ofta lite brända på ena sidan, eller så blir dom inte omeletter utan mer ”äggröra”…Men HANS omeletter blir ALLTID perfekta! Nåja. Han stod där och stekte och fixade med små tomater på sidan om osv. Så plötsligt säger han: ”Det räcker till två! Är det Någon som vill ha andra halvan?”. Lillebror, 13 år, tittar förvånat upp ifrån TV-komat och säger försiktigt ”Ja jag!”.

Lillebror är ”Den Late” av dom två, och han skulle Aldrig i Livet lägga två strån i kors extra för att göra sej en måltid. Mat för honom är Färdiglagad och ska bara skyfflas in i munnen – helst utan ansträngning. Ibland tittar han på mej med Värsta Bedjande Ögon och försöker få mej att göra hans frukost på helgen. ”Njet!” och ”Icke sa Nicke!” Jag är stenhård. Det går inte.

 Och denna dag fick han en Super-omelett av sin BROR!!!

 Jag blev ”Själaglad”! Både för att Storebror så generöst erbjöd ”vem som helst” att få halva omeletten, och lika glad för att Lillebror faktiskt VILLE ha en omelett tillagad av Storebror.

 Det värmde i Modershjärtat! ❤