Jag gissar att den första tanken när det gäller ”att lyda” är att dom flesta tycker att det är viktigt att lyda regler – att följa dom regler som är uppsatta/beslutade/bestämda på en arbetsplats eller ett ställe. Speciellt vi i Sverige tycker (troligen) att det är viktigt att göra som ”man ska/måste” vad gäller det mesta.
I en viss ålder skiter många i ”reglerna” för att dom är i ”den åldern” = tonåringar. Inte alla, men många. Inte överallt, men ofta hemma.
Men sen då? Hur viktigt är det att följa regler och att lyda?
Vem ska man lyda och vem ska man inte lyda?
Ska man följa regler som man tycker är ”kockobello” bara för att det är en regel/bestämmelse, eller kan man skita i den?
Rent mänskligt är det viktigt att höra till och att göra som alla andra. Så därför gör vi en massa knas som, om vi tänker efter (!), varken är speciellt viktigt eller spelar någon roll i det stora hela. Vi påverkas av trender och reklam och vi följer strömmen mer än vi tror….för att vi vill höra till gruppen och för att vi är mänskliga.
Det är svårare att vara en kvinna i burka i Sverige, även om det inte är olagligt (än). Det är svårare att vara en som inte ser ut som alla andra, än att vara lik. Det är svårare att gå i otrendiga kläder i en trendig omgivning än att göra som alla andra. För om man inte ”gör som alla andra” finns det en stor risk att bli utanför och det vill ingen. Nästan ingen vill vara utanför.
Reglerna och lagarna vi har har vi själva hittat på. Vi människor. Vi har kanske inte alls varit ett dugg delaktiga i att forma/göra dom, men vi lever i en demokrati (jag tänkte skriva demonkrati – Freudiansk felskrivning?) så vi kan uttrycka vad vi tycker om regler och lagar, men det verkar som om vi ändå inte kan göra så mycket åt det som beslutas ovanför oss…
Hur gör du med regler på din arbetsplats? Tydliga och otydliga. Uttalade och outtalade. När man kommer ny på en arbetsplats finns det alltid en massa outtalade regler, som man måste försöka begripa utan att någon säger dom…. och begriper man dom inte efter ett tag, och följer dom, kan man hamna utanför…
Life is tough!
Det samma gäller i skolor. Att byta skola och vara ny elev i en skola och en klass är svårare ju äldre man blir så länge man går i grundskolan. Det blir bättre i gymnasiet och sedan i högskolan, eftersom eleverna oftast byts ut där oftare så anpassningen till nya elever/oliktänkande blir ofta större.
MEN det jag egentligen skulle skriva om är om du VÅGAR bryta regler som är kockobello? För OM du inte vågar kan det hända att du faktiskt skadar andra genom att ”följa strömmen”.
Det värsta tänkbara scenariot är ju Hitler som fick miljontals människor att hata (och avliva) judar och andra människor som Hitler bestämt skulle utrotas…
…. och konstigt nog finns detta hat kvar hos vissa.
Det är VÄLDIGT konstigt att man kan hata sina medmänniskor. Vi är ju alla människor på en enda planet.
Vilka vi är och hur vi ser ut och vilka vi blivit handlar endast om var vi råkade födas och hur vi uppfostrades och togs om hand om från början.
Vårt sätt att vara och agera skapas under vår uppväxt (barndomen) – därför är mitt jobb som familjebehandlare/familjeterapeut LIVSVIKTIGT! Kan jag rädda ETT barn på så sätt att hen får det bättre i sin familj och dens föräldrar slutar slå/förstår sitt barn/ser sitt barn, så har jag räddat en hel framtid för detta barn.
Nu var det inte det jag skulle skriva om alls, MEN det var dit jag kom.
Det finns så många saker man måste bita ihop om. Saker man måste lyssna på utan att visa sin frustration och ilska. Saker där man tycker tvärtom, eller inte alls håller med, med man vet att det är bara att hålla tyst för det hjälper inte och vi kommer ingenstans om jag luftar mina åsikter just nu. För en del människor verkar det väldigt enkelt att hålla tyst och många har inte ens åsikter i hjärnan som vill ut – som behöver luftas. De bara sitter där och tar emot och inget händer.
Och man kan undra vad det spelar för roll vad jag tycker och tänker. Och hon kan väl få tycka och tänka som hon vill eller tro det hon vill och vara som hon vill – det påverkar väl inte mig? Jag går ju min egen väg ändå och tänker mina egna tankar ändå.
Men just det där att hon står där och säger sina åsikter som om de är Sanningen. DET stör mig. Och jag vill hoppa jämfota och skrika ”NEJ! SÅ ÄR DET INTE!” Som om JAG sitter på Sanningen.
Sen vill jag googla fram Sanningen och lägga på hennes skrivbord och visa ”Titta här! Så här ÄR det! Jag har rätt! Du har fel.”.
Så var det när jag höll på att krypa ur skinnet i flera år med en chef som sa saker som var helt uppåt väggarna och jag t o m SKREK att han hade fel vid något tillfälle. Vi enades på något ilsket sätt om att vi inte kunde enas. Och båda googlade saker där vi kunde bevisa för varandra att ”Jag har rätt!”. Även han gjorde det vilket gjorde att vi hamnade i ett Status Quo.
MEN sedan en vacker dag VANN jag. Det var en sådan lättnad att jag ville ställa mig på tak och skrika: ”JAG HADE RÄTT!!” För den dagen hade min dåvarande chef fått veta att FORSKNINGEN hade kommit fram till det jag sagt i flera år. Därmed VANN jag. Det kommer jag att leva på resten av mitt liv. För jag hade SÅÅÅ rätt och det var SÅÅÅÅ viktigt!
Nu är jag där igen. Det är egentligen inte lika viktigt denna gång, för hon kan väl tro det hon tror och tänka det hon tänker. Vem bryr sig?
Men det stör mig att hon tror det hon tror och tänker det hon tänker.
Storing (min son nr 2), som jag skrivit om massor av gånger tidigare – för läääänge sedan – eftersom han var BARN när jag började skriva i denna blogg 2008 – är numera VUXEN och håller på att utbilda sej till sjuksköterska. Under denna utbildning valde han bland annat att åka till Uganda för att göra en praktik. Där fick han uppleva massor.
Igår pratade jag med honom i telefonen och en av dom historier han berättade för mej var följande:
Han var på ett sjukhus och in kom en ”väldigt sjuk kvinna”. Hon var ”intorkad och såg ut att vara väldigt påverkad av sin sjukdom”. Hon hade malaria och läkaren berättade för Storing att kvinnan varit döende i malaria när hon sökte hjälp första gången. För att överleva behövde hon TRE omgångar av en speciell spruta. Den första kunde hon betala själv så den fick hon. När hon kom några veckor senare för att få spruta 2 hade hon inga pengar. Läkaren visste att kvinnan var väldigt fattig och troligen inte skulle ha råd med fler sprutor men som tur var hade en tidigare patient köpt 4 sprutor, men det behövdes bara 3 för att den patienten skulle bli frisk, så läkaren hade en spruta över. Den sprutan fick kvinnan.
Nu kom hon för sin sista spruta – vaccination nr 3. Utan den skulle hon inte överleva. Det syntes på henne, berättar Storing. Sprutan kostade 3000 shilling vilket i svenska kronor är 9 kronor. Storing berättar att han hade 50 000 kr shilling i fickan och kände att självklart kunde han inte rädda alla som kom in och inte hade pengar för sina behandlingar, men just denna gång tänkte han ”Äh! För mej är 9 kr ingenting, men för henne är det en fråga om liv och död” så han köpte den sprutan åt henne och både hon och läkaren blev så otrooooligt tacksamma. Kvinnan tackade och tackade och de prisade honom och välsignade honom och allt möjligt.
Storing berättar att det kändes bra för honom att ge dessa 9 kr samtidigt som det kändes så ”fjuttigt” och att han tyckte absolut inte att han var någon hjälte och att han inte behövde alla dessa tack. Men vi kan konstatera att för kvinnan handlade dessa 9 kr om att kunna överleva – att få leva. Och för honom var det ”bara 9 kr”.
Och vi kan konstatera att vi lever i EN värld som är så otroligt orättvis och där ”det lilla” verkligen kan göra något stort någon annanstans.
Jag och Storing hamnar i en diskussion om korruption och om rika som ”snor åt sej” och om hur många utsatta och fattiga människor det finns i världen. Vi pratar om ondska och egoism men att man inte får glömma bort att det också finns godhet och generositet.
….och min önskan och mitt hopp är att Godheten vinner.
Min mamma hade varit inlagd på sjukhuset i några dygn. Hon är 90 år gammal, men ca 45 år gammal i huvudet (fast själv säger hon 27… ). När man pratar med mamma i telefonen kan man tro att hon är 27 faktiskt….fast då en 27-åring född på 1930-talet, för 27-åringar av idag har ett helt annat språk och pratar mycket fortare.
Mammas hjärta är, precis som mamma, också 90 år gammalt. Surprise! Det gör lite som det vill ibland och sist det bråkade med henne fick hon åka ambulans till sjukhuset. Där blev hon inlagd i några dygn.
En ny värld öppnade sig för mej och för mina systrar. Vi har säkerligen haft tur eftersom många får kämpa med ”äldrevården” och hur det fungerar och inte långt mycket tidigare.
Jag kan konstatera att det (TROLIGEN) var bättre förr. Nu har allt EFFEKTIVISERATS (läs ”sparats in”), eller vad det är som gör att allt och alla har egna ”tjusiga” namn och tillhör olika grupper/avdelningar vilket gör att man hela tiden pratar med ”fel avdelning/grupp”. Varje person pratar om SINA verksamheter med alla dessa olika namn, som om man borde fatta vad dom pratar om. Och allt låter så effektivt och ”enkelt”, men när man väl ska försöka fixa något blir det som ett sammelsurium i huvudet och då är jag ändå rätt UNG jämfört med dom som faktiskt är 90 år och kanske själva bör/ska klara av att söka färdtjänst, vårdgrejer och stöd med ditten och datten.
Helvete vad svårt det är!
Och hela tiden, när jag ringde runt, pratade jag med ”fel person”.
Och när jag tror att ”NU förstår jag. NU kan jag söka på rätt ställe om rätt hjälp” – då är det fel igen. Puh!
Om mamma behöver hjälp med färdtjänst måste hon ansöka via Kollektivtrafiken Västmanland. Och då är det bara färdtjänst inom kommunen, för om hon behöver färdtjänst utanför kommunen är det en helt annan ansökan. Om hon behöver ansöka om trapphiss, ska hon först söka om en Bostadsanpassning (TROR jag) och därefter kanske någon annanstans för själva trapphissen. TROR jag. Allt detta ”kan ta flera månader…”.
Om hon inte klarar av att laga mat själv, ska hon söka hjälp med ”Mathållning” (TROR jag det var, men minns inte via vem och vilka eller var man skulle ringa för att få det, eller vad som ens menades med det). Jag tror handläggaren jag pratade med sa att mamma kunde gå till olika ställen och köpa färdig mat. ”Grejen är att hon kan inte ta sig någonstans”, svarade jag (och det var ju det jag sa från början). Hon kan inte gå någonstans. OM hon kunde gå och köpa mat skulle det inte vara några problem (förstås!). Huuur svårt ska det vara att förstå att en människa som levt 90 år behöver hjälp?
Mamma vill inte ha ”hemtjänstpersonal springande hos sej i tid och otid”. Hon vill vara självständig. Hon vill klara sej själv och inte ha någon som ”lägger sej i” eller ”gullar” med henne. Hon är ju ”45 (27!) år i huvudet” och det är KROPPEN som inte orkar/vill/kan längre. Hon ”kan själv!”. Tror hon. Och vill hon.
När jag ska försöka ”söka hjälp för äldre än 75 år” på Sala kommuns hemsida, blir det stopp eftersom man måste ta sej in via Bank-id och jag är ”för ung”. Härligt att ibland vara ”för ung” fortfarande, men grejen är ju att mamma har inget bank-id. Och kommer troligen inte att skaffa sig eftersom hon är för gammal och SER inget. Det är ytterligare en liten grej med mamma – hon ser knappt något. Men hon är bra på att låtsas att hon ser.
Nu har det gått några dagar och mamma är hemma igen och allt är tillbaka till ”vanligt” och inget nytt har hänt under himmelen. Jag har (äntligen!) pratat med ”rätt” biståndshandläggare, som berättade att mamma tar hjälp ifrån XX (minns inte vad hon sa för ord – det är någon privat firma som är istället för kommunens biståndshandläggare-grej) för att tvätta. Resten klarar hon själv. Hade hon sagt. ”Hon är väldigt tydlig och bestämd, din mamma”, sa biståndshandläggaren vänligt.
Ja, det är hon: ”Bestämd och tydlig och väldigt mycket KAN SJÄLV.”
Jag har skrivit om stark parfymdoft (eller rättare sagt stank) förut och nu måste jag bara skriva om det igen, för jag blir TOOOKIG!!
KÄNNER NI INTE SJÄLVA att ni STINKER??
Jag hade hos mej på jobbet en klient som hade duschat i (!?) parfym när hon kom på samtal. Jag sa vänligt att det finns människor som är allergiska mot parfym och undrade om hon kunde tänka på det vid nästa samtal. Det kunde hon absolut, sa hon.
Men det är ett ständigt återkommande problem (för både mej och andra)!
Och det verkar som om det blir värre och värre för mej själv.
Det satt en person bredvid mej på bussen som STANK parfym. Parfymen snirklade sej in i min näsa, min mun och satte sej på tungan och jag ville nästan kräkas och kunde knappt andas.
Sen satt den (jävla) parfymdoften FAST längst in i näsan i 4 dygn! Jag höll på att bli tokig! Jag sköljde näsan flera gånger med vattenspruta genom näsan och till slut fick jag ögonmigrän och huvudvärk av både sköljandet (tror jag) och själva parfymen som satt sej fast INUTI mej.
Men hur jag än vänder mej och vad jag än tycker om det här parfymeländet så fortsätter vissa människor att DRÄNKA sej i parfym! Är det fel på era luktsinnen, eller vad är det?? DET LUKTAR INTE GOTT – DET STINKER!!
I Sverige finns det en lag sedan 1979 mot att aga barn
Aga betyder kroppslig bestraffning i uppfostrande syfte.
Ur föräldrabalken:
”Vårdnadshavare skall utöva den uppsikt över barnet som är erforderlig med hänsyn till barnets ålder och övriga omständigheter. Barnet får inte utsättas för kroppslig bestraffning eller annan kränkande handling.”
Socialtjänsten har en ”grannlaga” (=svår) uppgift när de ska utreda om ett barn far illa på så sätt att det inte kan bo hemma hos sina biologiska föräldrar.
Det som händer när det inkommer en orosanmälan från förskola/skola/grannar etc om oro för att ett barn kanske far illa är att två (oftast) socialsekreterare ska kolla upp om det är fara för barnet/barnen. Ska de då kontakta föräldrarna och fråga om detta eller åka och hämta barnen direkt och föra över dem till ett jourhem eller andra som kan anses trygga (ibland far- eller morföräldrar eller annan släkting) eller kan de utreda medan barnen fortsätter bo hemma?
Det är ett dilemma och nästintill omöjligt att veta hur man ska göra som socialsekreterare. Om de tar barnet/barnen direkt får de kritik och om de inte tar barnen direkt får de kritik.
Det jag kan säga med säkerhet är att föräldrarna förnekar att de slagit eller agat över huvud taget. ”Får man inte ens säga till sina barn nuförtiden? Ska de få göra helt som de vill??”
Givetvis är föräldrar mycket ledsna, chockade, rädda, förtvivlade och arga när Socialtjänsten dyker upp och ska utreda och/eller tar deras barn.
Jag kan själv ofta tänka att jag hade blivit galen! Och jag är inte säker på vad mina barn gjort eller sagt om de plötsligt blivit ivägplockade till ett annat hem där de inte kände någon. Förmodligen hade de blivit skadade för livet bara av det (men barn är olika).
Men om vi i Sverige vill fortsätta ha ett samhällssystem där vi hjälps åt att skydda barn som far illa i hemmen måste det ske på något sätt och det som händer i nästan alla lägen när en människa blir anklagad för att ha slagit/misshandlat/gjort något dåligt är att hen förnekar detta. Alltid.
Jag har träffat många upprörda föräldrar som sagt:
”Men man SER väl om någon är en misshandlare?!” Svar: Nej.
”Men det märks väl om någon brukar misshandla sina barn?!” Svar: Nej.
De som misshandlar/slår sina barn är lika snälla/trevliga/sociala/arga/sura som ”alla andra”.
Det går inte att se och det går inte att gissa sig till om man har en ”riktigt förövare” framför sig eller om det är någon som blivit oskyldigt anklagad. Det är HELT OMÖJLIGT!
Nuförtiden har jag tur eftersom jag är behandlare. Jag behöver egentligen inte VETA om föräldern jag jobbar med slagit sina barn, utan mitt jobb blir att hjälpa föräldern att i första hand hantera att barnet blivit omhändertagit (sorg/förtvivlan/ilska) och därefter jobba med metoder/samtal där föräldern lär sig nya metoder att vara med/uppfostra sitt barn (oftast metoden ”Tryggare Barn”, som är en mycket bra metod och kul att lära ut och rolig också att lära sig).
Det är otroligt sorgligt när Socialtjänsten placerar barn som inte hade behövts placeras och där barnen i efterhand mår dåligt eftersom de inte förstår vad som hände och är oroliga för att någon ska komma och flytta på dem igen. Även föräldrar blir omtumlade och förtvivlade över ett sådan ”övergrepp”.
Men HUR ska Socialtjänsten kunna veta, även om de utreder sig blåa (!) om en förälder slår eller inte?! De förnekar till ungefär 99 %.
Ja, man kan fråga barnen, men barnen är nästan aldrig 100% tillförlitliga. Även om jag brukar säga att man alltid ska lyssna på barnen.
Jag kan ge några exempel:
Pelle, 7 år, säger i skolan att mamma slår honom. Personalen har tidigare fått lära sig att de alltid ska anmäla till Socialtjänsten när barnen säger så och det händer inte så ofta att barn säger att de blir slagna, så att när Pelle säger så, tar ett par lärare in honom i enrum och frågar: ”Berätta igen. Du sa att din mamma slår dig. Menade du det på riktigt eller skojade du?” Pelle säger att mamma slår honom på rumpan med ”en sån där som man sätter på sig skorna med” när han inte lyder, fast han ”försöker lyda så mycket det går”, men ibland hinner han inte lyda. Personalen skriver ner det han säger och datum och skickar in till Socialtjänsten.
Socialtjänsten får orosanmälan och ringer skolan och ber att få prata med Pelle i skolan, alternativt att någon ur personalen ska komma till Soc med Pelle. De bestämmer att en soc sekr ska komma till skolan och prata med Pelle hos kuratorn i skolan. Så sker och Pelle säger samma sak igen: ”Mamma slår mig på rumpan när jag inte lyder, fast jag försöker lyda.” Vid flera frågor säger Pelle att det gör ont när mamma slår och att ibland drar hon ner byxorna på honom och slår, men ”bara ibland”. Det ställs fler frågor men Pelle vill inte svara på fler frågor, han vill gå ut och leka med sin bästis Kalle som väntar på skolgården.
Soc sekr funderar på om de ska omhänderta Pelle direkt, avvakta och prata med mamman först eller hur de ska göra. Risken är alltid att barnet blir straffat i hemmet om det framkommer att han berättat vad som händer. Soc sekr är också orolig för att bara låta Pelle gå hem igen för tänk om han är ”olydig idag” och får smäll på rumpan igen, och både skola och soc vet nu om det. Ska de omhänderta direkt för att visa för Pelle att de tar honom på allvar?
Det finns inget 100%igt rättssäkert sätt. Det handlar mycket om erfarenhet av tidigare liknande ärenden (eller inte – det är nuförtiden ont om soc sekr och de är ofta underbemannade, vilket innebär att det kan vara helt nyutexaminerade unga soc sekr som ska fatta beslut, och även om besluten ska skrivas under och godkännas av chefer så är det soc sekr som utreder och kommer fram till vad de tycker ska hända). Om det blir ett omhändertagande tas själva beslutet/underskriften av Socialnämndens Ordförande, som lyssnar på soc sekr och läser en kort utredning inför beslutet, men vet ingenting om vare sig socialtjänstlagen eller utredningar etc utan måste helt lita på soc sekrs uppfattning och beslut.
Vi kan säga att Pelle samma kväll får flytta till ett jourhem. Han begriper ingenting, trots att soc sekr förklarar. Han berättade ju bara för att han ville att hans lärare skulle säga till hans mamma att sluta slå. Sen trodde han det skulle vara klart. Kanske mamma skulle bli sur för att han skvallrat, men han trodde ändå att mamma skulle lyssna på hans lärare som kan nästan allt…
Plötsligt bor han i ett hem där han inte känner någon och det har blivit långt till skolan och han måste bli skjutsad varje morgon av en tant han inte känner. Allt luktar och känns konstigt i det nya hemmet och det bor flera barn där som han inte känner. Han längtar efter sin mamma och sin gosekatt.
Mamma bryter ihop. Hon gråter och skriker ”Hur faan kan ni bara ta mitt barn?! Var är han?? Han har ju inte ens med sig egna kläder! Och han brukar alltid somna med sin mjukiskatt som ligger i hans säng och väntar. Jag slår inte mitt barn! Varför tror ni det? Vem har sagt det?? Har Pelle sagt det?? Det måste han ha sagt för att jag igår blev arg och sa att han inte skulle få lördagsgodis när han spillde ut chokladmjölken för hundrade gången! Hur faan kan ni bara ta ett barn så här?? Har ni ens någon utbildning??” etc.
ELLER:
Pelle får vara kvar i hemmet, men soc sekr ringer till mamma och säger att hon behöver komma till Socialtjänsten för ett samtal. Mamma frågar varför och soc sekr säger att det inkommit en orosanmälan och att mamman behöver därför komma och de ska prata om denna.
Mamma kommer till soc. Hon får veta att Pelle sagt att hon slår honom och mamma blir upprörd och säger att han måste ha hört någon annan säga så, eller om det var det där med att hon drog in lördagsgodiset….? Eller så kan ha hört om det här på Youtube…? Hon förstår ingenting.
När hon kommer hem är hon upprörd, arg och rädd. Hon frågar Pelle vad han sagt till lärarna i skolan och till soctanten. Han ”minns inte” och ”vet inte”. ”Har du sagt att jag slår dig??” Pelle är rädd och skakar på huvudet.
Nästa gång Pelle får komma på samtal med soc sekr svarar han inte på några frågor. Soc sekr kämpar med alla möjliga metoder för att locka med sig Pelle i pratet, men Pelle säger att han tycker det är tråkigt att vara där och att han vill gå hem.
Detta kanske sedan utreds på längden och tvären och man kommer ingenstans, ibland kan soc sekr sätta in metoden Tryggare Barn och jag som behandlare får jobba med mamman, som är motvillig men metoden gör ändå att hon lär sig lite nya tankar och hur man kan vara med barn så förhoppningsvis slutar hon slå till slut (om hon nu slagit från början – vad vet jag?!).
ELLER:
En liten Anna berättar i skolan att både mamma och pappa slår. ”Mest mamma” och hon säger också att ”mamma är alltid arg”. Metoden Tryggare Barn sätts in DIREKT och medan frldrar går i behandling utreder soc sekr samtidigt. Mamman är otroligt motvillig till att komma på ”behandling” hos mig, sitter och ”tjurar” under samtalen, medan pappa ”väcks upp” och blir mer och mer nyfiken på andra sätt att vara med barnen och börjar prata och diskutera. Mamman är tjurig rakt igenom hela behandlingen och jag får verkligen bita ihop för att inte själv bli arg på hennes ovilja. Jag tänker att hon är rädd och ledsen och att hon tycker att ”vi (inom soc)” lägger oss i deras liv. Hon har egentligen inte tid att komma på de där fåniga samtalen. Hon har faktiskt ett jobb att sköta.
När jag får prata med lilla Anna (6 år) säger hon innan jag ens hunnit hämta andan: ”Mammaärjättesnällochslårmigaldrig!”. Och sen säger hon ”mammagörjätteroligasakermedmig!” så jag tänker att jag bara ska sitta och rita med henne en stund för hon har verkligen ”hjärntvättats” till att säga bra saker om sin mamma så det går inte att hitta någon ingång till att ha ett avslappnat samtal, så vi ritar tillsammans och har en fin stund.
Jag kör hela behandlingen Tryggare Barn med dessa föräldrar. Pappan är ”jättemed” och kommer med ideer och förslag och berättar hur han gjorde ”förut” och hur han ”tänkt om”. Mamma tjurar och jag tror inte hon tar till sig något….
….MEN så bokar vi avslutningsmötet där soc sekr ska vara med och vi ska berätta att nu avslutar vi och hur det har gått. DÅ har mamma vaknat till liv. Hon berättar för soc sekr hur otroligt mycket hon lärt sig och att ALLA föräldrar borde gå den utbildningen och hon är helt lyrisk! Jag stirrar förstummat på henne! WHAT?!
Men antingen har hon insett att det inte var så farligt, att vi (behandlare) inte tänkte tjafsa med dem om ”felen” de gjort, utan bara lära dem hur de kan göra ISTÄLLET, som alternativ, och att vi (behandlare) inte tänker ta deras barn.
ELLER så vill mamman bara se bra ut i soc sekrs ögon. Jag vet inte.
Men att jobbet med att utreda/placera/omhänderta/skydda barn som far illa är svårt är ett understatement. Det är riktigt svårt.
Och det görs fel åt båda håll: Ibland omhändertar Soc barn som inte borde omhändertas, ibland omhändertar de INTE barn som absolut borde ha omhändertagits och ibland hamnar barn i familjehem som är skitdåliga och ibland hamnar de i hem som är superbra.
Hela Socialtjänsten borde ses över i grund och botten, troligen behöver utbildningen också ses över. Det kanske skulle vara en utbildning som var helt INRIKTAD på Socialtjänsten, för det är det inte nu och JAG tycker att de som ska jobba som soc sekr med barn och familjer borde ha ERFARENHET innan. De borde inte få komma direkt från Socialhögskolan eftersom det är familjen som slås isär och det är barn vars liv (och framtid) de handskas med.
Att få sitt barn omhändertagit är värre än…döden, nästan, och föräldrar (och barn ibland) går sönder inuti.
Det är inte konstigt att det sprids konstiga och galna rykten, för vilket barn soc än omhändertar tycker föräldrarna det är fel – även de missbrukande föräldrarna samt de som misshandlar; titta på #Lillahjärtat där de biologiska föräldrarna ville ha hem sitt lilla barn TROTS att de var aktiva missbrukare = NOLL självinsikt. De vill ha sina barn kvar, no matter what!
Så vad ska man göra??.
HUR ska ”vi” (samhället – Socialtjänsten) kunna rädda Rätt Barn?
…men jag säger att det funkar inte så. Hjärnan/psyket behöver hjälp att rensa och bearbeta och sedan kan man gå vidare.
Hon tittar förvånat på mig.
”Det är därför ditt barn nu får hjälp med s k ”Trappan-samtal” – för vi (terapeuter) vet att barn behöver bearbeta svåra upplevelser, få reagera, gråta, känna och därefter kan de gå vidare med livet. Kanske behövs det ett samtal, två samtal, tio samtal – jag vet inte. Det känns och märks när det är klart. DÅ kan man gå vidare.”
Om man bara begraver det svåra som hänt, trycker ner det långt ner i det undermedvetna (eller var de nu hamnar) kan det omvandlas till magont, huvudvärk, ledvärk, psykisk ohälsa av olika sorter, drogmissbruk, kriminalitet (där oförlöst ilska ingår)….
”Jahaaaa!?” säger hon förvånat.
Det är därför mitt jobb är så viktigt och det är därför jag gräver i det förflutna och faktiskt vill få människor att gråta/reagera med känslor…
….för det är då jag vet att jag nått fram.
”Jahaaaa!” säger hon igen och tittar på mig. ”Jag trodde det bästa var att glömma och gå vidare. Det är det jag sagt till min son.”
Man kan tro det och många tror nog att man bara kan glömma och gå vidare, men vi terapeuter (och förmodligen psykologer och kanske andra också…?) VET att man inte bör, ska eller kan bara glömma och gå vidare när man varit med om svåra upplevelser.
Jag säger också till henne att prata med sonen om att hon (mamman) faktiskt övergav honom i hemlandet (för att söka sig till Sverige och få ett bättre liv) och att han där levde kvar i elände, svält och misshandel (av olika släktingar) i flera år och att han nästintill gav upp hoppet om att hon skulle dyka upp igen…..
….och att han måste få känna all denna sorg och förtvivlan NU istället och att det är viktigt att hon bekräftar denna sorg och ilska och förstår den, nu efteråt, för att han ska kunna gå vidare.
De har hamnat i något slags ”krig” där hemma där hon tycker att han borde vara tacksam för att hon åkte till Sverige för några år sedan och fixade till ett vettigt liv för dem, varefter hon hämtade honom. Men då hade han levt i hemlandet i 3 år till, utan henne, i misshandel och svält och varje dag var (troligen) som ett år för honom och till slut gav han upp och trodde att mamma övergivit honom för alltid när hon plötsligt en dag dök upp och räddade/hämtade honom.
Hon tycker att han ska vara tacksam men han är arg och förtvivlad och behöver få sörja. De krockar.
Det är ju rentav IDIOTISKT att tro att krig löser någonting över huvud taget.
Som om ”Vi vill ha den där landsnutten/landet så vi BOMBAR dom så jättemånga dör och skräms bort och hus förstörs och sen ger dom upp och vi TAR landet och gör det till vårat”.
Det är väl en så otroligt korkad idé så hälften vore nog.
Hur mår sedan dom som bor kvar i landet som bombades och vars släktingar och vänner dog och vars hus förstördes? ”Hej på er nya bestämmare! Vi följer gärna era lagar och gör som ni säger.” Nej, dom kommer ju att vilja ha tillbaka allt det gamla for ever and ever. Så länge dom bor kvar i sitt land – oavsett om landet fått nya presidenter/diktatorer – kommer dom vilja ha tillbaka det gamla och känna hämndbegär mot ”dom-som-förstörde” och tog deras land.
Det tar inte slut.
Det finns inga vinnare. Bara en massa förlorare.
Eller att starta ett krig för att man vill att ALLA ska vara just den religion som just VI tror på, eftersom VI tror att alla andra religioner är FEL. Så då skjuter man och dödar alla som tror annorlunda (och som troligen fötts in i just SIN religion, dvs inte haft något val, utan fått veta från början att ”det här är RÄTT”). Så då bombar man och dödar alla som tror på den andra religionen.
Det är ju så korkat så att jag inte finner ord. TROR verkligen dom som mördar och skjuter folk av ”fel religion” att dom ska kunna omvända dom som överlever när dom väl ”vunnit kriget”? Tror dom att alla som blev kvar ska säga: ”Jahaaaa, jag hade fel religion – då byter jag till dom som tror på den religionen som dödade alla mina släktingar och vänner.”
Sen levde dom lyckliga i alla sina dagar.
NOT!
Ett sådant krig kommer ju att pågå för evigt och det kan man väl räkna ut med nästippen om man är lite smart.
Det tar inte slut.
Det finns inga vinnare. Bara en massa förlorare.
Eller som Hitler övertygade hela sitt folk om: Att judar mfl var ”ohyra” och skulle ”bort från jordens yta” och därefter skulle dom ”normala icke judarna” leva lyckliga i alla sina dagar. Eller?? Vad trodde han? Var han Världens Största Korkskalle eller bara otrooooligt dum i huvudet eller kanske helt enkelt en galen och elak psykopat som älskade att ha ihjäl människor??
I vilket fall som helst övertygade han miljontals människor att det var en bra ide att döda folk pga att dom var judar, romer eller annat ”hitte-på”. Trodde han på riktigt att han kunde utrota alla? Trodde han på riktigt att allt skulle bli bra sedan, efter att han dödat en massa vanliga människor med vanliga jobb runtom i världen?? På riktigt??
Asså, jag häpnar över vissa ledares otroligt KORKADE hjärnor. Och över alla som tror dom har rätt. ”Rätt religion”/ ”rätt land”/”rätt till någon annans land”/ ”rätt moral”/”rätt…..”.
Ni är korkskallar.
Man kan aldrig vinna något med krig.
Det tar aldrig slut.
Det finns inga vinnare – bara en massa förlorare.
Så lägg ner era krig och låt varje land vara sitt eget och varje människa själv bestämma vilka dom vill tro på, hur dom vill gå klädda och vad dom vill äta och hur dom vill bo.
Och ni som har behov av att puckla på varandra och använda era testosteronstinna kroppar till detta, kan väl göra det genom att brottas, boxas, spela ishockey etc någonstans där andra också vill hålla på och slåss och vinna eller förlora.
Och dom som vill heja på något lag eller en sport el dyl kan fortsätta göra det via olika sporter eller utöva dessa och bli vinnare och förlorare.
Men vi andra, som bara vill leva i fred och vara någorlunda snälla mot varandra och inte alls bryr oss om vilken tro grannen har eller om dom äter gris eller bara sallader – låt oss vara ifred! I alla länder över hela jorden! Vi vill bara leva ifred.
Framförallt tror jag att barn i alla länder vill leva i fred, ha lyckliga barndomar och få växa och utvecklas utan att skadas och behöva vara rädda för alla vuxna som är galna.
Jag går nya vägar med mina hundar nu. Det är ju rätt självklart eftersom jag flyttat från södra Stockholm till nordvästra Stockholm. EGENTLIGEN ”kan man inte” byta väderstreck hur som helst när man flyttar inom Stockholms län. EGENTLIGEN borde jag, precis som alla andra, knappt stå ut med ”fel sida av stan”. Men sån är inte jag! Jag står ut med alla väderstreck. Märker ingen större skillnad. Folk är folk var man än är och hus är hus.
”Folk som bor söder om stan är så konstiga…”, säger en tjej.
”Folk som bor norr om stan är så malliga”, säger en annan tjej.
Jag säger att folk är folk överallt. Och det finns knäppa och snälla och fula och korkade och härliga i alla väderstreck. Som tur är!
Just nu tycks jag ha flyttat till dom lite mer kriminella områdena…. Det sprängs bomber runt mej så att jag hoppar högt varje gång och ber en bön till tack att det inte var närmare.
Nog om det.
När jag nu flyttat måste jag hitta nya promenadvägar för mej och hundarna. Dom första veckorna känns alltid lite förvirrade och jag är rädd för att gå vilse och vet inte åt vilket håll jag ska gå eller vilka promenader som ska bli en vana och vilka jag ska skippa.
Nu har jag hittat dom.
Jag går en jättelång (ca 1-2 timmar lång…fast hur långt jag än tycks gå kommer jag sällan upp i över 10 000 steg på en promenad – DET är irriterande! Jag kommer upp i 11-12000 steg på en dag, men jag vill komma över 10 000 steg på EN promenad!). Lösningen är att inte titta på stegmätaren. Då kan jag vara nöjd med känslan bara, och ”vi gick långt” = nöjd.
En promenadväg går som i en liten rund slinga i skogen. Den är mysig. Lagom lång-kort. Där kan Matilda gå lös och då njuuuuter hon! Annars får hon gå kopplad mer nuförtiden. Det hatar hon. Då lufsar hon bakom mej motvilligt och lite surt. Plötsligt tvärstannar hon och så vill hon nosa på något Viktigt åt Andra hållet. Det får hon inte. Då blir det dragkamp. Jag vinner. Alltid.
Nåja.
Jag har gått denna lilla slinga i skogen i princip varje dag åt samma håll, men igår bestämde jag att gå den åt andra hållet. Och att vara jag då är oerhört fascinerande! Min hjärna har NOLL och INGEN förmåga att känna igen omgivningen om jag går åt andra hållet. Den har NOLL förmåga att inuti sig vända på allt! Noll! Så att gå denna slinga åt andra hållet är för mej en Helt Ny Upplevelse! Igår blev jag riktigt fascinerad över detta fenomen och undrar om det är fler som har såna hjärnor?
Jag veeet! En del flyttar aldrig, andra flyttar tre gånger under en helt livstid, ytterligare andra är som jag och flyttar vart tredje-fjärde år ”bara-för-att”….
Bara för att vaddå? För att få det mindre/större/komma närmare jobbet/barnen/naturen/få det billigare/enklare etc i all evighet, amen.
Några, som är som jag, är inte tillräckligt rädda för förändring.
Några, som är som jag, gillar förändring.
Några, som är som jag, fattar snabba beslut om stora saker och räds inte framtiden.
Några, som är som jag, vågar kasta sej ut igen och igen.
Några, som är som jag, vågar chansa och riskera.
Några, som är som jag, behöver inte fråga någon innan jag fattar ”viktiga” och möjligen riktiga beslut.
Jag har gjort något som många Stockholmare ALDRIG gör: Bytt från söder till norr. Det gjorde jag förra gången också. Men inte gången innan, eller innan dess…
Många bor kvar i evigheters evighet där dom bor och det är säkert jättebra om man trivs och mår bra med det. Framförallt hinner man lära känna omgivningen och blir förhoppningsvis kompis med sina grannar. Jag hinner knappt det.
När jag var ung och flyttade in på ett nytt ställe, presenterade jag mej för alla grannar. Jag tyckte det var viktigt att känna sina grannar – kanske inte som bästisar eller kompisar, men som…grannar. Jag ville också att vi skulle ha grannfester och hänga med varandra då och då för jag tänkte att det vore bra att känna sej trygg i grannskapet och veta vilka som bor var. Ha koll liksom.
Jag minns att jag blev förvånad och lite besviken på det tröga mottagandet jag fick av ideerna till samvaro jag presenterade: Gårdsfest, hänga hos varandra, turas om att laga middag och bjuda på…. etc. OM det fanns invandrade grannar var dom nästan alltid väldigt glada och tyckte det var kul, men svenskar som bott länge i lägenheten/villan var mer sådär ”komma här och komma…nä, låt mej va!”.
Det här var på den tiden när det fanns måååånga hyreslägenheter och det bodde blandat med människor i alla hus. Nuförtiden bor dom som kunnat köpa sin lägenhet för sej, och dom andra för sej. Det är mycket meruppdelat, men det var väl så dom ville ha det, dom där liberalerna/moderaterna….
Jag tänker så här i efterhand att jag var oerhört modig. Faan alltså! Jag gick från dörr till dörr och plingade på och sa ”Hej, jag heter E… och jag flyttade in här igår. Jag ville bara presentera mej!”. Sen bjöd jag in alla på kaffe eller glögg någon dag/kväll för att vi skulle kunna lära känna. Alla kom givetvis inte, men några kom och det var alltid trevligt, men sen blev det inget mer.
Jag har dragit i mången trådar i mitt liv. Bjudit in ”alla sönernas kompisar och deras mammor” för en ”son-mamma-fest”…. och och och och faan vad jag bjudit till i många sammanhang.
Men när man är singel (-mamma) såär man inte lika välkommen in i nya sammanhang med familjer och par och hela fadderullan. Det har varit en hård läxa att lära. Man är ett hot. Eller så är det inte lika kul att bjuda hem en singelmamma till en parmiddag/familjemiddag. Eller så är det helt enkelt så att jag flyttar för ofta för att landa någonstans. Eller så gillar inte folk mej. Så kan det ju också vara.
Numera orkar jag inte.
Jag är helt slut.
Jag har levt för mycket på nåt vis. För intensivt.
Jag är trött.
Men jag är trött i en ny lägenhet som jag trivs i och det är kul.
erviluca #mammatillfyrakillar 