Vi sitter i personalrummet och pratar om att åka långfärdsskridskor och kommer in på att åka skidor och jag berättar att jag var i Häggsjönäs som ung (1973) en gång på en skidresa med familjen och åkte skidor… ”…men det viktigaste då var inte skidåkningen utan det var att jag blev förälskad i Liss Olle!” säger jag och skrattar.
Jag berättar vidare att jag först upptäckte Olle i skidbacken och på kvällen såg att han och hans familj bodde i en stuga i närheten och vi kunde se in i stugan genom vår stugas fönster. Vi började vinka till varandra, jag och Olle. Det var så läskigt och spännande och pirrigt och jag föll ihop på golvet av pinsamhet och spänning varje gång vi vinkade. När vi hade vinkat till varandra några kvällar, men inte vågat låtsas om varandra i backen på dagen (!), så klev pappan i hans familj ut på förstutrappan en kväll och vinkade inbjudande ”kom! kom” med sin arm.
Med bultande hjärta tog jag med mej mina systrar och gick över till deras stuga. Där välkomnades vi av föräldrarna och alla barn (4 st) och blev inbjudna på choklad och att spela kort. Vi presenterade oss (som vi lärt oss hemifrån att man alltid ska göra) och pappan presenterade oss för sina två söner: Erik (15 år) och Olle (13 år) samt några ointressanta småsyskon…Det blev en mysig kväll med kortspel, mycket skratt och otroooligt pirrigt och läskigt härligt (för en nyförälskad 12-åring som jag var). Storasyster blev kär i Erik. Väldigt passande.
Det Sportlovet var ett av dom bästa sportlov jag varit med om! Vi hade så otroligt roligt och härligt och jag var sååå förälskad i Olle, som visade sej vara en underbart härlig, positiv och rolig kille.
Sen åkte vi hem.
Jag hade inte vågat be om adress eller telefonnummer, troligen ej heller han, och hur skulle jag ens veta om han var intresserad av mej eller inte? Vi hade ju bara haft kul ihop – skojat, busat, spelat kort etc.
I vilket fall som helst: Det här var på den tiden det varken fanns internet eller mobiler.
Väl hemma gick jag till Televerket i Sala där dom hade telefonkataloger över hela Sverige och letade reda på Olles adress. Jag minns inte hur jag kunde lista ut vilka Larsson han tillhörde, eftersom dom hade ett mycket vanligt efternamn och jag visste inte vad pappan hette i förnamn (eftersom alla adressen alltid stod på mannen i familjens namn i telefonkatalogerna förr-i-tiden)….
….men hur som helst så lyckades jag få fram en adress och skrev ett brev till Olle i Hudiksvall (TROR jag det var). Samma dag som jag la brevet på brevlådan fick jag hem ett rosa brev från honom! Det var så fantastiskt fint och det såg ut som om det var skrivet otroligt genomtänkt och vackert! Brevet inleddes ”Kära Erika!” och där stod stora ord om kärlek och hur fantastiskt det varit att träffa mej i Häggsjönäs. Det var ett fantastiskt fint kärleksbrev. Själv hade jag inte skrivit om kärlek och känslor utan mer lite glatt och trevligt eftersom jag inte vågade skriva om känslorna jag hade inuti.
Därefter brevväxlade vi i 30 år mer eller mindre regelbundet.
Vi träffades EN gång till och det var 1986 i Östersund då jag bodde där med Äldste sonen och pluggade på Högskolan där. Olle dök upp eftersom han var där och hälsade på någon (har jag för mej) och vi fikade och snackade en stund. Därefter fortsatte vi vår brevväxling och han gifte sej och fick 3 barn medan jag levde ensam först i 10 år, men gifte mej sedan och fick 3 barn till.
Nu har jag inte hört ifrån honom på säkert 10 år, om inte längre, och idag när jag sitter i soffan i personalrummet och berättar denna historia börjar kollegorna undra: ”Men vad hände sen? Vart tog han vägen?” och jag har inget svar på det.
I natt var en sån natt där det var svårt att sova. Jag vaknade till, snurrade runt och tankarna snurrade och for hit och dit. Mest negativa tankar om hur misslyckad jag är och hur fel jag tänker och att jag aldrig lyckas med något. Varför blir det så med mina tankar? Varför är de så negativa och kritiska?
Jag ville också döda Theo och låg och tänkte på hur jag skulle gå till väga. Detta för att han jamar högt så fort jag går och lägger mig och kör sedan jam-konsert timme ut och timme in, kliver på mig, rusar runt och är såååå irriterande och jobbig, om jag inte tänder och sätter mig upp och läser el dyl. DÅ kan han bli tyst, men så fort jag släcker och lägger mig igen så drar han igång sin konsert och jag blir TOKIG! Jag hatar honom då. I natt stängde jag in honom i buren i badrummet och då sitter han där inne och jamar och jamar, men jag hör det inte det så bra så jag kan somna ändå. Jävla kattjävel!
Varför skaffade jag två hundar och två katter är en fråga jag ställer mig då och då. Och när jag tänker nästa varv tänker jag att jag har någon slags känsla av att ha ”landat” med två hundar och två katter. Suget efter fler djur är borta när jag har två hundar och två katter. Och Suget är så jobbigt att ha inuti sig hela tiden.
Precis som suget efter barn var. Det började tidigt och pågick ända tills jag fick Minsting. Då slutade det. Och det var en sån lättnad.
Finns det några sug kvar?
Det är ett ständigt sug efter att få ingå i ett VI och att få älska och bli älskad. Men jag orkar inte dejta, ragga, leta, lära känna, vara orolig, stå ut och allt annat omkring. Så suget består. Jag vill ingå i ett VIIIIIII!
Det är också ett ständigt sug efter att skriva, att ge ut en bok eller gärna flera. Suget att skriva finns där nästan jämt och det är alltid MÅNGA saker jag vill skriva om. Det svåra är att koncentrera sig på EN historia i taget – ETT ämne i taget.
Oavsett om du är 25, 45, 65 eller äldre – blev livet (hittills) som du tänkte och trodde, eller drömde om när du var 15-20 år.
Hur trodde du att det skulle bli och hur blev det?
Vad ångrar du och finns det vägar du borde tagit som du inte tog?
Finns det saker du gjorde som du inte borde gjort eller saker du borde gjort men inte gjorde?
Har du varit modig eller har du varit feg i dina val i livet? Söker du trygghet eller utmaningar?
Är nu nöjd hittills eller vill du starta en ny bana för att verkligen få det liv du önskade?
Eller är du en sån som aldrig önskar – bara lever, utan drömmar och tankar om framtiden?
Man ”ska” inte ångra något, men det gör man. Man ”ska” inte känna sig svartsjuk/avundsjuk men nästan alla känner den känslan. Erkänn vad du ångrar och erkänn vad du är avundsjuk på och vem du avundas. Våga. Våga ta fram dom ”fula” känslorna och känn efter vad som betyder och vad du kan göra för att få dom att förminskas eller försvinna.
Finns det människor du borde bett om ursäkt till eller tagit kontakt med men du gjorde det inte för att det bara rann ut i sanden eller kändes för svårt?
Vilken egenskap hos dej själv har varit svårast att hantera? Vilken egenskap hos dej gillar du verkligen?
Min ena sida av hjärnan fungerar fantastiskt bra! Nu minns jag inte om det är höger eller vänster, men den sida som hanterar känslor, relationer, mänskliga värden, psykologi – allt sånt! Där är jag helt fantastisk och kan ”läsa av” människors inre genom deras kroppsspråk. Och det gör jag automatiskt nuförtiden. Inte så att jag GLOR och ANALYSERAR, utan det ”bara blir”. För dom som kommer i samtal kan det te sej som magi eller att jag ser ”osynliga saker”, men grejen är att om man jobbat med människor och relationer i över 30 år, och dessutom varit intresserad och brunnit för det lika lång tid (om inte längre!) så blir det så. Kanske inte för alla, men för mej.
Det var faktiskt en nöjd pappa som sa häromsistens: ”Du är fanimej helt otrolig! Det du gör och det du ser är ren och skär magi!” Det betyder nu inte att jag är världsmästare på mej själv och på hur jag själv agerar och fungerar, men det betyder att jag är världsmästare i mitt jobb. Dessutom är jag ödmjuk så in i helvete.
Nu var det inte det jag skulle skriva om, utan jag ville inleda med detta stycke för att förklara att jag inteär heeeelt dum i huvet, vilket jag känner mej som när jag ska använda andra sidan av hjärnan. Den sidan har inte tränats och kanske var det trassel och kortslutningar där redan från början, men nu är det ju heeeelt hopplöst att försöka använda den sidan.
Det känns som om hjärnan hamnar i någon slags labyrint med pusselbitar på vägen som inte ens hör till samma pussel. Jag letar och letar och hittar varken ut eller får ihop pusslet eftersom bitarna inte passar med varandra. Jag kliver in i labyrinten och sen snor jag runt tills det känns som om det blir TILT i huvet. Och jag känner mej helt intelligensbefriad. Och snurrig.
HJÄLP!
Vad handlar det om, undrar givetvis du.
Jo, om min förmåga att räkna och allt som har med siffror att göra. Jag har diagnosticerat mej själv med dyskalkyli för länge sedan och landat i att det är något slags systemfel i hjärnan vad gäller siffror. Jag hade oerhört svårt för att lära mej klockan (jag tror jag var 8-9 år innan jag begrep den vanliga runda klockan med siffror i cirkel) och matematik har alltid fått mej att må illa och bli snurrig och frustrerad.
Jag har också hela mitt liv blandat ihop allt som har med siffror att göra så om någon har sagt att vi ska träffas den ”7/9 kl. 16.30 så blir dessa siffror i min hjärna huller om buller och min hjärna rör om bland siffrorna så det blir både fel tid och fel datum (om jag inte skriver upp det i en fysisk almanacka).
Det jag behöver göra är att skriva in detta i en fysisk almanacka så jag serbild på vilken veckodag det är och ser i längden på sidan att det är på eftermiddagen etc. Så lägger jag in den bilden i minnet. Klart.
Nu är det lite problem dock. Jag ska inom några få år gå i pension. Det verkar ju jättebesvärligt. Det är en massa förkortningar och uträkningar i min blivande pension som jag måste räkna ut och fixa med och förstå. Det blir TILT i mitt huvud och när ”folk” lättsamt försöker förklara blir det ännu mer förvirrat.
Det är såååå mycket och såååå rörigt och det är procentsatser och uträkningar och pengarna kommer från en massa olika ställen och jag ska tydligen hålla reda på alltihop och i vilket fall som helst kommer jag att bli FATTIG, så det spelar väl egentligen ingen roll.
Jag och Mellan, Storing och Minsting (2000).
Jag visste/förstod/hörde när jag var ung att jag förlorade pensionsår/pengar när jag var hemma med barn efter barn, men jag tyckte då att ”det är låååångt dit” och barnen är ändå viktigast av allt (och det tycker jag fortfarande och ångrar inte ett enda år som jag ägnade åt dom, samt allt deltidsjobb etc)…. och vem bryr sej om vad som händer om 40 år…. Jag kanske inte ens lever då.
Men det gör jag ju, obviosly och plötsligt har dessa år gått och jag står här och inser att jag kanske inte kommer att bli rik, som jag alltid trott…
…för jag är ju den Evigt naive Optimisten (och ärligt talat har jag inte släppt hoppet om min kommande rikedom än…man ska aldrig ge upp) och ärligt talat tror jag det är härligare att leva sitt liv som en Naiv Optimist än som en realistisk pessimist (om man nu får välja). Jag som den Naive Optimisten lever på Hoppet och med inställningen att ”det ordnar sej” tills jag kör huvet i väggen. Det gör ont, men jag reser mej upp, om och om igen. För jag är envis också. Så inihelvete envis. Med bulor i huvet. Och dyskalkyli.
I vilket fall som helst tänkte jag vara duktig (för femtioelfte gången faktiskt) och gå in på minpension.se och sätta mej in i hur och när jag ska gå i pension. Jag försökte verkligen förstå och läsa NOGA och loggade t o m in på Skatteverket för att se skattesatsen (eller vad f-n det heter) men det snurrar mer och mer i huvudet och till slut ger jag upp.
Det borde väl finnas någon mer som antingen ÄR som jag eller som FÖRSTÅR hur det är att vara som jag och som kan förklara, som för en 8-åring, hur det funkar? För när vuxna kloka människor med fungerande vänstersida av hjärnan (eller var det höger?) ska förklara så blir det TILT direkt i mitt huvud och det börjar snurra och jag ler och nickar som om jag förstår, men fattar absolut ingenting och vet inte hur jag ska göra eller VAD jag ska göra.
Så här låter det i mitt huvud:
”Om du vill gå i pension vid 67 års ålder behöver du först kontrollera vilken AKGO och YROT och YKHY& är i förhållande till din procentsats som skapats av Yrt och PRRRR och då kan du gå in på Skatteverket och se kapitalet av fundalentet som snurrar fem gånger för att sedan utmana vertikalet i 5% av retrokombaliteten multiplicerat med snod som är förhållandet mellan 3% plus 2,56 vertikala modifikationskombatibla KPT-funtionsmodeller. Så får du ut vad du kommer att få i pension.”
Jag fick nyss en stor känsla inuti – en negativ sådan – och i mej blir det då som en litet ”vulkanutbrott” i bröstet eller kanske i magen… Det liksom ”kokar till” och jag vill hoppa jämfota och skrika (som ett litet barn). Kanske jag morrar lite grann när det brinner till på det sättet eller stönar högt eller ”åh:ar” – ”ÅÅÅÅH!” (ilsket).
Sen vill jag berätta för någon direkt, prata med någon och säga hur knasigt/knäppt/dumt något/någon är och säga vad som hände. Finns det ingen att prata med vill jag skriva det direkt. Om det inte går, vill jag gå en lång promenad (för då kan jag prata högt med mej själv och få mej att både ”förståååå” och/eller tänka om eller lugna mej). Ibland berättar jag för hundarna hur dum någon är eller vilka idioter det finns där ute. Dom är såååå bra på att lyssna och håller ALLTID med mej.
Guuuu´ vad många idioter det finns. Det gör mej beklämd och jag VILL INTE att det ska vara så! Jag VILL att alla ska vilja väl och vara snälla och göra sitt bästa. VILL! VILL! VILL! #stamparigolvet
Med tanke på alla krig som påbörjas/pågår så kan man konstatera att världen är FULL av idioter! Det är inget annat Ren Idiot att starta krig (nuförtiden). Det är BARNSLIGT och DUMT och KORKAT:
”Vi vill ha ditt land! Dumma dej! Ge mej ditt land!”
eller
”Ni får inte bo här! Flytta! Vi bodde här först (för 200 år sedan)!”
eller
”Eran religion är dum och korkad! Alla som har eran religion borde dööö! Bort med er!”
Vi är alla MÄNNISKOR på en enda planet. Håll sams för i helvete! Och ta en promenad eller skriv (!) när ni blir arga och vill något som någon annan inte vill. Och skit i vilken Gud någon annan tror på eller vem som bodde först var. Var bara snälla mot varandra. Och slåss inte! Det hjälper inte. PRATA! Kan ni inte prata med varandra så kan ni….
….ordna fram en tolk….
….eller en medlare….
….eller helt enkelt….
…dra åt helvete! DÄR är det varm och skönt. Och där kan ni stanna tills ni lärt er hantera att ni inte alltid kan få som ni vill (och kanske jag själv behöver gå dit och sitta av lite tid då och då… ).
Men startas det krig blir jag uppgiven, ledsen och besviken. Och ingen vill väl göra mej besviken?
För jag VILL INTE att människan (som art) ska vara så korkad!
VILL INTE!
Men nu skulle ju inte det här inlägget handla om krig utan om Hur känns det i dej när du blir upprörd/glad/överraskad/arg = en STOR känsla?
Jag var hemma hos mamma, 90 år, i mellandagarna. Det var riktigt mysigt. Mamma har en pärm med brev hon skrivit till sin ungdomskompis som flyttade till USA i början av 1950-talet. Dom brevväxlade i alla år och för ca 10 år sedan skickade väninnan mammas brev till mamma och tvärtom. Det betyder alltså att mamma har en slags dagbok som nu finns hemma hos henne och alla brev är insatta i ordning i en pärm. Jag började läsa högt ur breven för mamma (som ser väldigt dåligt – är nästintill blind) för något år sedan, men avslutade inte läsningen och påminde mamma om detta och att jag både ville och kunde läsa vidare.
Inte min mamma och pappa. Bilden tagen från google.
Dom första breven är daterade innan både jag och min storasyster föds. Mamma och pappa har precis gift sej och har flyttat in i en lägenhet på Dalgatan mitt i Stockholm. Pappa studerar på Tekniska högskolan och mamma är gravid med min storasyster (som föds i december 1956).
Genom breven får jag/vi följa mamma, som nybliven mamma vid 23 års ålder (och pappa var bara 22 år!) fram tills sista breven skrivs flera år efter att alla hennes tre döttrar flyttat hemifrån och skapat sej nya liv och hennes man (min pappa) har dött (i cancer 1989).
Jag läser om ett helt vuxenliv – min mammas – i dessa brev där hon också skriver om det som händer i samhället och får läsa om hur de lyssnar på radio och hör Floyd blir nedslagen i boxning av Ingemar Johansson 1959 och hur gärna mamma skulle vilja ha ”en sån där Television”.
Jag får också läsa om hur jag föds (”störtförlossning”) och om hur jag är som liten. Mycket fascinerande. Mamma beskriver också om när hon och pappa kommer hem från en resa till Grekland och hittar ett brev i brevlådan där jag skrivit och berättat ”Hej mamma och pappa! Jag har gift mej!” (1980) . Mamma gråter en skvätt men skriver i brevet att hon sedan skärper till sej och inser att hon inte kan göra något åt saken utan att det är bara att ”gilla läget” och gratulera mej.
I breven beskriver hon också hur det är när pappa insjuknar i ”en tarmsjukdom” och hur han några månader senare avlider i magcancer (1989). Därefter är hon så ensam. Och är fortfarande.
Jag får en annan bild av min mamma, och även om jag visste att hon ”inte bara är mamma, utan också en människa” så blir det så tydligt när jag läser breven högt för henne.
Förr var jag förväntansfull, det pirrade i kroppen och otåligheten fanns där och lukten och allt som hände runtomkring och väntan och längtan….
Dan före dan klädde vi alltid granen när jag var barn och det var en härlig kväll med julmusik på LP-skiva och doft av gran och julgodis och vi gjorde det tillsammans allihop. Det var mysigt och härligt och spännande! Att efter den ar klädd, tända ljusen var fantastiskt! Granen var sååå fin! Vi hade i princip alltid ”den finaste granen”.
Speciellt för min storasyster var det livsviktigt hur granen såg ut – att den hade rätt form och rätt antal barr på sina grenar och att de längsta grenarna var längst ner och de kortaste högst upp…
…och att toppen inte var en lååång kal topp (som den var ett år och storasyster nästan ville flytta för vi kunde ju inte ha en sån ”fuuuul gran!”).
Jag minns ett år när vår pappa hade varit och valt gran själv och inte alls insett hur viktig varje detalj var och storasyster bröt ihop fullkomligt och tänkte inte fira jul med oss alls och allt var förstört och hela julen skulle bli misslyckad och allt som man kan känna när man är pre-tonåring. Hur det löste sej minns jag inte, men storasyster bodde kvar och nedlät sej till att fira jul med oss i alla fall….
På julaftons morgon fick vi systrar alltid en lite tjockare serietidning av pappa och det var en fantastisk känsla, för pappa var en sån där som ”bara fanns där”, tog liksom ingen plats och ibland undrade jag om han ens visste att vi fanns (!). Ja, väldigt sorgligt när jag tänkte på det efteråt, men många pappor var såna, då (och är kanske fortfarande i vissa familjer….dom finns där, men ändå inte…). Nåja, det var STORT att få en serietidning av just pappa varje julaftons morgon och spännande att se vilka tidningar han valt ut åt var och en utav oss.
Det luktade gott i hela huset, det fanns julgodis (som vi oftast gjort själva) i skålar och vi åt jättegod mat, träffade vissa år släkten, andra inte, och så såg vi ”Kalle Anka” på TV förstås. Det var den ENDA gången på året vi barn kunde/fick se tecknad film på den tiden och det var fantastiskt! Pappa älskade tecknad film och serier så han satt med, och det var också kul, att HAN ville titta med oss. Mamma tyckte inte om tecknad film, så hon stökade oftast i köket – förberedde nog julbordet… Pappa sa alltid när julnissarna målade schackbräderna rutiga: ”…så målar han med RUTIG färg!! Ha ha ha!!” eller när Jultomten skrämde en docka med en spindel i en tråd : ”….så skrämmer tomten dockan med en spindel….ha ha ha!”.
Efter Kalle Anka var det julklappsutdelning. Då satte vi oss runt vårt middagsbord och alla paket las vid pappas fötter och han tog upp ett paket i taget och läste på det och delade ut till den det gällde. Ibland var det rim på paketen – ibland inte. Alla tittade när personen som fått paketet öppnade sitt paket och så sa vi ”Åh!” och ”OJ!” etc och kommenterade presenterna. Vi fick en hög grejer var och från ”moster Ulla” fick vi ALLTID varsin liten handduk med vårt namn broderat på i samma färg varje år (och som barn var det bara ”jaha….”, men som vuxen förstod man ju vilket jobb det varit att brodera alla dessa namn och sedan hade man ju en hög med handdukar i blått/lila (det var den färg jag fick) med mitt namn på.
Farmors paket var alltid spännande, eftersom hon och farfar bodde i Stockholm och kunde köpa saker där… Farmors paket kände man igen på att dom alltid var ”slarvigt” inslagna och det tyckte jag var så härligt och fint (för jag älskade farmor).
Av vår farbror Sten fick vi ALLTID prenumeration på Kalle Anka i 1 år. Mycket uppskattat. Älskade att läsa Kalle Anka på den tiden.
Efter julklappsutdelningen tog vi våra nya grejer och gick till våra rum. Då minns jag att det ofta kändes lite tomt på något sätt – då var det över – och spänningen över vad som kunde ligga i dom spännande paketen hade släppt (och kanske, ibland, hade det infunnit sej en gnutta besvikelse eller till och med avundsjuka mot någon syster…).
Dagen avslutades ofta med risgrynsgröt med sirap och mjölk och tittande på TV tillsammans med hela familjen.
Jag kan inte låta bli att tänka på att det finns många barn som aldrig fått uppleva fina julaftnar och har såna här härliga minnen som jag har, men istället kan jag ju vara extra tacksam över det jag fick vara med om och uppleva.
Tack mamma och pappa!
Tack Ödet/Livet/Gud eller vem/vilka det var som gjorde att just jag fick födas då och där och i den familjen.
Att alla ljuger dagligen vet vi alla, eller hur? DU tror att du ”alltid talar sanning”, men det gör du inte. En social, välfungerande människa ljuger lite grann varje dag. OM vi skulle ”säga sanningen” jämt, skulle vi inte fungera socialt. Så när du säger till ditt barn att ”alltid tala sanning” är det förvirrande för barnet, eftersom barnet också märker att du själv ljuger lite då och då. Du säger till grannen ”Har du klippt dig? Vad fiiint!” och sedan säger du ”bakom ryggen”: ”Hur faan ser hon ut?!?”.
Och om någon nu säger ”Näe, jag säger ALLTID som det är och tycker jag något är fult så säger jag det”, så ljuger du (!) ELLER så fungerar du ”lite sisådär” socialt, eftersom man gör andra ledsna/arga om man säger ”sin sanning” jämt.
Nåja. Nog om det.
Det egentligen ville skriva om var att på det ställe där man t o m LOVAR att ”säga sanningen och inget annat än sanningen”, dvs i Domstolen, där ljuger folk mest, tycks det som. Och att ”begå mened” tycks inte betyda någonting. DET är förvirrande!
”Alla” vet att ”alla kriminella” ljuger nästan så fort dom öppnar munnen – i alla fall i domstolen. Dom gör allt för att hitta falska alibin eller för att få andra att ”inte berätta/vara tysta” genom hot och våld och dom ljuger så tungorna borde ruttna. Alla vet det och ändå sitter dom där i Domstolarna och ”spelar teater” allihop! Hur orkar dom ens?!
För att inte tala om alla försvarsadvokater. Dom måste försvara allt. ALLT. En riktigt bra försvarsadvokat får en skyldig att bli friad helt i alla sammanhang. Har dom inget samvete? Att skydda en brottsling måste vara oerhört svårt, men också helt tokigt mot ens eget samvete och ens egen empati mot dom som drabbats!
Jag undrar: Säger försvarsadvokater till sina klienter att dom ska förneka in i helvetet? Och om advokaten VET att personen dom ska försvara, är skyldig, måste dom inte säga det då i domstolen? För OM dom inte säger ”Jag vet att min klient är skyldig, för han råkade erkänna det vid ett samtal”, så begår dom väl mened? Eller?!?
Det är som om lagarna är till för att skydda både brottslingar och oskyldiga, men inte offren, och hur ser lagen om mened ut?
Har någon någonsin blivit dömd för mened?
När jag ser att ett helt gäng blivit dömda för ”medhjälp” när dom skjutit rätt in i en folkmassa med mål att skjuta sina fiender, för att ingen erkänner (att dom ens varit där) och ingen vet vem som sköt dom dödande skotten, så tänker jag att våra lagar är ju helt åt helvete! Om man skjuter mot en folkmassa måste man inse att människor kan dö och då måste målet vara att döda och om man då dödar ”fel personer” och skadar ”ett gäng oskyldiga” så borde ALLA som sköt vara skyldiga och dömas för det.
När försvarsadvokater skyddar brottslingar så att dom inte döms för det dom verkligen gjorde så är det fel och när man kan ljuga sej rätt igenom alla förhör och ändå inte bli dömd för mened är det också helt åt helvete. Och varför ens lova att ”säga sanningen…” när alla vet att bara att säga det är en lögn??
Det tycks helt enkelt som om människor – både advokater och brottslingar – ljuger mer i Domstolar än folk gör dagligdags i verkliga livet. Och INGEN blir dömd för det. Och ALLA vet att ”det är så det är”.
Truth word behind lies. Discovering the truth concepts.
Som gröngöling står vi vanliga människor i Domstolen och tänker att vi ska säga ”sanningen och inget annat än sanningen” och nästan skakar inuti för att vi verkligen vill säga Sanningen, som vi tror den var, men dom som är vana och är i Domstolen jämt jobbar hårt för att ljuga så trovärdigt som möjligt och det blir deras sanning.
erviluca #mammatillfyrakillar 