Jag har ont i bröstet. Det trycker och tjuter och låter i lungorna. Tänk om jag dör nu. Jag ringer 112 och blir körd med ambulans till sjukhuset igen. Läggs återigen på en brits och får ligga i korridoren lite längre den här gången, ca 9 timmar, innan det kommer en liten läkare. Han är AT-läkare och det ser ut som om han just gått ut gymnasiet. Trycket i bröstet har lättat under natten och jag mår bättre så jag säger det. Han lyssnar på mina lungor och hör hur det rasslar. Det rasslar och låter så högt så att ljudet stör mej när jag ska försöka sova (säger jag). Han skulle kunna lyssna på mina lungor utan stetoskop faktiskt. Jag får slemlösande medicin och åka hem. ”Det är nog blodproppen som ställt till det i lungan”, säger han.
Jag blir jättesjuk! Ont i kroppen, hög feber, hosta. Jag hostar så att jag inte kan andas, blir rädd, ringer 112. Ambulans kommer och hämtar mig. Jag åker in till sjukhuset och där läggs jag på en bår/säng och ställs i väntan på läkare i en korridor. En sjuksköterska kommer och sticker mig i armen och sen inleds väntan. Det tar ungefär 8 timmar. En kvinna ligger och klagar heeeela tiden ”AJ-AJ-AJ! OJ OJ OJ! ÅÅÅÅ!” – i 8 timmar.
Jag har hög feber, ligger och skakar av frossa, somnar av och till och till slut kommer en läkare. Inför faan och hans moster ska jag nu undersökas i korridoren och alla som vill får höra och se. Ingen sekretess på akuten, kan jag säga. Han säger att han tagit XX-prov som är förhöjt (eller nåt) och eftersom det är förhöjt ska jag på röntgen (MRI) av lungorna. Jag rullas iväg och får vänta i en annan korridor….
…jag rullas in i röntgenrummet och röntgas. Sen rullas jag ut och får vänta utanför igen. Men rullas vidare tillbaka till korridoren där jag var från början där jag får vänta igen.
Läkaren kommer tillbaka efter någon/ett par timmar igen och säger att jag har l u n g e m b o l i. Jag tänker…”va?!? ” Lungemboli?? Är inte det propp i lungan?? Läkaren säger att han skriver ut blodförtunnande medicin och sen får jag åka hem.
Eeeeh, va?!? Jag ska åka hem med propp i lungan! Dör jag inte nu? Assååå, va?!
Nä, jag dör nog inte eftersom jag blir hemskickad, men hur ska jag bete mig nu? Ingen information.
Ät inte processad mat utan bara superjättebra ren mat från rena djur och rena fält….
…men ät inga djur…bli/var vegitarian…men ät inte mat som är besprutad eller mat som har forslats från andra länder och ät djur, för om du inte äter djur så kommer djuren att försvinna från planeten och djur behövs ju…
…för om vi inte äter grisar, vad ska de få fylla för funktion? Korna får vara kvar, för de ger mjölk och smör och grädde och ost och…. Men grisarna?
Fiskarna i haven dör ut och är giftiga, så de kan man inte äta heller. Låt dem vara! Och OM man äter någon lax eller någon torsk måste den komma från ”rätt hav”. Vilket hav var det nu igen? Bottenhavet eller finska viken eller Östersjön?? Funderar vidare…
Du bör ha en liten täppa där du odlar sallad så att du kan försörja dig delvis själv. OCH ha full mundering i källaren OM det blir krig.
Och rör på dej, mycket! Helst varje dag så att du mår bra och är snygg! Men du behöver röra dig tidigt på morgonen, innan jobbet, eller sent på kvällen efter hämtningen på förskolan? Nej! Då ska du ju laga god och näringsriktig, ickeprocessad mat – inga halvfabrikat (FUUUSK!) – tillsammans med barnen som absolut inte är trötta efter förskolan, och OM de är det ska du förstååå det och bara vara lite mer empatisk och inkännande. Sedan ska ni äta tillsammans och prata om dagen som varit tillsammans i harmoni och efteråt hjälps alla åt med att duka av och diska och göra i ordning i köket, glatt sjungande ”We are family!”.
Om ni har barn i skolåldern är det därefter läxläsning. Denna hjälps ni åt med båda föräldrarna, och är du singelförälder, ska du hjälpa 1-3 barn med läxorna i lugn och ro och du kommer glatt hinna med alla och peppa på rätt sätt. Kanske du gjort en liten skål med gurkstavar och morotsstavar som intas under läxläsningen. Alla läxor skickas sedan iväg via mail via Schoolsoft, eller möjligen är det något papper som stoppas ner i ryggsäcken, som dessutom packas med morgondagens gympakläder eller vad det nu är som varje barn ska ha med sig nästa dag.
Du lägger också fram kläderna som barnet ska ha på sig nästa dag, i gott samarbete med barnet själv.
Var med dina barn mycket i nuet. Låt dem få hela dig och låt dem uppleva livet! Res! Långt! Men akta klimatet med utsläppen (från flygplanen) så res, men flyg inte. Men res! Långt! Och lägg ut bilder på vilka fantastiska resor du gör med din man/fru och barnen och hur fint och bra ni har det och hur vältränade och vackra ni är och vilken fantastisk och bra mat ni äter! Och alla är glada och lyckliga och ni fångar dagen så in i helvete! Hela tiden. Och mindfullnessar hela tiden.
Själen måste må bra, men det gör den ju nu när ni tränar lagom mycket, mindfullnessar däremellan och hinner med barnen i NU:et och är med dem och på rätt sätt och alla är vackra och lyckliga hela tiden.
Dessutom hinner ni med er fantastiska relation där ni har hälsosam och härlig sex nästan dagligen trots att ni samsover med barnen eftersom de mår bäst av det. Ni har ju hälsosam sex i köket, förstås, eller på soffan när barnen lagt sig, om de inte vaknar precis då, men det gör inget eftersom ni då skuttar iväg och lägger er bredvid barnet som vaknat och får barnet att somna om eftersom hen nu är trygg när du ligger bredvid.
På dagarna arbetar du och hör då och då ”Pling!” i telefonen då och då. Det är schoolsoft som meddelar när ditt barn eventuellt är frånvarande eller har kommit för sent till en lektion. Om du har 3 barn plingar det glatt hela tiden. Kanske du har ett barn som har svårt med tider; ”Pling! Pling! Pling!”. Inte ett dugg stressande. Nädå! Det är bara BRA att du får veta att Ebba kom fem minuter för sent till svenskan och 3 minuter för sent till matten. Då känner du dig DELAKTIG i skolan och kan ta ett fint och hälsosamt samtal med Ebba senare idag. Ebba kommer att bli såååå glad över att du är en så aktiv och närvarande förälder och hon kommer glatt att säga att hon ska göra bättre nästa dag, eftersom hon nästa dag inte ska komma för sent till en enda lektion.
Ni hinner ALLT och lever LYCKLIGA och mår BRA och har vackra kroppar….
…och har du inte det finns det alltid silikon och operationer och fake eye lashes. Och lååånga naglar.
Snygg ska du vara med stor rumpa och stora bröst, men om du tränar och går ner i vikt försvinner brösten…i alla fall på vissa…
Träna lagom, fast varje dag…fast lagom, för om du är förälder behöver du hinna med jobbet och barnen och vara bäst på båda delarna…
…men slappna av och fånga dagen – helst NU:et – lev mindfullnessigt!
Jag har lust att ställa mig på riksdagshusets tak och ropa: ”VAD VAR DET JAG SAAAAA?!?”.
När jag i mitten av 20-talet jobbade som skolkurator på en skolan med tusen elever i årskurserna 0-9, vilket var ett fantastiskt roligt och stimulerande arbete (tills de bytte chef/rektor), beslutade någon där uppe (politikerna) att barn med diagnoser skulle INKLUDERAS i vanliga klasser eftersom det skulle bli ”bättre för dem” att bli INKLUDERADE och få ”känna sig som alla andra” eller vilka flummiga och fina ord som sas.
På den skola där jag då arbetade fanns det många smågrupper med barn/elever med olika diagnoser som av någon anledning inte klarade av stor klass. Jag tänkte på flera av dem och förstod ”det här kommer inte att gå”. De klarar ju bara av att komma till skolan för att det är liten grupp, de får sitta bakom en skärm, de har en-till-en-undervisning etc och de har specialutbildade lärare som KAN dessa barn. Vissa av eleverna fick utbrott då och då, men det visste lärarna så de var beredda och visste vad de skulle göra. Alla dessa barn skulle nu INKLUDERAS. Inte ett ord om besparingar, som det egentligen handlade om. Jag tänkte i mitt stilla sinne: ”Oj, vad vi kommer att få många hemmasittare som inte kommer till skolan alls. De klarar ju inte stor klass.” And here we are.
Samma sak med ungdomar som blir kriminella. Där bestämde politikerna för ännu längre sedan att det skulle sparas i skolorna, att förskolegrupperna skulle bli större och det skulle bli färre personal, även skolklasserna skulle bli större med färre lärare. Skolkuratorerna togs bort ett tag också, samt övrig ”onödig personal – det behövs väl bara lärare för att undervisa i skolan?” tänkte politiker A och B och C.
JAG tänkte att ”om 10-15 år har vi ett gäng unga kriminella”, för de som förut fick stöttning och hjälp på ”dagis”/i förskolan eftersom det var mindre grupper och personalen hade tid och möjlighet att se och stötta de små utsatta barnen, kommer inte att få det stödet och den hjälpen tidigt, utan de kommer att istället slås ut i skolan där det inte heller finns stödpersoner plus att det är stora klasser, så de kommer att söka sig till andra grupper, alternativt bli uppsökta av äldre kriminella som behöver få tjänster gjorda, och voila: Man skapar kriminella ungdomar. EXAKT detta hände.
Bra jobbat politiker: Jag vet. Ni sitter bara i 4 år och ni har NOLL förmåga att tänka längre. Fattar! Men ändå. Ni kunde ha frågat mig. JAG har kunskapen och jag VET vad som händer med barn som inte får trygghet och stabilitet som små…
Politikerna passade också på att sälja ut så många hyreshus som möjligt och bostadsrätter bildades istället. Så alla som inte kunde köpa sin lägenhet av olika orsaker fick hyra sin bostad, eller flytta till de få hyreshus som blev kvar. Sedan kom en massa flyktingar som absolut inte har råd att köpa en bostad och de fick flytta till hyreshusen som inte köptes upp. Voila : Segregation fixad!
Nu har ni skapat:
Hemmasittare
Kriminella ungdomar
Segregation
Vad vill nu nu då? Tydligen vill ni att vi (som jobbar med barn/ungdomar) ska stoppa/behandla de kriminella ungdomarna. Helst innan de blir kriminella, men om vi då sitter här med lilla Kalle 10 år, som absolut inte kan gå i vanlig skola, eftersom han har varit med och skit och elände och/eller har diagnoser och/eller har alkoholiserade/psykiskt sjuka föräldrar och vi VET att om ca 5 år är han en kriminell ungdom, eftersom han hamnade utanför redan i mellanstadiet pga hans begränsningar/utsatthet. Och vi vet att en liten grupp i skolan skulle hjälpa honom, och kanske också en resursperson, och lärare som hinner och orkar SE honom och förstår honom.
Men i skolan ska det sparas, så istället föreslår politikerna att vi ska jobba med SAMARBETEN mellan polisen och Socialtjänsten och ”förebyggande grupper” och hej och hå! Jag lovar: Ta tillbaka mindre grupper i skolan, mer personal i skolan, mindre skolklasser, mindre grupper i förskolan och mer personal där – det kommer att lösa många problem. Man löser inte problemen när de redan uppstått, även om det också behövs.
Men det är lite löjligt att politiker förvånat frågar sig : ”Varför har så många unga blivit kriminella?” Vi VET ju varför!
Se ovan.
Besparingar (gällande barn) nu ger utgifter i framtiden. Visste ni inte det? Och visste ni inte att barn behöver stöd och hjälp? Om barn inte får det de behöver av sina föräldrar, så kan förskola och skola hjälpa för att inte barnet ska gå under. Barnet får andra vuxna (än sina föräldrar) att ty sig till och tro på och se som förebilder. Men om klasserna är för stora hinner inte lärarna SE var och en och hinner och orkar inte förstå när Kalle spårar ur och skriker och sparkar. Förresten klarar Kalle inte ens att gå dit.
Har ni sett vilket kaos det är på vissa skolor idag?? Det är för att det är för stora klasser, lärarna är fullkomligt uttröttade och det finns inte ens människor som VILL bli lärare längre, eftersom ni, politiker, körde skolan (och därmed barnens framtid) i botten.
”Låt oss spara på barnen”, sa politikerna – ”…de har ju ändå inte rösträtt” – .”…och det tar ju ändå så lång tid innan de blir vuxna och kan protestera.”
Varje lördag kväll uppträder vi flickor för de vuxna som för tillfället bor på landet. Vi har tränat hela veckan på olika sånger, ibland i stämmor och kanon och vi spelar in på farmor och farfars rullbandspelare och hör hur vackert det låter. Det är på fullaste allvar och storasyster är lite mer bossig och bestämmande än oss andra och för henne är det verkligen livsviktigt att det blir Rätt. Det är det för oss andra också, men vi är kanske lite mer fnissiga och stökiga. Hon rättar in oss i ledet. Ordning och reda – vi ska uppträda på freda´.
Först är det drink före maten då det också serveras lite nötter eller chips i en liten skål. De vuxna får någon alkohol och vi barn ett litet glas med juice. Därefter är det middag. Bordet är stort och det är farmor och faster som oftast lagat maten. Vi barn sitter i ena änden. På högkanten sitter farfar, och farmor sitter bredvid. Hur vi får plats med flera familjer, när de kommer, har jag ingen aning om, men i minnet sitter vi alla runt detta jättebord i det stora köket.
Efter maten diskar kvinnorna. Eller vi barn. När pojkkusinerna har kommit behöver de inte diska. Det är orättvist tycker vi, men farmor säger att de är ju där så sällan så inte ska de behöva. Vi tycker ändå det är orättvist. Vi torkar lockar av bordet, diskar och torkar. Därefter ska Farfar se på Nyheterna. Det är heligt och alla sitter framför TV:n och ljudet är på HÖGT för att farfar ska höra ordentligt. Ingen får störa. Vi tjejer går upp på övervåningen och gör oss redo för Uppträdandet. Vi tränar det sista och är nervösa. Den här gången är det fler vuxna och såna som vi inte uppträtt för tidigare (kusinernas föräldrar och kusinerna).
Vi går ner när vi hör sluttrudelutten på Nyheterna och öppnar dörren till vardagsrummet och talar om att vi ska uppträda. ”Spännande!” säger Moster-Ulla som är en stor härlig tant, men inte ”vår” moster, av vad jag förstått, men hon liksom heter ”mosterulla” av någon (då) obegriplig anledning som jag inte bryr mig om att ta reda på, trots att hon sett oss uppträda 100 gånger förut.
Vi startar genom att sjunga ”Sound of Music” i lite stämmor. Efter applåder fortsätter vi med ”Nu grönskar det i dalens famn”, som vi också kan sjunga i stämmor. Denna sång följs av min egentillverkade sång ”Åh, min vän” som handlar om saknaden av en collie som vi barn älskade men som försvann för något år sedan. Applåder igen.
Sedan säger kusinernas mamma att Sven vill sjunga. Alla ropar ”Jaaa!” och jag tänker ”Nej, han är ju inte med!”, men säger inget. Alla vuxna är såååå entusiastiska. ”Heja Sven!” Sven kommer fram och ställer sig vid oss och så sjunger han ”Blinka lilla stjärna” jättefult. Tycker jag. De vuxna applåderar jättemycket och ropar BRAVO och verkar tycka att det lilla Sven gjorde, med sin fåniga lilla sång ”Blinka lilla stjärna” är mycket bättre än våra sånger i stämmor och som vi tränat på i veckor! Jag fattar ingenting! Är han bättre än vi? Vi sjunger ett par sånger till i stämmor och det är jättefint och vackert, men det är som om vi lite tappat lusten ändå. Det vi gör applåderas inte lika mycket som Svens fåniga sång och inte ett enda ”BRAVO” hörs.
Efteråt är jag ledsen och besviken. Vi ville ju uppträda och visa vad vi kan och höra att vi är duktiga och bra och att de tyckte det var jättebra. Men de vuxna bara applåderade och så fort vi var färdiga började de prata som vanligt, satte på TV:n och verkade inte bry sig. Men jag hörde hur de pratade om hur fantastisk SVEN var! Va?!
Jag frågar mamma på kvällen om hon tyckte att Sven var bättre än vi och varför de vuxna reagerade som de gjorde. Hon säger att de vuxna är vana vid att vi sjunger varje vecka och att de tycker att vi är jätteduktiga och bra, men det är som om det är lite….vanligt. Men när Sven sjöng så var det något nytt och ovanligt. Jag fattar ändå inte. Han sjöng ju inte ens bra! Och en jättefånig sång!? Mamma försöker förklara, men jag är ändå besviken och ledsen över att det vi gör verkar betyda mindre än det killarna gör.
Alla sitter på trappan till det stora röda huset där farmor och farfar bor på somrarna. Alla är alla som för tillfället är där. Någon ska ta kort och alla poserar framför kameran. ”Jag har bara ett kort kvar i rullen så leee nu allihop!” ropar Faster Gunilla till alla som sitter på trappan. Det är farmor och farfar, mamma och pappa, tant Leta och kusiner och fastrar och mostrar och…och…och givetvis våra hundar också. Tre taxar, eller om det är fyra….Jag försöker få min hund Netta att titta åt rätt håll och när jag böjer ner huvudet för att säga till henne, tas kortet och för evigt kommer mitt högra öra vara det som syns mest på kortet av mig på trappan till Landet 1970.
Det är spännande med släktingar som dyker upp ”från ingenstans” och finns överallt i huset. Mest spännande är det när kusinerna från Kiruna/England dyker upp. De är killar i vår ålder, fast något yngre, och vi träffar dem så sällan, så när de kommer är det som om vi alla – både barn och vuxna – håller andan och knappt vet hur vi ska bete oss. Kan man leka med dem? Kan vi ens prata med dem? Vad tycker de om? Hur leker man med killar? Vi går runt i huset och vi har fått tränga in fler sängar i varje rum och flytta runt oss i huset så att alla får plats och plötsligt är det ännu mer liv och rörelse med dessa fyra grabbar som hörs och syns överallt. Hur gör vi nu?
Och hur gör vi när de provar våra utklädningskläder och Axel sätter på sig min indiska skjorta? Vad ska jag göra? Jag och mina systrar tittar på varandra och vet inte hur vi ska bete oss. Och när Sven sätter på sig MIN vita hatt och hoppar runt och ropar att han är polis. Vad ska vi göra? Allt känns både spännande men också oroligt. Det är ju ”mina” kläder. Men när jag försöker säga det till farmor säger hon att det är allas kläder och att alla får leka med dem. Det är som att mina kläder blir befläckade, förstörda och det känns så fel.
Alla vuxna tycker att det är så härligt och kul med dessa killar. Det är så ovanligt att de är där och det ska pratas om dem, ställas frågor till dem och de tar så mycket plats. Plötsligt är det som om jag, mina systrar och min kusin inte syns. Är killarna viktigare än vi? Det känns konstigt. All lek tar slut och vi systrar och kusin går mest omkring lite håglösa och vet inte vad vi ska ta oss till. De vuxna säger ”Lek med era kusiner! De är ju här så sällan! Visa dem Landet och allt som finns här! Lek!” Och vi säger ”Kom!” och springer ner till ladan, går in och visar dem de tackor som lammat och de urgulliga lammen och vi springer till hagen där alla utegående får är och ropar ”KOM-så! Kom-så!” till fåren, som farmor gör, och sen blir vi livrädda när alla får kommer springande och tror att de ska få pellets och vi springer till stängslet och klättrar över och lämnar fyra livrädda små killar kvar bland fåren. ”Kom!” ropar vi på andra sidan stängslet och killarna springer dit, tätt följda av nyfikna får, och vi springer alla hem till det stora röda huset där killarna upphetsat berättar för sina föräldrar om lammen och fåren. Föräldrarna lyssnar ointresserat och fortsätter sedan prata med de andra vuxna, inbegripna som de är i Vuxna Viktiga Samtal med andra vuxna.
Jag är sex år gammal och dansar runt midsommarstången på landet. Det är ett landställe farmor och farfar köpte för några år sedan, men det bryr inte jag mig om – när de köpte det alltså, eller om det alltid funnits eller när det införskaffades. Då. Jag är barn och ett barn som lever i nuet. I nuet är jag lycklig.
Det var midsommar igår och vi hade fina kläder, släkten var med – alla vuxna med långa ben och med huvuden uppe i himlen – vuxna och gamla med olika namn och med olika släktskap till mig, utan någon större betydelse för mig än att de tycktes höra till ”oss” och att vi träffade dem då och då. Det var Moster-Ulla, Tant Leta, Farbror-Sten, Faster-Gunilla etc. Vissa var viktigare än andra, men ingen var lika viktig som mamma. Min egen mamma. Tryggheten och kärleken och den som alltid fanns där. Hon var hamnen där jag sökte tröst och styrka, med eller utan ord. Ibland bara med en blick.
Idag dansar jag och min ett år äldre kusin runt midsommarstången ensamma, utan alla andra och på vårt eget sätt. Vi är utklädda i de utklädningskläder som är ”våra egna” där vi är exakt de personer vi vill vara. Vi är fyra tjejer som delar på utklädningskläderna – mina två systrar och vår kusin – och var och en vet exakt vilka kläder som är våra och vilka kläder som är ”den andres”. Ingen tar någon annans utklädningskläder. Det är farmor som lagt en hög kläder i en låda och de kläderna använder vi flitigt. Vi leker olika lekar utklädda till olika personer, men alltid med samma kläder. Jag har en lång mörkblå, broderad indisk skjorta som går ner över knäna på mig och en vit liten hatt med blått band på. Jag känner mig så ”rätt” och fin i dessa kläder. I de kläderna kan jag vara vem som helst.
Vi dansar runt midsommarstången, min ett år äldre kusin och jag och vi sjunger högt och skrattar. Pappa fångar ögonblicket med sin kamera. Pappa, som aldrig verkar vara riktigt närvarande. Pappa, som dyker upp då och då och tar ett kort med sin kamera, eller som bara finns där, sittande rökandes pipa. Pappa som varken egentligen ser eller hör mig någonsin. Pappa, som jag inte vet hur man pratar med. Pappa, som luktar ”fel” och ”konstigt”. Pappa, som jag långt senare förstår borde kännas som trygghet, men inte gör det. Han har bara någon slags ”pappa-funktion” – han kör bilen vi åker i och han går till jobbet varje morgon och kommer hem varje kväll. På helgerna åker han ofta iväg och spelar bridge eller gör något annat som tycks vara viktigare än att vara med familjen. Jag vänjer mig tidigt vid att pappa mest är frånvarande – även när han är närvarande – för när han är hemma är han alltid Upptagen – spelar piano eller tittar på TV och man får inte störa honom. Jag vet inte om det är uttalat att man inte får störa honom, men det är i alla fall outtalat. Det finns också en känsla av att han inte bryr sig om mig och att jag inte är viktig. Att jag kanske till och med är jobbig och stör.
Bilden finns 60 år senare i mitt fotoalbum – bilden av när jag som sexåring dansar runt midsommarstången på midsommardagen, och jag minns än idag hur jag, när pappa dök upp med sin kamera, poserar kramandes midsommarstången och skrattar med min tandlösa mun.
Jag är 14 år och går i åk 7 i Ekebyskolan i Sala. Detta hände alltså för lääänge sedan…
När man kommer in i skolan är det en stor stor hall och längst bort till vänster i hallen är det en stor glasvägg och innanför den står det olika biologiska grejer i burkar på glashyllor; uppstoppade djur och allehanda spännande saker som hör till ämnet biologi. Där står också ett stort akvarium som är helt igenslammat. Man ser inte ens fiskarna som simmar runt där inne, eftersom väggarna är alldeles gröna.
Jag går till biologiläraren och frågar om jag och några kompisar får rengöra akvariet. Efter en del diskussioner mellan dom vuxna, tror jag, får vi tillåtelse att efter skoltid få stanna kvar och rengöra akvariet. Antagligen får vi hjälp med att ordna med hinkar och grejer att rengöra med och vi börjar med att tömma ut en del av vattnet varefter vi ska ta ut fiskarna ur akvariet. Samarbetet mellan oss är väl lite sisådär eftersom vi inte riktigt vet hur man gör eller samarbeta sådär toppenbra, men vi känner oss lite extra duktiga som fått/tagit på oss detta viktiga uppdrag. Fiskarna mår ju faktiskt inte bra i akvariet.
För att få ut fiskarna ur akvariet måste man stå på en stol och häva sej över akvariet, som står på en glashylla…. Vi hjälps åt genom att en häver sig över akvariet med en håv och någon annan står med en skål med vatten där fisken ska få vara när vi rengör akvariet. Tyngden för glashyllan blir för tung med både akvarium och ungdom som hänger över akvariet så hyllan brister och akvariet rasar i golvet och går sönder och allt vatten rinner ut.
Jag minns skräcken som infann sej i mej när allt kraschade och hur mycket skäll vi skulle få och jag minns också dom sprattlande fiskarna på golvet och allt glas.
KAOS!
”Vi måste ta upp fiskarna!” skrek jag och visste inte hur, men tog väl tag i stjärten på dom och la dom i skålen med vatten där vi tänkt lägga dom från början.
Sen kom det väl vuxna springande som hade hört braket/kraschen och vi förklarade i munnen på varandra och halvt hysteriska vad som hänt. Vad jag minns hjälpte flera till att sopa och torka upp samt plocka upp allt glas.
Jag skämdes. Oj, vad jag skämdes! Jag hade ju sagt att vi skulle rengöra akvariet och nu var allt förstört.
Ingen skällde på oss. Ingen alls. Det var bara ”Okey, nu hände det här….vi torkar upp och går vidare”.
Vad som hände med fiskarna vet jag inte, men det införskaffades inget nytt akvarium, till min stora sorg. Jag hade sååå sett fram emot att titta på ett fint och rengjort akvarium genom glaset i biologirummet, men så blev det inte.
Ibland när jag ser en förälder komma cyklande med ett barn i cykelsits på pakethållaren kan jag nästan känna den mysiga känslan av hur det var att sitta där bak och känna mammas, eller pappas (?), kropp intill framför mej kämpa sej framåt.
Jag minns hur mysigt och tryggt det kändes att sitta där och egentligen inte veta vart vi var på väg (eller så visste jag det?) och att det var en vuxen person som så tydligt körde mej någonstans. Känslan också av att den vuxen trampade och vi ”balanserade tillsammans” på cykeln.
Ja, att se dessa vuxna cykla med sina barn där bak väcker djupa minnen som är svåra att sätta ord på märker jag. Det är liksom ”den där känslan”….
….känslan av trygghet, närhet och kanske ansvarslöshet – att inte veta vart vi är på väg men att vara trygg med att någon annan vet det. DEN känslan.
skriva mer och skriva färdigt dom böcker som finns i huvet och skriva färdigt dom romaner som jag påbörjat och gå igenom dom som är färdigskrivna (helst utan att få ont i ryggen)
spela teater
starta en podd eller nåt liknande
älska en man som älskar mej
känna mej älskad och längtad efter – som om jag är viktig för någon
vara nära en man, ligga sked, tycka om, smeka, prata med, sniffa på, bli kliad på ryggen av, klia på ryggen, få fina SMS av
slippa tänka på pengar/oroa mej för pengar/slippa bry mej om pengar
ha råd
bo i ett hus nära naturen och kunna ha ytterdörren öppen hela dagen på sommaren
vara omgiven av djur – speciellt hundar, katter, alpackor, fåglar etc
gosa med valpar
umgås med barn
få barnbarn
planera för semestern tillsammans med någon
tillbringa helger tillsammans med någon självklar
åka till något roligt eller mysigt ställe på semestern med någon
göra roliga saker tillsammans med sönerna (och deras flickvänner)
gå och se en bra film på bio med han med stort H och hålla honom i handen och bara njuuuuuta av filmen och närheten
nöja mej
landa där jag är
stanna där jag är
vara nöjd/tillfreds
känna att jag duger som kvinna och människa
skita i hur jag ser ut dvs sluta viktnoja
må bra, slippa huvudvärk och migrän etc
inte ha ont i lederna
vara glad över att jag är jag
vara glad och nöjd över allt i mitt liv som varit och är
fånga dagen/minuten/sekunden
släppa all skit och glömma bort sånt som inte gör mig gott
erviluca #mammatillfyrakillar 