Kategoriarkiv: Uncategorized

Jag har alltid lösa ”Planer” inför helgen, vad jag ska hinna med! Och när helgen är slut är inte ens 10% (noga statistiskt uträknat, givetvis… ;)) gjort!

NÄR ska man göra SAKER? Hela dagarna går ju åt till att laga mat, fixa EFTER maten (och då är jag jätteslarvig och kan duka av och låta allt stå på diskbänken för att ”Hinna Med Annat”), gå ut med hundarna, göra Någon Extragrej osv….Och givetvis händer det saker med Grabbarna Grus ”hela tiden” också…

Idag (OCH igår!) skulle jag prioritera Städningen! Jag bara MÅSTE städa!

Dammråttorna har byggt bo i varje hörn. Man kan numera faktiskt påstå att jag har uppfödning av dammråttor….Skaffa en bur och kom hit så kan du få köpa en…Dom är billiga i drift. Man har en glasbur, stoppar ner dammråttan, och så förökar den sej av sej själv och tar mat ifrån luften. Extra fet blir den om man har en katt, lite barn (som rör omkring i hemmet) och kanske någon fågel (som tappar fjädrar). I såna hem trivs dom bäst.

Jag tänkte sätta upp en hylla i badrummet, där jag möblerat om efter det att jag fick hem tvättmaskinen i fredags. Skåpet, som stod där tvättmaskinen nu står, är fullt av Saker, och dom sakerna ska upp på Hyllorna som jag ska sätta upp på väggen. Hela f m tog det att få på konsolerna på EN hylla! Suck! Sen skulle jag borra i väggen! DADADADDADDDDADDDDADDDDAARATTATATATATTARRRRRRR!!!!! Guuud vad en borr HOPPAR när man borrar på kakelplattor!

Jag är glad över att jag kunde skruva i skruvar i 5 hål av 6. Det 6:e hamnade på fel ställe…. Låga  odds som ändå blev rätt bra. För det mesta när jag gör något brukar jag få börja om från början och göra om allt! Först svär jag och sen gör jag om allt. Den här gången blev det inte så. Nu har jag en hylla kvar att sätta upp.

Nu är det ÄNNU MER stökigt här hemma! Suck! Jag har flyttat runt lite saker och eftersom det redan ligger högar med saker som ”ska vidare/ska sorteras/ska gås igenom/ska in i kistan som allt ligger på” så är det nu KAOS.

Varför varför blir det ALLTID så här hemma  hos mej?

PS. Jag hann inte städa! DS.

Ha ha ha!

Dom ringde från TV4 igår. Jag var en utav 60 personer som anmält en singelsite till Konsumentombudsmannen. Dom undrade om dom fick intervjuva mig för ett repotage på TV4:s nyheter. ”Javisst!” sa jag. ”??????…bara sådär?”….”Javisst!”… Tydligen hade hon ringt rätt många, men ingen vågade, eller ville stå upp för att hon/han var på en dejtingsite osv osv… Löjligt! Varför är det så fegigt att vilja bli älskad? Om man inte orkar/vill gå ut på krogen, gå ut och dansa osv osv…så blir det liksom inte så stor chans/risk att man ”träffar någon” om man inte dejtar på nätet s a s…

Nåja. Igår kom dom hem till mej och intervjuvade och filmade, och bad mej ”gå dit och sätt dej där” och ”torka av utebordet med en trasa” (fast jag har inget, så jag fick torka av grannens utebord….*fniss*) osv osv. Det var rätt kul, men jag kommer nog att blunda med ena ögat när det kommer på TV, och vara lite generad och tänka på hur jag ser ut och hur ful jag är, och att ”håret ligger fel” och ”vad sned jag ser ut” och ”usch, vad Tanden står ut!” (jag har en knäpp tand!) osv osv…

Så på lördag eller söndag kl. 19.00 är det troligen ett reportage om mej på TV4:s nyheter. OM det inte kommer en Stor Viktigt Nyhet före detta som tar plats och gör att detta inte så viktiga reportage glider ut till höger…typ…

http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/klick/article5094532.ab

Det är så VIKTIGT att vuxna som varit utsatta för saker som barn, berättar! Jag tror att det kan hjälpa de barn som är utsatta, att de inte är ensamma, att man kan överleva trots svåra händelser i ens liv.

Om man tar sitt liv är man superdesperat och superdeprimerad samt superegoist. Man får inte längre in ”dom andra” i sitt liv, utan det handlar bara om en själv. För att ta sitt liv, speciellt i närheten av sina barn, när man är förälder, är Superegoistiskt! Barnen lever resten av sitt liv i skuld och i chock och med en massa frågor som dom aldrig får svar på. När någon tagit livet av sej undrar omgivningen: ”Vad kunde jag ha gjort annorlunda? Hur kunde jag ha hjälpt? Gjorde jag något för att göra det värre? Varför kunde jag inte ha….?” osv osv. Speciellt barn känner sej skuldtyngda och undrar varför inte ”pappa älskade mej så mycket att han kunde hålla sej levande”.

Jag gick en ”självmordsutbildning” för ca 10 år sedan (ja, det låter ju helt knasigt!). Där fick jag lära mej att självmord ofta är ”ärftligt” på så sätt att om det finns självmord i släkten, så är Alternativet Självmord, en Utväg som funkat/använts av någon i släkten, och därmed är det en utväg (som ligger i bakhuvudet). Därför ska man vara extra uppmärksam när en människa är deprimerad och har självmord i släkten.

Jag vet en kille, som jag träffade när jag gick på Folkhögskolan i Sigtuna. Han berättade att hans pappa skjutit sig själv med en hagelbössa när han var 14 år och att han kommit hem efter skolan och hittat pappan med sönderskjuten skalle i sängen. Denna minnesbild satt ”som fastvuxen” i hans huvud, berättade han, och jag tänkte att ”hur faan kan man vara så elak som förälder att man utsätter sina barn för en sån sak???!!”.

Ska man hänga sig, skjuta sig, ta tabletter och är förälder får man fanimej gå ut i skogen, skriva ett långt brev VARFÖR man tar livet av sej, skriva att man älskar sina barn osv – Annars har man ingen rätt att ta livet av sej. Som förälder har man ansvar för sina barn, även in i döden. Det borde vara lag på det. Så det så!

Jag blir så ARG! ARG på att barn inte blir trodda. ARG på att barn fortfarande utsätts för misshandel, sexuella övergrepp, mobbing! ARG på att så många vuxna ”blundar” eller låtsas att de ”inte sett/inte hört/inte visste/inte ville lägga sig i”. ARG ARG ARG!

Och jag blir ARG på dom människor (vuxna) som tror att dom är så mycket bättre. ”Tänk att dom som bor där i X bara kunde låta det ske….Att ingen såg…Att ingen vågade….Om JAG hade bott där hade jag bla bla bla bla……”.

….Och nu har jag skägget i brevlådan så det dundrar om det, för här kastas sten i glashus så varenda ruta går sönder!

Men jag blir så ARG! För jag tycker att jag står upp för dom svaga, att jag varje dag jobbar för att barn ska få det bättre, att jag bråkar och är ”irriterande”, ställer jobbiga frågor och ”lägger mej i”.

Ändå hände det, en dag för ca 10 år sedan, satt jag på en strand någonstans i Sverige, med mina fyra söner. En bit ifrån satt det tre familjer tillsammans – 3 par med småbarn. En utav mammorna verkade irriterad, trött och sliten. Hon var arg på sin 3-åring och skällde och gnällde på honom hela tiden. Jag satt och funderade på om jag skulle gå fram och säga något…Typ ”Jag märker att du är jättetrött, men han blir bara värre om du håller på sådär” eller ”Sluta skälla på den lilla pojken hela tiden!” eller nåt…Kunde inte komma på vad jag skulle säga….och då! PANG! Hon gav 3-åringen en rejäl örfil, mitt bland alla ”solbadare”, mitt framför sina ”kompisar” osv. INGEN reagerade! Inte jag heller! Och jag känner fortfarande skuld för detta! Jag borde ha gjort NÅGOT! Vad som helst. ”Tagit första steget/gjort en markering”….Men jag gjorde INGET! Nada! Skäms på mej!

Så jag borde inte slänga ur mej ilska gentemot att ”alla andra” inte reagerar! Alla fegisar som inte ”vågar se”, alla vuxna som tittar åt ett annat håll när barn far illa, ser ledsna ut, gråter och är rädda….Alla som inte vågar anmäla till Soc.

Men jag tycker någonstans att jag har ”sonat min skuld” efter 18 år av socialt arbete där jag enträget kämpat för att barn ska ha det bra, ibland varit jobbig och besvärlig, när jag vägrat ge upp eller ställt frågor som ”ingen vill höra”….

Nu är jag så ARG för att tre killar farit SUPERILLA i sitt fosterhem och om inte fosterföräldrarna blir dömda, så vet jag inte vad jag gör!!! Killarna är skadade för livet och kanske aldrig kan lita på vuxna igen! Om EN utav dom blir en någorlunda frisk och stabil kille vore det bra, men vad har de för chans här i livet? Ensamma, övergivna av släkt och ”vänner”….för ”ingen såg”….Och vilken fosterfamilj orkar nu med dom har  tre killarna som kommer att stöka och böka och vara ledsna och arga och förtvivlade och reagera, kanske slåss och spotta och bråka, såsom man gör när ”allt kommer ut”?

Mitt hjärta blöder för er killar! Vi vuxna har svikit er i 180 knutar! Hoppas ni kan förlåta ”oss”!

Ett uppdaterat inlägg från 2009:

Hur orkar NÅGON arbeta på Försäkringskassan som mer och mer blir ett Underligt Regelbygge, som det inte finns någon logik eller känsla i, och helt omöjligt att förstå hur dom räknat ut att det ska fungera!

Jag har en bekant vars berättelser om Försäkringskassan och deras bravader  jag följt  i ca 9 år. Hon har flera olika sjukdomar, bla svår osteoporos, lupus samt artros, panikångest, migrän samt depression (vilket ju inte är konstigt med tanke på sjukdomarna).

Av och till är det som om hon blir ”bortglömd” av FK, och av och till ska hon ”bevisa” sina sjukdomar med allehanda läkarintyg. Plötsligt ska hon ”arbetstränas” eller ”gå i någon verksamhet”…och jämt och ständigt ska hennes inkomst ifrågasättas. Just nu är FK väldigt aktiva och vill att hon ska komma på möte efter möte, och träffa olika människor varje gång, och hon skickas till olika läkare och hon får dra sin historia och berätta om sina krämpor om och om igen.

FK kan plötsligt kräva att hon ska ha en sysselsättning, men då måste det vara den sysselsättning som DOM bestämmer. Om hon har egna ideer om vad hon klarar av eller vad hon vill syssla med, så stänger dom av öronen och hotar med att dra in hennes sjukbidrag (eller vad det heter, för det byter namn hela tiden också).

Jag försökte under ett tag att hjälpa henne genom att ringa några samtal till FK. Jag fick ett namn: Efter omorganisationen hade hon bytt ärenden. Jag fick ett nytt namn. Han var på kurs. Jag ringde igen och kom fram efter att ha sutit i telefonkö i 20 minuter: ”Nej, jag har inte längre personer som är födda dag 13 utan jag har distrikt 20”, ”Men vem har XXXX då?” ”Tjaaa, det måste vara Eva Persson.” Jag ringer Eva Persson. Hon har gått hem och kommer tillbaka på måndag. När jag äntligen, efter att ha suttit i telefonkö, väntat och väntat, kommit till ”fel person” igen, blivit ARG och IRRITERAD och KRÄVT att de plockar fram min kompis` kontaktperson på FK, så får jag ytterligare ett namn och ringer det. Kö.

Äntligen är det Rätt Person. Jag drar min kompis personnummer och namn. Han kallar henne för FEL förnamn och då jag påpekar det säger han att det är det namnet som står först i hans papper. Jag säger att hon heter sitt Andra namn, och då svarar han att ”På pappret står det XXXX så jag fortsätter kalla henne det!” och jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. I hela samtalet envisas han att kalla henne typ Eva, fast hon heter typ Maria. Jag har fortfarande svårt att tro att det är sant. Men det är det.

Summa av kardemumma: Jag lyckas ordna ett möte med FK för min kompis där jag är med. Jag försöker ”tolka” Per Perssons ord som vindlar sig igenom FK:s obegripliga labyrintregler. Jag är inte ett dugg klokare efter mötet. Ej heller min kompis.

Tillbaka på ruta 1.

Detta möte skedde för ca 6 år sedan. Min kompis snurrar fortfarande runt bland handläggare och regler på FK och idag sa hon ”Det känns som om jag är i ett fängelse och jag kan inte tycka eller tänka det jag vill för om jag inte gör som dom säger så drar dom in mina pengar. Dom vill ju helst att jag ska bli frisk så slipper dom betala pengar till mej, men ibland känns det som om FK gör mej sjukare, eftersom det är deprimerande att hålla på så här och vara FK till lags, och inte få säga ifrån eller reagera!”

Jag kan bara säga: ”SUCK!”

Fotnot: Detta inlägg skrev jag för flera år sedan. Min kompis kämpade  i ca 10 år med FK, men har nu fått förtidspension. Jag tror dock att om det funnits någon VETTIG person på FK som verkligen hade SETT min kompis och hade LYSSNAT på henne, så hade inte plågan behövt bli så lång, samt att hon kanske t o m kunnat utföra något arbete och känna sig delaktig i samhället…

….men att aldrig veta om hon skulle bli ”godkänd” och få pengar och att aldrig bli lyssnad på eller behandlad med respekt, gjorde att hon mådde sämre och sämre, och hennes depression och panikångest blev bara värre. Så det slutade med förtidspension. Nu är hon lättad över att kampen är slut, men jag trodde att FK skulle HJÄLPA och inte STJÄLPA!?

Jag har fått en ”Award” och jag är så lycklig att jag studsar runt hemma och bara skrattar!!! Nu ska jag utnämna några nya som ska få den här lyckliga känslan i kroppen, förhoppningsvis, för man ska skicka  Awarden vidare till 5 stycken. Följande bloggar vill jag ge en ”Award”:

http://blogg.aftonbladet.se/28353/

MaxP:s funderingar kring än det ena och än det andra  är härliga att läsa och får mej att tänka till.

Livet på min isbit

Vardagsbetraktelser från Island får man om läser  ”Livet på min isbit”.

http://blogg.aftonbladet.se/3445/

 Bunkers blogg är små komiska snuttar med små komiska gubbar. Lättläst och framkallar leenden på läpparna.

 Egentligen skulle jag jag ge FEM awards men det var så svårt för mej att kopiera och hålla på att få över länkar så att jag nöjer mej med tre – annars tar det flera dagar innan jag kan lägga ut det här!

KRAMISAR!

När High school musical kom på Disneychannel för några år sedan såg vi den, jag och barnen. Eftersom den gick flera gånger, både dubbad och odubbad, såg vi den en och två och tre gånger. Sen kom ”High school musical 2” och den såg vi också…

I den här vevan berättade killarna att ”pappa har sagt att Troy är bög”, vilket gjorde att Troy inte var lika ”cool” längre. Jag blev lite irriterad – både på att pappa sagt så, och sen på att Troy plötsligt inte var ”cool” och därmed blev hela musicalen sämre på något vis. Bög eller inte, spelar väl ingen roll, tycker jag! Nåja. Plötsligt var ”alla killar som dansar och sjunger”, bögar, ”för det har pappa sagt”. Jag morrade inuti! Varför sätta stämplar på människor sådär? Betyder det då att om man är en ”vanlig kille” kan man inte sjunga och dansa??? Jag som äääälskar att sjunga och dansa, kände hur ARG jag blev över dessa epitet. Snart började killarna kalla varandra ”bööög” så fort dom blev arga.

-”Jävla böööög!” hörde jag titt som tätt. Jag pratade, förmanade, förklarade, förbjöd, psykologiserade och blev ARG! Inget tycktes egentligen hjälpa. Men dom visste iallafall vad jag tyckte.

På något sätt tänkte jag att dom ändå Gillade High School musical, så när jag häromsistens kände mej lite mer ”rik” än vanligt, passade jag på att köpa 4 biljetter till den High School Musical som går på Göta Lejon i Stockholm. Det skulle bli en överraskning till Grabbarna Grus.

”Gå på Musical med Grabbarna Grus – jättemysigt!”, tänkte jag. ”Dom kommer att bli jätteglada!”

HA!

9-åringen sa: ”Jaha. Va kul!”. 13-åringen sa: ”Men jag gillar inte High school musical och tänk om dom får veta det i skolan! Vad piiiiiiiinsamt! MÅSTE jag?!” 14-åringen sa: ”Jag gillar inte High school Musical men jag kan gå eftersom du köpt biljetter”, *uppoffrande*.

SUCK!

Vi såg den igår:

13-åringen tyckte det var så piiiiinsamt så han tog formen av Den Osynliga Mannen! Han rörde knappt kroppen när han gick, jag fick inte prata med honom och inte fråga något, för då fick jag svaret: ”Tyst! Säg inget!”. Han satt som en stenstod genom hela föreställningen och ”fanns inte”. 14-åringen försökte sätta sej över pinsamhetskänslorna och var en Tapper Soldat som låtsades vara glad och nöjd för min skull (förstod jag). 9-åringen tyckte det var kul, men fick ont i huvudet av ”den höga musiken”.

Pust! Ibland känns det som: ”Hur man än gör så blir det fel!”. Är det för att jag ”tänker fel” eftersom jag är pojkmamma och aldrig själv varit POJKE/MAN/KILLE? Eller är det för att dom är tonåringar och ”Hur man än gör så blir det fel”? Punkt.

Vad jag tyckte? Att föreställningen var ”okey”, men inte super!

Det var bara jag och sönerna. Vi ”firade” väl inget speciellt. Vad vi åt minns jag inte…Liiite förväntan låg i luften inför att åka till Majbrasan.

Så åkte vi. Jag var SÄKER på att jag läst i tidningen att det skulle firas Valborg precis DÄR! Så vi åkte dit. Tomt. Inte en människa! Vi skojade i bilen om att ”dom såg  nog att vi kom, och gömde alla bilar, och kastade sej in i skogen, och sen när vi åkt kommer dom fram igen”….

Vi åkte till den Riktiga Kommunala Brasan. Det var MASSOR av folk där. Musik, en kör som sjöng, mysigt. Men 13-åringen sa: ”Vad ska vi göra här? Glo på brasan? Sen då?!?” och så ”Hur länge ska vi vara här?!?” och ”Vad är det för kul med det här?!” och så såg han ut som ”sju svåra år” och leeeeed. 10-åringen  hoppade upp och ner (det var lite kallt) och sa: ”Vad ska vi göra  NU? Ska vi bara glo på brasan och åka hem sen??” 14-åringen sa ingenting. Han stod mest och såg cool ut.

Vi tittade på brasan i ca 15 minuter och sen åkte vi hem.

Det var den valborgsmässoafton….och barnen kommer att minnas denna ljufvliga kväll med Tindrande ögon…inte.

Så fort vi kom hem slängde dom sej framför datorn och fortsatte sitt spelande på Wow.

Jag läser i Cesar Millans bok om ”energier” som vi alla har i oss och som vi sänder ut. Det är mycket intressant läsning. För man KÄNNER energier. Iallafall en sån som jag, som är otroligt inkännande. Jag har bara inte haft något ord för vad det är jag känner. Jag har satt ord på det när jag träffat människor, och dom har ibland sagt: ”Kan du SE mina känslor och det jag känner?” och jag har inte haft ord för vad det är som jag känner/ser, men nu förstår jag. Det är människans Energi – vad de sänder ut. Energier och Kroppsspråk säger egentligen ALLT. Orden är bara ”toppen på isberget”. Orden behöver inte ens gå ihop med Sanningen. En människa kan säga ”Jag mår bra!” och sända ut negativ energi och hänga med axlarna…

Jag undrar om Män mer lyssnar på orden än på energin och kroppsspråket. Och varför i så fall? För till män måste man säga De Rätta Orden för att dom ska förstå. ”Men hon saaaa ju att hon var glad!!!” fast tårarna hängde i ögonen…

….sen kan man ju undra varför kvinnor inte säger som det är, utan går i cirklar och vill att han ska ”lista ut hur jag mår, annars älskar han inte mej”…och så trasslar dom till det alldeles tokigt!

Som mamma till fyra killar har jag lärt mej att Raka Puckar är det enda som går hem! Så jag kör med det. Hela tiden. Och en massa positiv energi…typ…

Min dröm är att stå vid majbrasan med Den Jag Älskar bakom mej och han har armarna runt mej bakifrån och vi står där och tittar på brasan och på barnen som leker och hör smällarna smälla och kören sjunga….Kanske ger han mej en liten puss på örat, i håret eller viskar i mitt öra hur mycket han tycker om mej…

Bara en dröm?