Kategoriarkiv: Uncategorized

Igår på hundpromenaden gick jag och funderade på när min ”bästa tid” i livet var….Jan Malmsjö sjunger ju att ”Min bästa tid e NU!”, men jag vet inte….

Jag tror att min bästa tid var då jag var 12 år: Jag hade inget större ansvar, tyckte att jag hade världens bästa föräldrar (Oj, vad jag beundrade min mamma!) och levde i trygghet med dom, plus två systrar och två hundar, ett marsvin och allehanda andra djur, som jag plockade hem med ojämna mellanrum, i en villa i full harmoni. Jag var söt och omtyckt och hade många kompisar och intressen. Jag dansade jazzdans, gick på gymnastik, sjöng i kör, sjöng solosång och var kär stup i kvarten. Livet lekte verkligen!

På somrarna åkte vi tlll farmor och farfar på Landet, där dom hade 200 får (som jag äääälskade!!! Jag blir fortfarande alldeles VARM i hjärtat när jag träffar får och lamm,  kramar om dom och känner lukten) och där fanns också vädurskaniner, hundar och grodor. Samt Killar!

Grannen på landet hade SJU söner, och grannen på andra sidan hade TRE söner…i vår ålder. SPÄNNANDE, är bara förnamnet!

Farmor och farfar hade pool också, och dit kom alla grannar en gång om dagen och badade (mellan kl 12 och 14 varje dag var det ”öppet för grannarna”) och vi kunde sitta och beundra alla killar….Jag, mina två systrar, och vår tillika kärlekskranke tjej-kusin i samma ålder.

På kvällarna lekte vi Ryska Posten med grannkillarna, eller lekte ”Sound of Music” bakom huset bland ”bergen” utklädda till familjen Trapps barn….”ÅÅÅÅÅÅåååååå!”   *minns*

Livet var ett enda ”fnitter” kan man säga….

Jag kan bli lite…melankolisk när jag tänker på att mina söner inte får uppleva det som jag fått med mej i bagaget:  inget ”land”, inga får…ingen hel familj…. *suck*…

När var DIN ”bästa tid”? Eller är den NU, som Malmsjö sjunger?

Idag tar ISLIN ( http://blogg.aftonbladet.se/islin) studenten och hon är värd ALL uppmärksamhet för detta! Hon har kämpat i motvind och klarat det och hon är så jävla bra!!!

SKRIV OCH GRATTA HENNE ALLIHOP!!!

GRATTIS FRÅN MEJ OCKSÅ, ISLIN!!!

Min ex man berättade en gång att dom i hans ursprungsfamilj ALDRIG fisit inför varandra. Jag blev helt förundrad, för i min familj fes vi nästan ikapp… Pappa vann alltid – både på ”värsta lukten” och ”den ljudligaste prutten”, men jag låg snäppet efter…. Mamma var rätt ”duktig” hon med….

-”Men hur gjorde ni när ni behövde fisa?” frågade jag exet förvånat.

-”Gick ut ur rummet, förstås!” sa han

-”Men det måste ju ha varit ett evigt springande?” sa jag….

Han sa att det inte varit det, så då hade dom väl lugna och fina magar då…..kanske….eller så ”smygfes” dom….

Hur gör ni i er familj? Fiser ni rätt ut eller smyger ni med det?

Ni som hängt med här, vet:

– att jag krockade i februari

-att jag lämnade in bilen på en verkstad

– att jag sedan väntade på besked från Försäkringsbolaget if….

– att det bedömdes att bilen inte gick att laga 

– att den ”köptes ut” av if

– att jag fick mycket mer pengar för bilen än jag förväntat

– att den skrotades MED ALLA GREJER (bl a en GPS) i!

Så häromdagen skulle jag fylla i hur jag tycker if skött sitt uppdrag i ett formulär. Jag fyllde i (älskar att fylla i formulär! – dock inte deklarationen!) detta och prickade i ”höga poäng” för bemötande mm, för jag är nöjd med hela processen. På ”övrigt” skrev jag dock det här med GPS:en och att jag var besviken på att Verkstan skickat iväg bilen med filtar, GPS, hundgrejer osv i…

Därefter ringde ”David från if” och sa att han skulle se om han kunde göra något angående GPS:en mm…Sen ringde han igen och sa att bilen var skrotad och att allt var borta….

-”….men vi undrar om vi kan kompensera dej genom att sätta in 3000 kr på ditt konto?”

Och jag bah:

-”Eeeeh! VA?!?!?……..” och sen ”TUUUSEN TACK! ÅH, GUUUUD VAD SNÄLLT! VAD GLAD JAG BLIR!!!”

Utan att jag ens krävt något, bråkat, tjaffsat eller NÅGOT! Jag behövde inte ens BEVISA att det legat en GPS i bilen! (och verkstan hade sagt att det INTE ”låg  något i bilen”…TRAMS! BILEN VAR FULL AV PRYTTLAR!!!)

Jag kände ju: ”Jag orkar inte bråka om grejerna i bilen”…och så slapp jag det och fick kompensation ÄNDÅ!

TACK SNÄLLA IF!!!!

Jag har nyss lyckats göra ”Värsta Goda Pannkakorna”!

Jag tror nästan det blev Världens BÄSTA & GODASTE Pannkakor!

Fy sjutton vad smaskiga dom var!!! MUMS!

Nu är vi Proppmätta – Grabbarna Grus, Kusinen från Sigtuna, Fis-Lisa, Milton och jag!

Jag vet att jag ”klagat” på det här förut, men…..

….varför blir jag inte LAGOMT något?

Så här är det för mej:

Först är jag inte hungrig, sen inte hungrig, sen inte hungrig, och så PLÖTSLIGT VRÅLHUNGRIG!

Från 0 till 100 på 3 sekunder typ: En jävla BMW i känslor!

Nu är jag hungrig! Och då är jag DÖDSHUNGRIG!!!

Jag är KRÄKFÄRDIG av hunger!

Svimningsbenägen av hunger!

Skakig av hunger och det kurrar i magen och gör ONT!!!

JAG ÄR SUPERDUPERHUNGRIG!!!!

Så inihelvete jävla skithungrig!!!!

Varför kan jag inte vara lite ”lagom hungrig”?

Jag tänker nästan alltid att ”det går nog”…..eller ”det löser sej”….fast jag inte har en aaaaning om, just då, HUR. Men det mesta löser sej ju, på något sätt – ett bra sätt eller ett mindre bra sätt….

Min pappa sa alltid: ”Det ordnar sej alltid” och han tog saker lite allteftersom dom kom, och löste dom, eller inte…men i slutänden så var man ju ”förbi” det som skulle hända…Det hände ”igår” istället för ”imorgon”, och så var det ”löst”, eller inte, men det var iallafall ”Efteråt”.

Jag tror att mamma ibland höll på att gå upp i atomer pga den inställningen…men Efteråt, när pappa dött, Lovordade hon allt han gjort och sagt och tänkt. Allt! Trots att hon INNAN han dog, kunde reta sej på ”allt han gjorde och sa”….Konstigt det där…När man dör blir man liksom Upphöjd till Skyarna, fast man innan, var en liten skit….

Nu ska jag ha FYRA pojkar hos mej i veckan…Grabbarna Grus + Kusinen från Landet, som inte är från landet längre för han har flyttat. Så nu är han Kusinen från…Sigtuna!

Nåja. Fyra pojkar och TOMT kylskåp. DET undrar jag hur det ska gå! Men ”det löser sej” tänker jag….Om jag köper en massa ägg, så kan vi äta ägg på längden och tvären….Pannkakor, omelett, stekta och kokta ägg….och så lite bröd och mjölk….

Jag brukar kunna trixa ihop mat av ”ingenting” när slantarna tryter….och det gör dom nu….Jag är en utav dom som har en massa kravbrev från Inkassobolag osv…men jag kan inget göra…Annat än att vänta på ”bättre tider” just nu…

Semestern? Tja…Hemma…cykelutflykter…badutflykter…. Vi får se…Kanske blir det ”världens sämsta sommar” för barnen, kanske inte…men oavsett vad, så ”överlever” dom det också!

(det är inte Netta på bilden…men den här hunden ser lika nöjd ut som hon gjorde)

Ett minne

Jag har tidigare berättat om när jag fick min Egen Valp, då jag var 12 år. En strävhårig taxvalp vid namn Netta. Hon blev mitt Allt, min Kärlek, min ”terapeut”, min Bästa Kompis…och även om jag hade massor av kompisar, intressen, blev kär stup i kvarten och hade även Mänskliga kompisar, så var hon som ”mitt barn/min själ/MIN!”. Åh, vad jag älskade denna hund! Och hon mej.

En vacker dag (tror jag) hade hon varit ute på tomten och kissat och skulle  precis gå in genom dörren, då hon SKREK till och ramlade ihop. Det var inte ett litet pip, ett yl eller ett gnäll – det var ett GALLSKRIK! Det lät hemskt!

Jag rusade fram till henne och försökte lyfta upp henne. Då skrek hon igen. Rätt ut! Jag ropade på mamma och frågade vad jag skulle göra. Hon menade att vi nog måste bära in henne ändå…..Jag lyfte försiktigt in henne och la henne på golvet. Där låg hon sedan. Jag vet inte hur länge, och jag minns inte vad som hände sedan, men det visade sej iallafall att hon fått sån där ”taxförlamning” och var förlamad från bakom framtassarna och bak.

Fr o m den dagen kunde hon inte röra någonting bakom framtassarna! Allt bajs och kiss rann bara ur henne, och varje gång det hände, såg man att hon skämdes. Vi fortsatte ha med henne överallt. Hon bars till vardagsrummet när vi tittade på TV, och till mitt rum när jag var där. När vi skulle gå ut i skogen, stoppade jag henne i en väska och bar runt henne i skogen så att hon fick vara MED hela tiden. Ibland sänkte jag väskan så att hon fick nosa lite på marken.

Så fortsatte det ca 1/2 år. ”Folk” sa att vi skulle avliva henne, men jag vägrade! Hon var min älskling och verkade inte lida och hade fortfarande kvar sina kloka ögon, skällde när det ringde på dörren och verkade vara ”med” ändå.

En vacker dag (igen!) när jag lagt henne på golvet för att ta fram väskan, för att gå ut, reste hon sej lååångsamt på bakbenen och stod och vinglade en kort stund för att sedan falla omkull igen.

Jag bara SKREK rakt ut av lycka! ”MAMMA!!! NETTA STÄLLDE SEJ UPP EN STUND!!!”

Då visste jag att hon skulle bli frisk.

Och det blev hon.

 Ytterligare något år senare skuttade hon runt i skogen med en lite slängig bakdel, men dock fungerande!

Min älskade Netta!

(Erviluca ca 75 år…)

”Ja, så gick den dagen också…” suckar hon ofta…

Är det så med många äldre – att dom bara ”väntar ut tiden”? Väntar på vaddå? Döden? Eller på att Livet ska Bli Bättre, som i ett trollslag? Eller på VAD?

Jag vill inte ”stanna”, jag vill inte låta dagar bara gå…i tristess och vemod…Jag vill inte bli gammal! Inte på DET viset iallafall! Jag vill inte bli som min mamma!

Jag jämfördes alltid med min mamma när jag var barn:

-”Du är så lik din mamma!”

(och jag var så stolt över det, för jag tyckte min mamma var världens bästa och klokaste och vackraste mamma!)

Och när jag hade ont i vänster lilltå, eller fick kramp i nedre hörnet av knäskålen, eller ryste eller ”vad-som-helst!” så sa alltid min mamma:

-”Ja, Tänk! PRECIS så har jag också känt/haft det/upplevt!”

(och det kändes skönt att vara ”samma-likadan”….)

Så ett tag VAR jag nästan en ”miniatyr-mamma” på något sätt…..

….men sen växte jag ifrån henne…Gjorde en väldigt SEN revolt genom att gifta mej med den som mamma verkligen INTE tyckte om, och ”försvinna” ur hennes liv, och genom att tycka om kläder som hon INTE tyckte om, tycka om musik som hon INTE gillade och göra saker hon ”ALDRIG” skulle göra eller har gjort!

Det var den navelsträngen! Puh! Skönt!

Men nu när jag sitter där bredvid henne i soffan och hon kritiserar halva mänskligheten och mer därtill, suckar över ”dagens ungdom” och kritiserar än det ena än det andra, och suckar över dagen som gått, och har egentligen ”ingenting att göra”, fast hon har massor av vänner och aktiviteter…så tänker jag:

-”TUR att jag har klippt av navelsträngen….Jag vill INTE bli som hon! INTE!”

…………………………………………………………………………………………..

JAG ska bli en glad och positiv 75-åring som skrattar högt och sjunger med i rap-låtarna som mina barnbarn spelar, skrattar åt tokigheter och tycker det är KUL med utveckling och nytänkande! SÅN ska jag bli. Så det så!

PS. Men jag älskar min lilla mamma ändå….Hon var en jättebra mamma! DS.

Himlen har tömt sej…och vilar inte längre på mitt huvud…Skönt!

Sitter hos Kärleken och vi har bestämt att ”försöka igen”…Det har jag aldrig gjort förut….Slut har varit slut för mej tidigare. Slut. Finito. The End. Men inte den här gången…

Nu är vi tillsammans i NUET och inte i Framtiden…Det är det som är skillnaden…tror jag…Det blev för mycket planer ”förra gången”…eller för mycket Framtid och för lite NU.

Vi lever ju NU, vi människor…Inte imorgon eller om ett år… Det kan hända mycket man inte alls tänkt skulle hända i framtiden (som börjar i morgon)…

…och det blir ju ändå aldrig som man tänkt sej…om man tänkt…så det är väl lika bra att inte tänka och planera för mycket, utan låta saker/livet/allt….. BLI som det blir…typ!