Kategoriarkiv: Uncategorized

Min mamma har, sedan jag varit liten, jämfört mej, och mina systrar, med allehanda andra ungar i världen. Tyvärr hamnar vi alltid på minus vid jämförelser….

-”Mamma! Jag hade 30 poäng på matteprovet!” ropade jag glatt när jag stolt  kom hem från skolan…

-”Jaha….Jag pratade just med Birgitta, hon berättade att Fredrik (sonen) hade max poäng på det provet! TÄNK vad HAN är begååååvad!”

Hur man än vänt sej, och vad man än gjort, så har det ALLTID funnits barn som varit mer begååååvade (hon säger det så…lite ”tjusigt uttal” sådär….) och klarat/kunnat mer än jag (och mina systrar).

-”Mamma! Jag hade ALLA rätt på Samhällsekonomi-tentan som vi hade i förrgår!!” ringde jag och berättade stolt när jag gick på Sopis.

-”Jahaaa…..Vet du att Ylvas dotter Anna går läkarlinjen och hon har klarat ALLA tentor hittills med FULL POTT! Hon är så begåååååvad”, berättade då mamma för mej….

Jag har tagit diskussioner om vad begåvning är, med henne, diskussioner kring vad som är VIKTIGT i livet (att vara social, snäll, ha empati, vara förstående bla bla bla) men hur vi än ”hållt på” och diskuterat, så slutar det alltid med att jag får höra hur ”begåååååååvad” Någon Annan är.

När Grabbarna Grus föddes, en efter en, fick hon nya att jämföra med:

-”Nu kan Storing gå med stöd!” kunde jag ringa och berätta stolt…..

-”Jaha. Anjas son Gustaf, som är 3 månader yngre började gå för en månad sedan….Utan stöd……”.

-”Jaha….”.

För några år sedan fullkomligt EXPLODERADE jag när vi satt vid matbordet, och mamma kom med ett sånt uttalande när jag berättade något om mej själv, eller barnen. Mamma blev väldigt förvånad, sen ledsen och därefter började hon gråta och sa att hon inte dög något till och ville dö (!). Då blev jag nästan full i skratt. Snacka om att vara Konflikträdd! Vi löste det inte…Det gick inte. Hon förstod inte….

Så satt vi då på balkongen idag….och firade att hon fyllde 77 år idag. Jag berättar inte längre om vad mina barn gör eller kan, ej heller vad jag gör eller kan…Det är liksom ingen ide….Men ändå kom det:

-”Din kusins dotter, Madeleine – hon som är lika gammal som Storing – hon är så begååååvad: Hon läser DN varje dag! Hon har en egen prenumeration på den tidningen för det är så Viktigt för henne att hänga med!”

-”Jaha…Kul för henne….” säger jag och känner att det kryyyyper i mej när hon kör igång med sitt ”begåååååvad”.

 Men jag ska inte säga något, och jag SKA INTE bli irriterad….

………Jag ska inte, ska inte, ska inte, ska inte…..

……………..Nnnngggggaaaaaaaaaaaaahhh!!!

(”Nästan-jag”….bild tagen från Google bilder)

Första utomhusbadet idag. Jag trodde inte att det skulle bli så, men när jag satt där på en sten med fötterna i vattnet, kände jag att ”det går nog”….och det gick!

”Värsta badkrukan” gled ner i vattnet och simmade en bit, och tyckte det var sköööönt!

Jag brukar vilja ha MINST 25 grader innan jag tar mej ett dopp….men…det kanske var 25 grader idag?!?

Flisa simmade mer än jag, och Grabbarna Grus bosatte sej i vattnet den stund vi var vid sjön. Den ENDA som inte badade, men verkade Lycklig ändå, var Milton.

Igår, när jag satt i en bilkö, och lyssnade på radio – Lugna Favoriter – sa programledaren att texten till ”Du får inte” av Sonja Alden var en av de finaste texter hon visste. ”Lyssna!” uppmanade hon lyssnarna, och det gjorde jag, och blev alldeles fylld i hjärtat av den fina texten. Här är den:

Du Får Inte Lyrics

Mmmmm

Du får inte knacka på min dörr
Om du inte är beredd att komma in
Du får inte göra om mitt namn
Och börja kalla mig för din
Och du får inte vandra på min väg
Utan att visa mig ditt mål
Och inte stjäla av min godhet
För att fylla upp ditt hål

Och du får inte riva mina murar
Som jag omsorgsfullt har byggt
Om du inte skyddar mina drömmar
Så att jag kan somna tryggt
Och du får inte ha mig som en dröm
När jag vill va din verklighet
Och du får inte säga att du hoppas
Om du inte tror du vet

Men du får ta den tid du behöver
För att förstå vad är det du vill
Du får be en bön att tiden
Du behöver räcker till
Och du får samla dina tankar
Så att två själar kan få ro
Och så att allting som vi lovade
Oss själva, kan få gro

Du får inte andas på min panna
Och inte få mig falla mer
Om du inte sen kan stå för
All den oreda du ger
Och du får inte röra vid mitt hjärta
Som om allt var uppenbart
Men jag önskar inget hellre
Än att du gör allt emot mig snart

Aaaahhhh…
Aaaahhhh…
Åååhhh

Du får ta den tid du behöver
(För att förstå vad det är du vill)
Vad är det du vill?
Du får be en bön att tiden
Du behöver räcker till
Och du får samla dina tankar
(Så att två själar kan få ro)
Och så att allting som vi lovade
Oss själva (kan få gro)

Du får ta den tid du behöver
För att förstå vad det är du vill
(Vad är det du vill?)
Du får be en bön att tiden
Du behöver räcker till
Och du får samla dina tankar
Så att två själar kan få ro
Och så att allting som vi lovade
Oss själva (kan få gro)

Och du får inte röra vid mitt hjärta
Som om allt var uppenbart
Men jag önskar inget hellre
Än att du gör allt emot mig snart

Jag och Plingeling pratade om Det Inre Tomma Hålet. Det som (troligen) finns i alla människor. Det där svarta hålet som gör ONT ibland och får en att känna sej så Övergiven, och ensam….

En del slukas nästan upp av Hålet, av och till, medan andra känner av det lite grann då och då….

Det kan verkligen göra ONT och få en att känna sej så Otroligt Ensam och Utanför! Och….E N S A M.

Plingeling sa att hon trodde att det hålet finns för att Jesus ska in där. Plingeling är troende, och Jesus har fyllt hennes hål. Det är inte tomt längre. Hon sa att om man INTE ”tar emot Jesus” så kommer hålet att förbli tomt.

Jag tyckte att det lät lite väl ”enkelt” eller….kanske ”svårt”, och funderade vidare på det rätt länge…och fortsätter med det….

Är det så att människor som ”tagit emot Jesus” (=blivit frälsta) INTE har det där tomma hålet inuti…ALDRIG någonsin känner sej ensamma och övergivna? ÄR det så?

Jag tänkte att Kärlek ska fylla hålet…Sån där djup och äkta kärlek….sån där som ”bara finns i sagorna”….eller sån där som man alltid hoppas man ska finna, men aldrig finner….Jo, ibland en liten stund….men sen rinner det ut igen på något vis, och hålet blir tomt igen…

Men, den kärlek man känner för sina barn är ju sån….men dom ska ju ut och flyga sen…högt och långt….och så flyger dom vidare till ”nästa bo”, och även om kärleken finns kvar, för evigt….så kan hålet kännas lite tomt….ändå….

…eller är hålet där för att det ska kunna fyllas och tömmas och fyllas och tömmas…som värsta toaletten!?

Eller vad?

Mamma går runt i min lägenhet och tittar….säger ingenting…suckar….

Jag flyttade hit för ca 1,5 år sedan…men mamma har aldrig varit här… Men nu passar hon på, när hon ändå är i krokarna…

Med kritiska blickar går hon långsamt runt i lägenheten….Hon konstaterar att det är ”stökigt”, men då skrattar jag och säger att det är ”ovanligt städat” faktiskt! Min syster, som är med, håller med. Hon vet.

Mamma frågar om jag tycker det går bra att sova i samma rum som min yngste son, och jag svarar:

– ”Javisst, men när han vill ha rummet för sej själv flyttar jag in i vardagsrummet och skaffar en bäddsoffa!”

Mamma tittar på mej som om jag sagt att jag skulle ta livet av mej. Chockad.

 -”Bäddsoffa?!? Åh, så jobbigt!!”

-”Jepp, daglig nära-döden-upplevelse, bah!” säger jag.

ALLT är jobbigt i min stackars mammas liv. ALLT!

Hon ska ta hand om hundarna en vecka då jag ska ha en semesterveckan UTAN barn OCH hundar! Och när hon säger att hon ”kan väl det” med en tung suck….lägger hon till att ”Man blir ju så BUNDEN!” och suckar igen – högre den här gången. Hon är faktiskt världsbäst på att sucka! Jag tror hon har Guinness rekordboks rekord på djupa suckar…

Av 52 veckor är hon BUNDEN 1 (en!) vecka. Hå hå ja ja! Det måste vara tufft. Men hon är tapper, min mamma, och modig! Och stark! Och hon ställer upp! EN vecka/år. Jag har funderat på att köpa en medalj för prestationen….men vet inte vad det ska stå på den….Förslag?

(en bild på indiska flickor från Indien tagen från Google bilder)

Min ex-svägerska blev mamma vid 50 års ålder till en liten 9-årig indisk flicka, som jag träffade för första gången igår.

Under dom år jag umgick med svägerskan då och då, tyckte jag alltid att det var så synd att hon aldrig lyckades träffa Honom, och få dom barn hon så gärna ville ha, för jag VISSTE att hon skulle bli en Underbar mamma.

Men skam den som ger sej! Vid 40 insåg hon att ”nu jävlar får jag ta tag i saken själv om jag ska bli mamma”, och så ansökte honom att få adoptera och efter flera ååååår och många turer hit och dit, hämtade hon sin lilla indiska dotter på ett barnhem i Indien för drygt 1 år sedan.

Vilken ljuvlig unge!

Med ett Strålande Leende och Myror i brallan snodde hon runt bland alla släktingar – kända och okända (för henne) – i går, och pratade sitt Alldeles Egna Språk (en blandning av indiska, engelska och svenska), utan några som helst krusiduller. Det var upp till oss lyssnare att förstå, och det gjorde man, till slut, faktiskt!

Hon kröp flera gånger upp i sin ”nya” mormors och ”nya” morfars famn och ”gosade” en stund, landande lite hos sin Alldeles Egna MAMMA, och snodde sedan iväg för att gosa med mina hundar, hoppa på trampolinen eller bara Berätta om Saker hon funderade på!

Vilken underbar unge! Hoppas hon får förbli lika glad och lycklig Resten av Livet. Hon, om Någon, är värd det, eftersom hon kommer från misshandel och Elände…

Snacka om Maskrosbarn!

Och vilken tur hon hade som hamnade hos min ex-svägerska, som är så lugn och klok och fin!

(Bilden är INTE tagen av mej idag, utan jag har tagit den från google bilder)

Före kände jag ”Hjälp!” och sen var det lite ”Åååå, Neeeej!” och lite *panik* när jag skulle hitta parkeringshus, och hamna i rätt fil för att ta mej åt rätt håll, med förton skyltar att titta på och nittiotvå bilar runtomkring som KRÄVER att man VET vart man ska….Stress stress! Och givetvis ringer mobilen samtidigt! Jag BRUKAR ju strunta i det, men nu visste jag ju att ”folk” undrade var jag var…så jag svarade, lätt hysterisk och irriterad: ”JAAA!” och sen att ”jag är på väg! – ska bara hitta parkering!”.

Sen kom jag rusande i allra sist, när Storkyrkan i Gamla Stan var ”stängd för konfirmation”, och fick ”krypa” under Repet, och blev stoppad ”Men jag är MAMMA till en av konfirmanderna!!” – ”Jahaaaa!”…..

….och sen hitta släktingar i en proppfull kyrka…

Men det gick! Och nu känns det jättejättebra!

Konfirmationen var jättefin, med en superbra och modern präst (kvinnlig) och konfirmanderna sjöng och hade lite uppträdande som var genomtänkt och coolt, fast vi såg inget för vi satt bakom en stolpe, men det gör ju – å andra sidan – nästan ALLA i Storkyrkan (sitter bakom stolpar alltså…).

Jag tog nattvarden.

Sen var det slut och alla gick ut i värmen och ”snodde runt” och så var det lite förvirrat ett tag: ”Vem ska vart och hur och när?” och så bestämdes det, och vi skildes åt, åt olika håll, för att senare sammanstråla hos mina söners pappa. Jag och äldste sonen svängde förbi hemma hos honom, och ”klappade katterna” (för att dom varit ensamma så länge) och gick en kissrunda med  hundarna…och sen åkte vi för att  hämta konfirmandsonen. Körde vilse, FÖRSTÅS!, men inte så vilse som vanligt….så det var helt okey ändå….och så hämtade vi sonen nästan sist av alla, men ändå inte sist…(och han VET att jag brukar köra vilse…så han är rätt cool och säger ”Det gör inget” när jag kommer med andan i halsen, för sent….).

Jag kanske inte gillar alla sidor hos mina söners pappa, men han är OTROLIGT DUKTIG på bjudningar, och har alltid varit! Han bjuder ALLTID på skitgod mat, snygg dukning, ordning och reda och jättegod tårta! Han är otroooooligt på sånt!

Och jag, som trodde det skulle vara skitjobbigt att träffa ex-svärmor och ex-svärfar, tyckte det var riktigt trevligt….och att träffa min ex-svägerska var riktigt kul! För henne har jag alltid gillat, och hon har dessutom blivit mamma, sedan vi träffades sist, till en liten ljuvlig indisk 9-årig flicka, som bubblande och sprudlande pratade ”sitt eget språk” – en blandning av indiska+svenska+engelska – och var så otroligt härlig!

Nu är vi hemma, och jag ”behöll” barnens kusin (han från ”landet”), för att kusinerna ska få leka/umgås i några dagar. Jag är ju ändå ledig och har SEMESTER fr o m NU!

…………………………………………………………………..

Mitt på dagen fick jag en sån enorm längtan efter Kärleken att jag trodde jag skulle krypa ur skinnet. Jag skrev ett SMS, och fick ett tillbaka, och längtade lite till….

Men jag VET ju att TIDEN går så fort! Och plötsligt är vi tillsammans igen…..Jag veeet ju det! Men ibland går ändå tiden långsamt, på något vis….när man längtar,  tex….

Jag känner alltid stress när jag ska iväg.

Först är jag KO-LUGN – dagarna innan – och sen går jag igång i 180 samma dag….Skitjobbigt! MEN en läkare sa till mej häromdagen att jag reagerar ”Klassiskt som en som levt under stress för länge”: Svårigheten att planera i tid, och därefter att reagera för mycket i ”tramsiga situationer” (så sa hon inte – det sa jag).

Att åka iväg på en konfirmation är väl lite en ”tramsig situation”. Man behöver iallafall inte börja hyperventilera och gå i cirklar och nästan få hjärtklappning….*harkel*

Nåja.

Jag ska försöka göra allt i tur och ordning och INTE titta på klockan:

Duscha, klä mej (troligen stryka innan = tråååååkigt!), sminka mej (med svetten rinnande – alltid lika knepigt), åka iväg och sen leta efter parkeringshus och sen leta mej fram till Kyrkan. Hundarna måste med för det blir för länge ensamt hemma för dom annars….

….för efteråt ska jag åka till konfirmationslägret (lite vilse-åkning igen…suck!) och hämta sonen där med alla väskor osv. Och säkert är det då Gråtkalas på hög nivå…. Jag minns ju själv hur jag gräääät när jag skulle skiljas från konfirmationskompisarna: ”Uhääääääääää!”

Så här jag jag ju inte sitta och blogga! Iväg med mej!!!

Jag har varit sugen på Gin och tonic i flera dagar nu! Skitsugen! Att sitta på balkongen på kvällen och smutta på en gin och tonic och lyssna på Spotify, och känna sej som….typ….ung….och….kär….och….Lycklig!

Men icke sa nicke!

Det bidde bara folköl!

 Shit!

Och känslan är inte alls densamma, även om jag försöker inbilla mej det….

Så när jag ska slappna av mina första ”semester-timmar” häller jag alltså upp ”gin-och-tonic-substitutet”, ett glas folköl, lyssnar på ”Spotify-substitutet” Rix FM, och somnar på träsoffan i solen på balkongen, med ”Kärleken-substitutet” Milton på magen…..

….och vaknar med ett ryck med dregel på hela armen…helt ”blarig och borta”….någon timme senare….

….sååå sexig och Fantastisk!

Puh!

”Det blir aldrig som man tänkt sej”

….så nu ska jag börja försöka gå ner i varv…även om jag kanske inte varit så himla uppvarvad senaste tiden…

….men det är lite stressande (för att inte säga MYCKET) att inte ha några pengar…och nu när jag betalat alla räkningar (nej, inte alla, utan alla jag KAN betala) så är pengarna slut…och jag funderar på hur jag ska både ha råd att köpa mat, OCH ha semester med Grabbarna Grus…..eller något utav det….

….men det BRUKAR faktiskt lösa sej, och det BLIR INTE bättre om jag oroar mej eller ”går igång”….men jag VET INTE nu hur jag ska få in pengar…

….och i morgon konfirmeras min andre son! Jag köpte ett armband i stål, i form av en kedja – cool och snygg!

Sedan i oktober förra året har jag använt mer pengar än jag har, och den svallvågen kommer nu och är lååång och seeeeg. Det var Resan till Florida med Disney World, där jag ”inte ville snåla”…Jag tyckte att är man på Disney World en gång i livet så ska man inte vara snål…

…..och sen blev det jul….och sen fyllde nästäldsta sonen 15 och fick moped (+ körkort + försäkring = mycket dyrare än jag räknat med! Jag trodde att hans pappa skulle hjälpa till…Nope!).

Sen var det konfirmationslägret för 15-åringen som kostade en massa pengar också…

….annars vet jag inte hur jag ska förklara…

Mitt dåliga ekonomiska sinne? Kan man bli fattig av sånt? Jag tycker liksom inte att jag är slösaktig – bara oekonomisk. Vad är skillnaden? Att när man är oekonomisk, så bara betalar man räkningar osv utan att räkna ut om pengarna räcker, och så köper man det man behöver utan att kolla…lite så… Om man är slösaktig köper man ONÖDIGA saker, och ”kraffs”. Jag tycker inte jag gör det. Jo, ibland….men inte ofta….

Usch, vad jobbigt det är att ha oron över pengar hängande över sej som ett grå-svart moln nästan jämt…..

….Fast jag borde ju vara van….