Kategoriarkiv: Uncategorized

På middag hos Gunilla 80 år och särbon Bertil 90 år, så börjar jag fundera över Den Fantastiska Kärleken.

Gunilla gifte sej med Kjell för ”hundra år sedan” och de fick en dotter. När dottern var drygt 1 år, dog Kjell. Så var Gunilla ensamstående mamma – änka – vid ca 30 års ålder. I 40 år var hon ensamstående! Hon sa flera gånger att hon inte ville ha någon man, ”för män i min ålder vill bli upp-passade och det vill inte jag!”.

 Sen kom Bertil. Då var Gunilla 70 år och Bertil 80 år. Bertil var en självständig och jämställd ”ung” man. Gunilla blev kär. Bertil med. Nu är dom särbo-sambo sedan 10 år och jag blir varm ända in i hjärteroten när jag träffar dom, vilket jag gjort idag. Dom är så kära! Och jämlika. Gunilla och Bertil bjöd på mat, och dom ”sprang” lika mycket ut i köket och fixade: Gunilla 80 år och Bertil 90 år! Bertil berättade lite roliga historier, och sjöng en ”tokig snapsvisa” och log med sina pliriga ögon. Helt underbart!

 Min utdragna 40-årskris blåste bort som ett löv i stormvind på hösten!

På middagen var också min farbror Sten 66 år. Hans sista år har varit ett Rent Helvete. Han har drabbats av Det Mesta i sjukdomsväg. Jag vet inte exakt allt, men det är X antal hjärtinfarkter, cancer och blodsjukdomar och depression. Innan allt detta hände skilde han sig. Men mitt i depressioner, hjärtinfarkter, cancer osv träffar han Marie-Louise. Jag tror det var via någon dejting-site. Sten hade till slut så svåra skador på sitt hjärta att man gjorde en operation så att han nu går med ett STORT batteri hängade i en väska på axeln, som driver hans (konstgjorda?) hjärta. Han är lite av ett Mirakel: att han fortfarande lever, går och står!

Marie-Louise är en Strålande Vacker och Fantastiskt Underbar och empatisk människa! Hon är kärleksfull och varm, och ser ut att älska Sten av hela sitt (friska) hjärta! Givetvis älskar Sten också Marie-Louise, men på något sätt är det som om man tycker att det inte alls är konstigt om Någon älskar Marie-Louise (vacker, klok, snäll, snygg, vänlig, söt, intelligent bla bla bla), men Sten! Han är så sjuklig och ”nästintill döende”, fast ändå inte, plus att han inte är speciellt snygg heller. Men varm, jättesnäll och klok.

Visst är väl Kärleken fantastisk ibland!?

Jag tror att dessa människor lever på Övertid OCH är så underbart Unga pga Kärleken.

Jag rebloggar ett inlägg som jag tycker är viktigt!

Jag blir det.

Det liksom kryyyyper nerifrån tårna, uppåt i benen, som vill springa fort hit och dit och göra hoppsasteg och dansa..……

…………..far vidare uppåt i kroppen, stannar till i mitten och snor runt som tusen miljoner kolibris i magen….

……… och åker sen vidare till hjärtat som hoppar trampolin i otakt och darrar lite oroligt

……………..och far därefter ut i armarna som bara vill kramas eller pillra med något eller skriva eller rita eller…..

………….och så upp i huvet som blir lite rörigt, lite snurrigt och lite i oordning……och kanske också ut i munnen som vill ROPA något! Kanske SKRIKA t o m!

……………kanske: ”JAG TYCKER OM DEJ!!! SKITAMYCKET!!” kanske man vill ropa…

…eller nåt….

Känner du så ibland?

Vad gör DU då?

Jag tänker att jag är lite Lyllos, för trots skilsmässor och singel-liv och lite av Ditten och Datten, upp-och-ner och ”hit-och-dit”, så har jag fått uppleva Himlastormande Kärlek och Passion flera gånger i mitt liv! På olika sätt.

Och nu, när jag är ”i-den-ålder-jag-är”, får jag Återigen uppleva Underbar kärlek och passion med allt vad det innebär. Och känslorna är inte mildare eller mer behärskade el dyl än dom var tidigare i livet.

Och det är Fantastiskt!

……………………………………………………………………………………………………………………………..

Och jag tänker på att jag EGENTLIGEN hade velat gifta mej med Mannen i Mitt Liv tidigt i livet, fått flera barn, och sen levat lycklig med Honom Hela Livet. Det var så jag drömde om Framtiden när jag var ung, iallafall. Men så blev det inte alls så.

……………………………………………………………………………………………………………………………..

Inte ens i närheten.

Men vad fick jag istället? Jag fick uppleva Kärlek med flera olika MÄN (niskor) och på Olika Sätt. Jag fick vara med om skilsmässa och ensamstående-mamma-liv, styvfamiljsliv och flera barn och sedan separation igen.

 Och kanske har jag idag en större Tacksamhet över vad jag får uppleva och vara med om, och en större Ödmjukhet inför Människor och Livet, än om jag inte fått uppleva det jag varit med om.

Livet är inte så jäkla enkelt och det blir inte alltid – kanske väldigt sällan t o m – som man vill eller har tänkt. Men det kan bli rätt bra ändå!

Och det jag framförallt lärt mej är att INTE DÖMA NÅGON ENDA MÄNNISKA . 

Dom flesta gör så gott dom kan utifrån sina förutsättningar.

Och ”man ska aldrig säga aldrig”.

Jag känner mej Djupt Tacksam och som En Riktig Lyllos!

Precis när jag skulle gå ut med hundarna började det ösregna. Så jag blev blöt utifrån och in, och inifrån och ut…Regnet utifrån och svetten inifrån!

Nu ska jag göra mej ännu mer blöt – i duschen!

Sen ska svänga över till Kärleken och äta lite lasagne som jag gjorde igår! Min första egenhändigt ihopsnickrade lasagne. Det ska bli sååå spännande att äta den och känna om den är god!

Bajs!

Jag vet inte HUR människor hamnar där, men alla tycks hamna där iallafall, till slut…

dvs att säga att ”det var bättre Förr”…eller ”Ungdomen av idag är….bla bla bla”….  ( = vi var bättre förr = klokare, mer arbetssamma, mer hjälpsamma, mer omtänksamma etc mm).

Jag Gäspar stort och blir bara så Trött!

”Vi” var inte så mycket bättre än ”dom”….Vi lever i Nuet, och om vi hade varit unga idag hade vi betett oss precis som dom unga av idag, för vi är inte födda med klokare hjärnor eller mer omtänksamma osv.

Vi är preciiiis likadana!

T o m ”De Gamla Grekerna” sa att ”det var bättre förr” och ”ungdomen av idag”…..

G Ä S P !

OM …….

– jag hade större lägenhet…..skulle jag….ha mer att städa/ha större ytor/få plats med alla saker…

– jag bodde på landet med en stor tomt….skulle jag….släppa ut hundarna på tomten för att kissa…

– mer pengar….skulle jag slappna av/sluta oroa mej….

– jag levde ihop med Någon…skulle jag må bra/känna mej trygg/dela livet med Någon/slappna av/inte bära alla bördor själv….

– jag jobbade på ett annat ställe….skulle jag vara mera jag…

– gav ut en bok….skulle jag bli överlycklig!!!

– jag åt mer vettig mat….skulle jag….må bättre…kanske….

– bantade…skulle jag….kanske gå ner i vikt…och få dålig andedräkt…

– slutade äta kolhydrater….skulle jag antagligen må bättre…..

– skrev mer…skulle jag….må bättre och få ur mej allt som ligger och ”gror”/bubblar…och få ont i ryggen….

– bara kunde vara lite mer social….skulle jag….besöka/ringa mina vänner mer….

– hade en GPS….skulle jag….inte köra vilse jämt och ständigt….

– jag visste hur Framtiden blev…skulle jag….kanske sluta oroa mej, eller oroa mej så inihelvete!

– jag inte behövde fatta alla beslut själv…skulle jag kunna slappna av….

– inte var så ensam….skulle jag….vara mer Tillsammans….känna mej mer Utvald…inte känna mej övergiven…

– jag slutade tänka OM…. och levde NU, utan OM, så skulle jag kanske inte vara…jag!

Och om OM inte fanns skulle jag…..säga UTIFALL ATT!!!

(Staty med namnet: ”Avsvimmad erviluca” anno 1812…..)

Jag är hungrig men har absolut INGEN lust att äta! Fy sjutton! Men jag måste väl, för annars svimmar jag….

Blä!

Jag är en sån som tidigare alltid haft det svårt med SMÅ val:

-”Vill du ha potatismos eller pommes frites till korven?” frågar någon, och jag blir fullkomligt snurrig av att försöka reda ut det och kan till slut svara:

-”JAG VEEEET INTE! BESTÄM DU!!!” eller så blundar jag och pekar, så det blir det som det blir….eller tar lite av varje, om jag får….

Men STORA val har varit enkla:

”Hm….Nu är jag trött på Stockholm…Tror jag flyttar….VART? Eeeeeh? Östersund kanske? Okey!” Och så tar jag pick och pack och flyttar och byter skola, jobb eller vad det är….

Eller när folk förut frågade mej:

-”Har du fast jobb eller ett vikariat?” och jag faktiskt, ärligt, inte visste…Tyckte inte det var så noga…

-”Jag har väl det jag har, och när jag inte har det längre går jag vidare….”

Jag har faktiskt ALDRIG bekymrat mej för såna Stora Viktiga saker som folk i allmänhet verkligen oroar sej för…och jag HAR flyttat massor av gånger, bytt bostad, bytt stad, bytt jobb, bytt bytt bytt…

Varför jag ”landade” i Åkersberga, och inte ”drog vidare”, beror nog mest på att jag inte velat rycka upp barnen från deras livssituationer/skola, och OM jag flyttar med dom, måste faktiskt beslutet vara På Riktigt och kan inte ändras igen i en handvändning, om det inte blir bra…

Men NU, idag, såg jag i den interna mailen på jobbet att det är ett jobb ledigt 3 trappor upp… Ett jobb jag tidigare varit nyfiken på och som jag tror skulle passa, kanske, möjligen….och som jag faktiskt skulle kunna, för jag har utbildningen….

MEN ska jag byta jobb, nu, inom samma socialtjänst, bara för att jag är så evinnerligt trött på några arbetskamrater, så jag börjar tappa arbetslusten, vilket ALDRIG tidigare hänt på alla dom 22 år jag jobbat med det här jobbet!

Jag har ALLTID älskat mitt jobb (det jag gör) och brunnit för människorna (speciellt barnen) jag arbetar med! ALLTID! Men nu har jag fått ”sitta på händerna” och ”bita mej i tungan” så mycket dom sista åren, i arbetsgruppen, så jag börjar tappa fart och mod och ork….och DET är inte bra!

Det är inte bra!

Jag har en ängels tålamod, egentligen, och står ut rätt länge, men när jag väl tappar (tåla-) modet, så gör jag det Ordentligt! Och då är det slut.

Finito.

Huvud till SALU! Billigt! Du kan FÅ det faktiskt! Jag har ingen användning av det, när det beter sej så här. Är hellre utan….

ONT ONT ONT….Så ont att jag blir illamående.

Ändå sitter jag på jobbet och kämpar tappert, som en jävla Soldat!

Uäck!