Kategoriarkiv: Uncategorized

När känslor liksom drrrrrraaaaaaaaaaar en i armarna, och i benen, uuuuuut…..bort…..drrrraaaaarrrrr……och jag måste säga ”NEJ!” och slå bort dom! ”Neje!”

”Jamen jag viiiiiiiiillll kramas och vara nära och ligga nära och myyyyyysa och gooooosa och känna lukten och prata och skratta och finnas och vara och allt! NU!!!” säger känslorna och börjar drrrrrrrrrrrrraaaaaaaaaaaaa igen….

Pust!

Det är en jävla kamp som pågår ska jag säga. Det är inte så jävla lätt att vara en go och gla och bullbakande mamma samtidigt….

Varning: Ostbågar är beroendeframkallande! Om man tar en, kan man sen inte sluta! Lär av En Som Vet!

Ursäkta, men nu måste jag gå och kräkas lite….*uäck!*.

Fast GOTT var det!

PS. Det var Stenis som köpte dom, så det är HANS fel! 😀  DS.

Äsch! Skulle göra pannkakor…men upptäckte att jag varken hade olja eller smör eller något fett alls! Shit! Och så stod jag där med en färdig pannkaksdeg….Vad göra?

1. Prövade att steka utan fett. Gick inte. Det klumpade ihop sej och blev ”hundmat” (och då blev hundarna glada, så inget ont som inte har något gott med sej…)

2. Hällde pannkakssmeten i våffeljärnet, för DÄR brukar man inte behöva hälla i extra fett. Jorå, helt okey, kan jag säga…Visserligen har vi inte ätit dom än, men dom ser ut som om jag parat en pannkaka med en våffla.

Nu pausar jag för vi ska äta VÅFFKAKA eller PANNFLA.

MED pantflaskorna hade jag 145 kr. Jag räknade på minsta lilla mjölkpaket för att få ihop det så maten iallafall räckte över fredag kväll OCH att det skulle vara lite ”mys” också.

 Jag stod där med penna och papper på Lidl och skrev: 3 x 6 = 18 kr + 35 kr +………………….och jag tyckte jag fick ihop det, men när jag sedan stod där i kassan och såg att kassapparaten fortsatte ÖVER 145 kr…blev jag nervös och började rota i fickorna..”…visst har jag  väl slängt ner växel i fickorna någon gång?”

-”158 kr!” sa kassakille irriterat, när han märkte att jag blev svettig och kön växte….

Plötsligt kom det en stor Strålkastare och fokuserade på mej! I badande ljus stod jag när  högtalarna ropade ut: ”Kvinnan i kassan har inte pengar så det räcker!”

Not!

Men det kändes så.

Jag letade frenetiskt i fickorna och i handväskan…Inte en cent!

….. Men hade jag hittat 1 cent hade det ju inte hjälpt, förstås…

-”Okey, jag får lämna tillbaka läsken”, konstaterade jag och puttade den bakåt….mot kassakillen…Han tog emot den då kvinnan bakom mej i kön sa:

-”Men! Hur mycket saknas?”

-”13 kr”, sa jag medan jag började stoppa ner dom andra varorna i påsarna jag hade med.

Kvinnan tog upp sin plånbok, öppnade den och plockade fram 13 kr och gav till kassören (manlig kassörska?).

-”TUSEN TACK! Vad otroligt snällt! Jag hoppas verkligen att du själv får uppleva den här vänligheten från någon någon gång!” sa jag och log.

-”Äsch, det var inget!” sa hon och log tillbaka.

Änglar finns!

Med svansen mellan benen smög jag ut ur butiken….eller:

Med svansen mellan benen gick jag rak i ryggen ut ur butiken…Inuti mej smög jag…utanpå låtsades jag som ingenting…..

Ja, jo, jag vet! Men jag gillar det. Att vara knäpp, alltså.

Jag har hört det. En gång. Två gånger. Många gånger.

Fick höra det idag igen.

Jag hittade inte en mapp med journalblad i idag (en Verklig Mapp i Plast med Äkta Papper i….). Jag letade igenom alla mappar i lådan där mapparna hängde på rad (i Verkligheten – inte i datorn). Så upptäckte jag att ”Journalmappen Kalle” hade hamnat INUTI ”Journalmappen Anna”.

-”Nämen va TOKIGT! Kalle ligger INUTI Anna!” utbrast jag.

-”Nämen, hur kunde det bli så?” sa Bettan, som satt precis vid mappskåpet.

-”Äh, dom knullade väl!” sa jag och tog ur mappen Kalle ur mappen Anna och gick iväg.

-”Du e verkligen KNÄPP, erviluca!” utbrast Bettan skrattande.

(Mapparnas varningsskylt….)

Ridå!

Om känslor finns på en skala där 0 är att vara Kylig och kall, eller Känna Inget, och 10 är att KÄNNA MASSOR, och MINUS 10 är att  hata….

…så upplever jag att många människor lever vid 5:an. Liiite upp och liiiite ner….Lugnt och sansat….

-10_________________0_______________5____________+10

KYLA                       Nollställd                                           ÄLSKA 

Men så finns det såna som jag, som pendlar mellan MINUS 10 och PLUS 10! Hej och hå, liksom!

PLUS 10 kan ÖVERFALLA MEJ: ”SMOCK!” och då fylls hjärtat till bredden, rinner över och sprudlar runt i hela kroppen som Sockerdricka på Marknaden i Lönneberga! Och jag vill ställa mej på ett TAK och skrika det jag känner: ”TJOHOOOOOO! LYSSNA!!!………………”

….eller dansa till härlig hög musik! Och/eller sjunga HÖGT, så det ekar över Stad i Ljus i ett Land utan Namn.

Typ.

Men så kan jag också bli överfallen av sorg och ledsnad, och känslorna nästan sliter sönder mej inuti…. men då vet jag ändå med Förnuftet att ”det är bara mina starka känslor som håller på och spökar”….Men ändå! Jag vill springa en mil i frustration, krypa under en sten och gömma mej, skriva skriva skriva om sorg och elände, eller gråååååta till ”mina gråtlåtar” på Spotify.

MEN!

Jag är en ”Klok och Förståndig” mamma, som måste ”spela på mittenplan”, iallafall nu och iallafall i en vecka till….

Men fyfaan för känslor!

Och vad Underbart att kunna känna så mycket!

Jag älskar Bamse och alla hans släktingar och vänner!

Jag har alltid älskat Bamse! Jag har läst Bamse sedan min äldsta son var liten, och sen läst om alla tidningar tillsammans med resterande tre söner. Den yngste kan ibland fortfarande säga:

-”Kan du inte läsa Bamse för mej?” fast han är 11 år, men jag gör det gärna.

Bamse är snäll och klok, och man kan omvandla det som händer i serien till Verkliga Livet – eller inte, om man vill!

Uggel-guggel häcklar Parkeringsvakter, och vi vuxna vet att det handlar i grunden om Magnus Uggla och p-liselåten, men så vaddå? Barnen vet inte det, och dom lär sej och får funderingar om livet osv på ett enkelt och gulligt sätt, och ”sen levde dom lyckliga i alla sina dagar”, och det är väl så vi vill att våra barn ska uppfostras? Dom ska lära sej, på ett ”gulligt” och bra sätt, och helst genom att tänka själva, för då sätter det sej bättre fast.

http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/article7959640.ab

Me love Bamse!

Favvo-figur i Bamse? För mej är det nog Vargen. Mini-hopp är också härlig. Men jag tar Vargen.

Vem gillar du bäst?

Rebloggningen försvann….men jag lyckades göra om den på ett annat sätt, tror jag:http://blogg.aftonbladet.se/sarahmara/2010/10/lever-du-ni-eran-drom-vad-ar-din-drom-blev-livet-som-du-trodde-sarahmara

Jag rebloggar Sarahmara, som undrar om mitt liv blev som jag trodde? Bättre eller sämre? Är det något som jag är speciellt stolt över?

INGET blev som jag trodde!

LIVET var mycket svårare än jag trodde, och livet blev mycket mer komplicerat än jag trodde, kärleken var svårare, och valen tuffare. Näe, det blev inte alls om jag trodde.

Foto: Erviluca, ca 9 år, drömmer om Framtiden

Drömmen

Jag trodde och hoppades att jag skulle träffa Kärleken tidigt i livet, och skaffa barn rätt tidigt också – många! Och så skulle jag leva med den här Underbara mannen, och älska honom, och alla barn livet ut. Vi skulle bo i ett hus i utkanten av den stad vi hade flyttat till, och vi skulle ha lite djur där – speciellt hundar. Vi skulle utbilda oss till sånt som vi var intresserade av (jag skulle bli dansare eller barnpsykolog el dyl) och vad han skulle göra visste jag ju inte, men han skulle vara kärleksfull och snäll och varm och go och älska mej och barnen över allt annat, och jag honom, givetvis.

Hur blev det då?

Det blev mycket mer ensamhet än jag någonsin kunde föreställa mej. Mycket mer Kämpande Ensam. Istället för ett GÄNG barn, med Mitt Livs Kärlek…blev det först en ”påtvingad abort” med han som jag trodde var mitt livs kärlek….och sen när barn två låg i min mage…blev det bara en enda lång psykiskt utdragen terror från hans sida under graviditeten… En väldigt ensam och sorglig graviditet…

En Fantastisk Son föddes. Kärleken till Honom gjorde mej Stark som en Tigrinna och jag lämnade min plågoande och blev ensamstående mamma – inget jag någonsin ville eller längtat efter, men jag hade egentligen inget val, för att inte gå under, psykiskt.

 Jag är otroligt stolt över hur jag var (och är) som mamma, och jag är otroligt stolt över min äldsta son.

Kantstött av vad det blivit av första äktenskapet (ja, vi gifte oss när jag var 21 och han 23), dvs skilsmässa, levde jag som singel-mamma med min äldste son i 10 år.

Jovisst fanns det män i mitt liv under dessa 10 år: Det var Lennart och Arne och Hasse och Hrodmar och Mats, men det blev aldrig något långvarigt…3-4 månader höll jag ut. Sen gick jag.

 ”Rätt” blev fel – igen

(bilden är tagen från Google bilder och föreställer inte mina söner)

Så dök sönernas blivande pappa upp, och jag blev förälskad och blev gravid nästan direkt och ville verkligen ha dom där barnen jag drömt om (och den biologiska klockan tickade allt högre…). Han tyckte också det var dags att stadga sej och skaffa barn så….det kom en son, och en son, och en son….

Länge sörjde jag den där flickan jag aldrig fick. Det betyder inte att jag inte gladdes åt sönerna: Jag älskade (älskar) dom över allt annat osv. Men jag sörjde ändå den där dottern jag sett framför mej i mina drömmar…i mina fantasier…Hon kom aldrig.

 Hon är färdigsörjd nu. Och jag är nöjd.

Sönernas pappa var inte den där Kärleksfulla man jag trott. Hans humör var….lynnigt, surt….Explosioner! Saker som gick sönder, dörrar som sparkades sönder, sängar…. och en vacker dag orkade jag inte mer….för trots samtal i familjerådgivning och löften om att ”jag ska ändra mej”…så hände ingenting, och jag sa ”tack och adjö” (efter 10 år tillsammans) och blev singel-mamma igen – den här gången till TRE söner (den äldsta hade flyttat hemifrån).

Suck!

Jag, som skulle leva med EN man hela livet. En man att ”älska i nöd och lust”…Det kändes som om det mest blev nöd…Vart tog lusten vägen, liksom?

Jag, som ”aldrig någonsin” skulle bli ensamstående mamma igen blev just DET. Och då insåg jag att jag inte är någe vidare på att ”välja man” och därför bestämde jag mej att leva ensam. Resten av livet. Bättre ensam i ensamheten än ensam i tvåsamheten. Typ.

Jag t o m ”förlovade mej med mej själv”: Jag hade en liten cermoni med mej själv  hemma och satte på mej en ring och bestämde mej för att ”älska mej själv i nöd och lust”…..

Men det är rätt ensamt att vara ensam…Man har liksom inget ”råg i ryggen”…Man har ingen att ”luta sej emot” och/eller komma hem till… Det blir ensammare än ensammast…

Medicin mot ensamhet: En hund

En hund införskaffades: Fislisa. Hon blev min nya kärlek. Med en hund är man aldrig ensam, och hon fick mej att gå långa härliga skogspromenader, där jag träffade andra hundägare och fick flera nya vänner. En hund till införskaffades, och sen ett par valpkullar…och en hund till….

När det började ”rycka i bagetten” gick jag med i några dejtingsiter…Huvva! Man efter man. Dejt efter dejt. Ska man skratta eller gråta, liksom? Näe, det bidde inget där.

Fem år gick. Jag gick med i Facebook. Där dök Stenis upp en dag, och vi började chatta.

Åååå, vad härligt det var att ”dejta/träffa” någon som jag redan kände! Någon som var varm och go och självklar. Och som jag redan visste vem han var – i grunden, liksom. Resten är historia…näe, resten är Nutid…och ingen vet något om Framtiden…

Men: Ovanstående handlar bara om kärlek och barn ju! Livet är ju liksom lite till….

Resten

Sen har vi ju det där med utbildningar, jobb, flyttningar, bostäder som faktiskt är ett kapitel för sej…Oj oj oj! Jag har flyttat under dessa år…*räknar* (sala, sigtuna, stockholm; tre olika ställen, sala, östersund; 3 ställen, stockholm; 3 olika ställen, åkersberga; 3 olika ställen) = 15 ggr…och gått flera utbildningar och arbetat på många olika arbetsplatser med flera olika saker….

……………………………………………………………………………………………………………………………….

Det jag är mest stolt över är att jag klarat av att vara en BRA mamma genom alltihop,  och att jag har FYRA fantastiska söner, med helt olika personligheter, men gemensamt för dom är att dom är varma och stabila, kärleksfulla och omtänksamma, och alla har en härlig HUMOR!

………………………………………………………………………………………………………………………………

Positiva Putte har arbetat inom kommunen i säkert 10 år. Han började ”längst ner”, som kamratstödjare i skolan, och gick sedan vidare, genom att utbilda sej, och arbetar nu med ungdomar på olika sätt.

Man blir glad när man ser Positiva Putte. Och han blir glad när man ser honom. Han skrattar och skojar jämt, men inte på det där överdrivna sättet, utan på det där Positiva sättet. Det tycks som om han verkligen Tycker Om Människor, och att leva!

Han strålar positivism och glädje. Och han smittar.

Det finns dom som tror att han ”spelar” och att han ”egentligen inte är så trevlig”, utan att han ”luras”….men när jag hör sådana uttalanden tänker jag att det handlar mer om den som uttalar det än om Putte, för Putte är något så ovanligt som en Genuint Människorintresserad Social och Supertrevlig kille med massor av humor. Han är dessutom väldigt rak och enkel att samarbeta med. Och han har något gott och glatt och trevligt att säga om/till Alla han träffar.

Tilläggas bör att han dessutom ser bra ut, har en söt fru och två söta barn (givetvis en pojke och en flicka), bor i radhus och har också en gullig hund.

Risken är ju att när man är så ”lyckad”, vaknar svartsjukan/avundsjukan hos folk och vissa bara MÅSTE hitta ”felen”. ”Finn fem fel”, liksom….

Jag hittade några ”kloka ord” som jag vill avsluta det här inlägget med:

”Godtrogen tror på det goda som fattas.

Misstänksam missar det goda som finns”.

Jag vill nu tacka mitt Kvinnopaket för allt det gjort för mej, men nu räcker det. Tack för att du givit mej fina underbara söner! Nu är jag nöjd. Nu kan du stänga av dej, packa ihop och lägga ner.

Nähä!

Men var sitter avstängningsknappen då? Var? Var? Var?

För nu har jag lossat ungefär 350 ägg och genomlevt ca 345 mensperioder, 1 abort, 1 missfall och 4 graviditeter och gjort av med tiotusentals tamponger och bindor.

Tackar och niger, men det räcker nu.

Om det inte finns någon avstängningsknapp, så funderar jag på att skicka hela paketet till Korpilombolo…för det är väl där uppsamlingsplatsen är – för gamla avlagda livmödrar och sånt?

Jag är nöjd.

……..och urbota less på att blöda med ojämna mellanrum. Numera helt i onödan.

 Så tack och adjö, Kvinnopaketet!