…..och kanske vill jag inte åka hem alls….Ever!
Och jag VET att längtan blir För Stark när jag väl är hemma igen….och den längtan gör ONT. Och då vill jag bara…fly till….Landet Ingenstans någonstans i Världen……
….eller krypa under en sten någonstans i skogen och Vara ifred tills längtan lagt sej….
Om och om igen….
Så är det.
…eller: Jag är för förstående!
Troligen en yrkes-skada…..
Jag förståååååår verkligen ALLTID den andres version av grejen som händer! Och det t o m när jag är arg och irriterad på den andre!
Det är ett dilemma.
För mej!
Och när jag både förstår mej själv, och den andre, så blir jag stum.
För hur kan man argumentera för sej själv när man redan förstår, och VET, den andres åsikter!
Kanske t o m bättre än Den Andre vet själv!
Kanske jag t o m måste HJÄLPA den andre att hitta sina braiga åsikter, MOT mej!
För jag förstååååår!
Jag förståååår hela dagarna.
På RIKTIGT!
Jag förstååår andra så mycket så att jag föringar mej själv!
Jag kan inte ens tycka andra är KNÄPPA!
Förutom En Viss Person….
Tur att en sån finns! Det är lite befriande. Att inte kunna begripa och förstå.
Att vara ARG.
På Riktigt.
På någon.
Och BARA vara arg. Och förstå MEJ SJÄLV:
Men för det mesta förstår jag både mej själv och min ilska och frustration.
OCH den andres frustration och ilska.
Och kan inte han förklara vad han tänker och känner…så kan jag hjälpa till!
MOT mej själv.
För jag förstår honom OCKSÅ!
Suck!
Nu går jag och lägger mej.
God natt!
Vet inte.
Vad är jag mest?
Besviken? Ledsen? Arg?
Vet inte.
Jag vet bara att kvällen inte blev någe bra…..
Jag åkte 13 mil (eller något sånt) till min gamla hemstad, till Stenis….
…men det blev inge bra….
Och nu sover han.
Och jag sitter här.
Och skriver.
Och önskar att ikväll inte funnits…..
Och att man kunde bara sudda bort vissa kvällar/helger/dagar….
Sudda en liten bit historien/livet….
Det blev inge bra, helt enkelt….
Eller helt komplicerat….
Shit!
Typ.
…med Ordning och Reda??
Och VARFÖR är Ordning och Reda viktigare än lite ”hipp som happ”??
Varför är det viktigt att:
– stänga alla skåpluckor och lådor?
– plocka undan koppen/glaset/the/muggen DIREKT?
– diska koppen/glaset/muggen DIREKT?
– ställa in koppen/glaset/muggen i diskmaskinen DIREKT?
………………………………………………………………………………………………
-”Oj! Håller du på att dö av ett astmaanfall?? Vänta! Jag ska bara diska min kopp, för det innebär DÖDSSTRAFF att INTE göra det.”
………………………………………………………………………………………………..
Varför retar sej Anna/Pelle/Lasse/Gunhild/Lena/Agneta på den odiskade kaffekoppen i diskhon?
Och är det verkligen Lisas problem (hon som ställde muggen där), eller är det ovanstående personer som behöver ta tag i sitt ”ordning-och-reda-behov”??
Och varför är ”ordning-och-reda” och ”varje-sak-på-sin-plats” viktigare, och överordnat, lite ”hipp-som-happ”?
Ja, det är BRA att veta var saker är.
Ja, det är bra om man är MÅNGA; att muggarna står på samma hylla varje gång, och skedarna ligger i samma låda jämt osv.
Men varför stör sej ”vissa människor” på en odiskad mugg i en disk-ho, så in i bängen?
Är det inte enklare att själv stoppa den i diskmaskinen, eller att diska av den snabbt, om man stör sej så mycket på den – Istället för att leka detektiv och låta en massa irriterad energi gå åt till att ”leta-reda-på-den- -som-inte-diskat-sin-kopp/ställt-den-odiskad-i-diskhon”?!
För mej är det obegripligt.
Jag tänker:
”Ibland ställer jag en odiskad kopp i diskhon för att jag hinner inte, just då, diska den/ställa in den i diskmaskinen. Jag tänker DÅ att jag ska ställa in den i diskmaskinen SEN, men så glömmer jag det….”.
Jag är rätt normal. Detta betyder att jag är lite som ”alla-andra”. Detta betyder att det finns FLER som ibland har bråttom och ställer koppen i diskhon och glömmer att diska den/stoppa den i diskmaskinen.
Detta betyder att när jag ibland ser odiskade koppar i diskhon på jobbet, så ställer jag dom i diskmaskinen UTAN att irritera mej en sekund, för jag tänker att ”nästa gång är det jag som inte hinner”.
Jag utgår ifrån att vi är vuxna människor som inte utnyttjar andra, utan vi gör vårt bästa. För det mesta.
Och retar man sej ständigt på odiskade kaffekoppar i diskhon, så tänker jag:
”GET A LIFE!”
Människor i Afrika dör av hunger, och du orkar bry dej om några odiskade kaffekoppar…..
Typ.
När jag ser odiskade kaffekoppar i diskhon tänker jag…INTE.
ELLER så ställer jag in dom i diskmaskinen.
Punkt.
Utan irritation.
Jag är rätt fascinerad över människor som ORKAR irritera sej på glömda och odiskade koppar. Såna som skickar runt mail till arbetskamrater titt som tätt och undrar ”VEM” som ställd koppen här eller där….och jag kan inte låta bli att svara på mailen…med roliga och tokiga svar….
….och i Libyen är det KRIG!
Liksom.
Hur orkar ni BRY er?!?
Hur orkar man bry sej om att folk inte stänger luckor, inte ställer koppar på rätt ställe och inte…..
SUCK!
Get a life!
Liksom.
Vi sitter i väntrummet på läkarmottagningen. Där sitter ett helt gäng ”halta och lytta”, snoriga och hostiga människor …..
Man hör en baby gallskrika en bit bort – hon gillade inte att bli stucken, förstår jag sedan, när hon kommer på sin mammas arm och petar på plåstret på fingret….
Mitt i allt detta tar en tjej i 25-30-årsålder upp sin mobil-telefon och ringer någon:
-”Jag sitter hos läkaren…..
……………….
-”…..ja, jag har ju haft magsjuka vet du….och fyyy vad jag spydde!!….
………………
-”…näe, det har ju inte riktigt gått över….magen kommer liksom inte igång…..”
Folk flyttar sej ”omärkligt” från stolarna intill…..
-”…..ja, då ja! Men jag har ju lämnat urinprov också…..för jag hade ju urinvägsinfektion…..”
……………..
-”….kan det smitta SÅÅÅ?? Jahaaa…….”
Nu är det helt tomt på stolarna kring Mobil-tjejen…..
……………………..
-”….ha ha ha! GJORDE du?? Men åkte ni hem till dej eller honom, dåra?!”
…………………………
-”….va?!? Kalle Göransson?!? Nähä!?! Han är ju helt……”
………………………..
-”Okey…men då kommer jag över senare med den….Vi ses!”
Hon trycker av mobilen, och jag förundras verkligen över att hon inte har någon som helst känsla för att hela väntrummet (ofrivilligt) har lyssnat på hennes samtal, och ALLA vet nu att hon haft urinvägsinfektion och att hon kräkts och att det inte gått över….
Uäck, liksom….
…..och VEM är Kalle Göransson?!?? Och hur ÄR han egentligen?
Jag har alltid sagt att det viktigaste är att man MÅR BRA och är en GOD och SNÄLL, men framförallt en MEDMÄNSKLIG människa!
Pengar är inte så viktigt. Bara man har så det räcker….
Men om man inte har ”så det räcker” då?
Jag ”borde” ha ”så det räcker”…..
……men det är som om det är hål i plånboken…
….eller möjligtvis i Den Räknande Delen av min hjärna….
…..eller kanske är det någon slags ”felkoppling” i den Organisatoriska/Ekonomiska Delen av hjärnan…
Sladdtrassel, kanske….?
Eller felkoppling ”där uppe”….?
Nåja.
Penga-bekymmer har jag haft av och till….i princip HELA LIVET!
Av och till har jag levt på nästan ingenting, och det har varit lika bekymmersamt som att ha en rätt bra lön, för hur mycket, eller lite pengar jag än haft, har hamnat på MINUS noll i vilket fall som helst…
…….ba´fatt det är ett litet ”glapp” i den delen av hjärnan….
…eller nåt…
Kanske är det lite för ”Ointressant” med pengar….?
För mej.
Grejen är bara att NÄR jag HAR pengar är det så SKÖNT, och jag mår så BRA!!!
Nyss hade jag NOLL, FINITO, INGA pengar alls!
Det dammade när jag öppnade plånboken….
….och ut flög en liten mal….
Plast-VISA-kortet var också ”malätet”…med små hål i…..
….för ”Plastus malus” hade gottat sej!
Typ.
MEN! Så städade jag förrådet i helgen.
Och hittade Servisen!
Servisen som ”skulle bli värdefull”, hade jag tänkt.
Ful, men värdefull.
Servisen Berså, född på 60-70-talet med en pappa med ett känt namn: Stig (eller Sven? Namn-glapp är det också i hjärnan….) Lindgren (eller om det var Lindberg….eller något ditåt….).
Ful, men värdefull!
Den servisen har legat i en låda sedan i början av 90-talet, och följt med från förråd till förråd.
I väntan på Godot….Närå! Men i väntan på att bli…… Värdefullare!
Nu tyckte jag att det räckte med värdefullhet …..
Plus att plånboken dammade, och kortet var ihåligt….
Så jag satte ut annons på Blocket. Och bad folk ”buda”.
Hela servisen är nu såld för 8100 kr!
Och jag är (tillfälligt) RIK!
Summa av kardemumma (och servisen Berså) =
Jag älskar har pengar!
Iallafall tillfälligt.
Och är det något jag kan, så är det att NJUTA av NUET:
Carpe Diem.
Typ.
Ett minne dyker upp:
Jag var med Grabbarna Grus´pappa (= min dåvarande man) … och våra tre små söner på Skansen…..
Vi skulle ha en Mysig Dag Tillsammans…och titta på djuren…
Mannen bara GICK….Hej och hå!
Man skulle kunna tro att han trodde att han var där ensam…utan oss.
Mannen tittade på djuren – njöt av dagen….
Detta är faktiskt en skottspole. Jag visste inte ens vad det var alldeles nyss….
Jag flängde runt som en skottspole……
..och huvudet snurrade runt som på en uggla, medan ögonen försökte hänga med….
… och såg till att ena sonen inte trillade ner till björnarna……
….. och att den andra inte blev stångad av en get……
….. medan den tredje sprang iväg…… och försvann bakom en krök….
….och då ropade jag: – ”MAAAANNNEEENNNNN!!!”…….
……men han hörde inte….. förstås!
….och mitt hjärta slog tredubbla panikslag….
….. samtidigt som det faktiskt satt i halsgropen….
…. eftersom jag då upptäckte att sonen, som precis försvunnit, just då gick balansgång på kanten till sälarnas pool….
-”MAAAANNNEEEENNNNN!!!!” skrek jag igen, och tryckte upp Minsting under armen, ryckte ner Mellan från björnarnas räcke, där han hängde i knävecken, och sprang fram mot Storing som stolt balanserade på sälarnas pool-kant:
-”Mamma! Kolla vad jag kan!!”
…och mannen kom långsamt gående och sa:
-”Va inte så hysterisk!”
…och jag fräste:
-”Vi måste HJÄLPAS ÅT att titta på killarna när vi är här! Du kan inte bara gå och titta på djuren SJÄLV och inte hålla koll på vad sönerna gör!! Nu höll Storing på att ramla ner i sälarnas pool!!”
-”Meh! Slappna aaaav!” sa Mannen….
-”Okey. Jag slappnar av om DU kollar på Storing och jag kollar Mellan och Minsting…okey?!”
-”Okey….”.
15 minuter senare ser jag Mannen stå vid vargarna och kolla:
-”Titta Erviluca! Vargarna är ute! Allihop!”
Jag ser mej omkring:
-”Var är Storing?!?”
-”Storing?!?”
-”Ja, du skulle ha koll på Storing!”
-”Eeeee….han var här nyss…..”.
Då hör man i högtalarna:
-”Blond liten pojke, ca 5 år gammal, söker efter sin mamma och pappa. Han väntar på er i receptionen!”
Då ger jag Mannen en rak höger, och sen kastar jag honom till Vargarna!
Och hoppas att han smakar gott.
Där kan han sen ligga och fråga varför dom har så stora munnar och tänder…..
Själv går jag med Minsting och Mellan och hämtar en rädd och ledsen Storing i receptionen.
Så åker vi hem.
Och åker Aldrig mer till Skansen!
Typ.
Jag väntar iallafall tills jag har någon vuxen att DELA ansvaret med.
Jag förstår att du undrar vad du ska köpa i present till mej till min födelsedag (den 20 april!!)…
…..så här kommer en liten önskelista:
1. En bil. Gärna ovanstående.
Den ska vara max ”född” -00, ha gått max 15000 mil, ha en härlig färg (helst ej grå, vit eller svart) och vara automatväxlad. Det gör inget om den är helt ny! Jag har nämligen aldrig haft en ny bil.
2. En helgkryssning, en resa utomlands eller möjligen en SPA-vistelse (som inkluderar helkropps-massage). Helst för två, så att Stenis kan följa med…..
OJ! Nej!! Fel!
3. En trådlös mus till datorn.
4. En bäddsoffa (den jag köpte – jättebilligt! – går inte att fälla ihop, längre, så det har blivit mer en säng, än en soffa…).
JA TACK!
5. Pengar!
Jag skulle såååå gärna vilja köpa dom där söta skorna jag såg i sko-affären idag….och så vill jag fräscha upp min garderob….eller inte själva garderoben, utan innehållet…kläderna….
Nej, jag vill inte fräscha upp dom kläder jag har….Jag vill köpa nya kläder, och kanske slänga dom gamla!
Puh!
6. Sen är det så att jag faktiskt blir glad för ”vad-som-helst”! Bara att bli ihågkommen på min födelsedag är härligt! Ett ”grattis” duger rätt bra faktiskt….
Kanske jag skulle ha ett riktigt TJEJ-FÖDELSEDAGSKALAS för mej själv – med ballonger och tårta och allt!
Det vore mysigt.
Kommer du?
Idag var jag på föreläsning organiserad av Spädbarnsfonden. Rubriken var: Barn och sorg.
Mycket intressant!
Jutte, som arbetar med att stötta människor som sörjer, samt Björn Törnvall – pappa till Filip, som dog.
Först pratade en pappa som förlorade sin 8-årige son i en tragisk olycka kring hur det var när hans son dog, hur han reagerade, hur människor omkring honom, och hans familj, agerade/reagerade och hur han hade önskat att människor reagerat.
Mycket intressant!
Därefter fick vi höra den 8-årige killens bästa kompis berätta om hans upplevelser kring samma olycka. Bästisen (och också kusin med killen) hade nu hunnit bli 20 år gammal, och han berättade hur det varit att vara 8 år, och förlora sin bästis och hur folk omkring honom agerade och reagerade.
Mycket intressant!
Sen var det en proffs på sorgereaktioner som pratade. Det var intressant, men jag somnade nästan, för jag hade redan hört allt förut, så jag blev alldeles…sömnig….och ögonen föll ihop flera gånger….
….Förlåt! liksom….
Sist var det prästen/kaplanen Lars Björklund från Sigtunastiftelsen som berättade om sina upplevelser och tankar från att ha arbetat som sjukhuspräst med företrädesvis barn, på ett sjukhus, i 15 år!
Vilken karl! Han var så….VARM! Och go! Och vilken HUMOR! Han beskrev den ena tragiska historien efter den andra, med en sådan värme och kärlek till dom barn har pratat med och träffat, att vi var alldeles tagna! Min trötthet blåste bort, kan man säga…
När han sedan frågade:
-”Är det någon som vill fråga något?”……. var det alldeles tyst…..
….tills jag räckte upp handen och sa:
-”Vill du gifta dej med mej?”
….och han bah:
-”Javisst!”
Så om du vill komma på vårt bröllop så blir det den 12 juni kl. 15.00 i Sigtunastiftelsens kapell.
Välkommen!
………………………………………………………..
Not!
……………………………………………………….
…men det blev en dag att MINNAS!
Läs boken ”Armlös, benlös men inte hopplös” av Mikael Andersson.
Vilken kille!
Jag, som har både armar och ben, och inga värre sjukdomar….bygger upp fler hinder för mej själv, än vad jag behöver, och kanske fler hinder än vad Mikael gör!
Läs den boken och hämta kraft ifrån hans tankar/tänkande!
Några tänkvärda rader ur boken som jag vill dela med er:
”Vi människor är olika i många avseenden och vi står inför olikartade hinder och svårigheter i livet. Men jag tror att vi alla har samma möjligheter och förmåga att påverka vår mentala beredskap och inställning när vi ska ta oss an dessa problem i vår vardag. Jag menar att de nödvändiga resurserna finns hos varje enskild individ. Det handlar om att bli medveten om sina inneboende resurser och ta eget ansvar för att verkligen plocka fram och utnyttja den enorma kraft och potential som finns inom en.
Ibland behöver jag någon som ruskar om mig och hjälper mig att förstå det. Och vi andra tillfällen har jag förmånen att få vara den person som ger den insikten till människor jag möter i olika sammanhang.”
