En del (= v-slip, men det gör inget: Jag tycker om dej ändå!) tycker att jag är ”lite barnslig” (omogen?), och andra tycker att jag är lite ”för mycket” ibland (Islin, men det gör inget: Jag tycker om dej ändå!)….Andra tänker sina tankar om mej (och annat) utan att förmedla dom (till mej).
Ytterligare andra tänker en hel massa om annat, och skiter fullkomligt i mej!
Förstås.
Och så är det väl dom som tycker att jag är skit-tråkigt, ”helt underbar” eller möjligen lite….. ”ingenting”. Alla åsikter och tankar finns säkert, om mej och om annat.
Givetvis.
Men ändå vill jag liksom förmedla, som ett ”försvar” – möjligen – eller som ”förklaring”; för Alla och inför mej själv:
Det jag skriver här kommer direkt inifrån en Känsla. Den levs för det mesta inte ut – och syns inte på utsidan. Den är helt enkelt en inre känsla.
Det är inte Sanningen och det är heller inte någon Lögn. Det är ”bara” den äkta känslan.
Det betyder oftast inte EN känsla, eller ETT känslotillstånd, utan det innebär ofta en massa känslor hit och dit och upp och ner.
Dessutom kan känslan vara SI ena dagen/timmen/minuten, och efter att han gått några varv i hjärnan, kan den förändras, ”förbättras” eller helt enkelt försvinna.
Ofta när jag går en promenad i skogen med hundarna, dyker det upp många Nya Idéer och Tankar – kloka eller okloka – känslor bearbetas och blir klarare och tydligare, eller försvinner helt, efter att ha satts ord på, och jag är ”ren och befriad” efter en ”renande promenad” med hundarna.
……………………………………………………………………………………………………
(….tills det kommer någon och skriker: ”Koppla dina – SUPERLÄSKIGA!! – hundar! Jävla Idiot!!”…)
Superläskig hund 1.
Superläskig hund 2.
…………………………………………………………………………………………………………………………….
Jag är den människotypen som har ”tusen tankar” i hjärnan nästan jämt! Jag är ”en sån som TÄNKER”. Jag är ”en sån som KÄNNER” – MYCKET!
Jag tror inte man BLIR en ”sån”. Jag tror man ÄR ”en sån”. Från början. Jag har alltid varit ”sån”. En Känslomänniska.
Eller kanske en ”KONSTNÄRSTYP”!
Om jag varit man, och född på 1800-talet, hade jag säkert ”lämnats ifred” för att kunna ”leva ut min inre frustration, och mina känslor” i skrivandet/Skapandet.
Men nu är jag född på 1900-talet, är kvinna och ensamstående, och har barn och SKA försörja mej, vara ansvarsfull, städa, tvätta, betala räkningar, arbeta heltid, fålla dukar, ha jättefint hemma, tycka om matlagning/inredning/blommor och dessutom vara en bra älskarinna och mamma – i ett enda paket.
Oj! Jag glömde stryka blusar och sånt….. Det ingår ju!
Jag TROR att en Känslomänniska, som jag, har både ett Rikare och mer Levande liv än en mer ”fyrkantig”/logisk/”vänsterhalvastyrd” människa.
Å andra sidan tror jag att mitt – och alla andra känslomänniskors liv – är så mycket jobbigare och innehåller så mycket mer tvära kast mellan sorg och lycka, än det gör för en mer ”logisk” människa.
Så egentligen skulle jag vilja vara och känna mer som Dom Logiska – ”Vänsterhalvestyrda” – Människorna.
Men det är ju inte ”val-bart”.
Kan det vara så att det är lite Tyyypiskt Vädurar, att vara som jag? För jag är vädur.
Eller är det lika många ”logiska vädurar” som ”känslostyrda vädurar” out there?
Nåja.
I vilket fall som helst, och Summa av Kardemumma:
Jag stannar här. Flyttar inte.
För barnens skull.
Me LOVE Grabbarna Grus!
