Kategoriarkiv: Uncategorized

Jag trodde, i min enfald, att Mellan kunde åka tillbaka till konfa. lägret när febern gått ner, och han var frisk igen…

….så jag ringde och frågade prästen om det var okey att Mellan kom tillbaka. Korkat nog trodde jag hon skulle säga:

-”Javisst! Vad kul! Kom med honom!”

Men hon meddelade att Mellan nu ”missat så mycket att det blir svårt för honom att komma in i gruppen igen”.

”Eeeeeh!? Va?!”

Ledarna hade haft ett Möte om Denna Livsavgörande Angelägenhet och kommit fram till att det vore bättre för Mellan att åka till Ett Annat konfa.läger, senare i sommar.

”Eeeeh!? Va?!”

(kompisar)

 

Jag förklarade att Anledningen till att Mellan åkte på just det HÄR lägret var att han åkte med sin bästa kompis.

 Han skulle aldrig åka på ett läger ensam, där han inte kände någon!

Prästen ville prata med Mellan själv, men när jag sa det till Mellan fräste han att ”ska det bli så jävla stor affär av det  så skiter jag i det!”.

Så kände jag med. Men tänkte det bara.

Prästen sa bekymrat att Mellan hade haft ”lite svårt i kontakten med dom andra”.

-”Ja, han är väldigt blyg, men även blyga människor får väl finnas?” sa jag.

Han själv tyckte att han fått bra kontakt med speciellt två killar, och ”egentligen var det mitt mål med lägret – att lära känna nya kompisar – så då har jag ju nått mitt mål iallafall”, sa han till mej.

Sen fortsatte prästen att prata  med en underton av att något är väldigt fel med Mellan, att han varit svår att få kontakt med och att det varit svårt för ”alla andra” att få kontakt med honom….

”Och därför tycker ni han ska åka på ett NYTT läger där han inte känner NÅGON?!” tänker jag, men säger det inte.

Prästen säger att hon ska be en kvinna, som ”kan sånt här”, att ringa mej och så ska hon prata med mej om det här (Problemet).

HerreGud! Skaffa ett Liv! Eller skaffa Riktiga Problem att bita i!

Suck!

Innan vi lägger på luren säger prästen, lite tyst och mumlande:

-”Ja, vi kan ju egentligen inte stoppa honom om man vill komma tillbaka, men det kommer ju att bli jättesvårt pga gruppdynamiken och för att dom andra nu kommit så mycket längre…..och dessutom är det ju orättvist för dom andra om Mellan får konfirmeras fast han varit borta så mycket…så då undrar ju dom varför HAN får vara borta så mycket och ändå får konfirmeras och dom andra måste närvara på alla lektioner.”

”Eeeh?! Va?!”

Så det är ORÄTTVIST att Mellan fick feber och jag tog hem honom? Så det är ORÄTTVIST att dom fick vara kvar på lägret, och han fick åka hem? Så det är ORÄTTVIST om Mellan får konfirmeras?

Kan det inte vara så enkelt att ”dom andra” (ungdomarna) skiter högaktningsfullt i om Mellan konfirmeras eller inte, och hur mycket han varit närvarande?

Och vaddå Gruppdynamik? Förändrades hela gruppen så fullkomligt när Mellan försvann i ett dygn??

Det låter som om han varit med i en grupp som utvecklas under lååååååååååååång tid, och ÄNTLIGEN nått någon slags Fantastisk Kulmen…

…..där dom ÄNTLIGEN lyckats ”komma ut ur garderoberna” (eller nåt)…

….och kommer Mellan tillbaka så förstörs ALLT…

….och allt faller samman igen….

…och dom måste börja på Ruta Ett  igen.

Inte att dom kom i onsdags, Mellan åkte hem igår (!) och kommer tillbaka i morgon.

Äh, jag tror vi skiter i det!

 

Idag är i morgon igår.

Så nu kommer fortsättningen:

Upp tidigt.

Hatar att gå upp tidigt på helger! Det gör man ju alla andra dagar! Så därför är en utav grejerna med att man känner att det är HELG, att INTE gå upp tidigt, och att INTE stressa iväg.

Men idag gjorde jag det. För Mellans skull.

Ibland måste man ”bita ihop och just do it!”.

Iväg med bilen och satte på GPS:en:

– ”Sväng vänster om 250 meter”, sa GPS:en vänligt, och gjorde jag inte det sa hon:

– ”Gör om rutten”, åsså gjorde hon det.

 Min förra GPS sa: ”Gör en U-sväng” när jag inte gjorde som hon sa.

 Den här GPS:en är alltså mer flexibel. Lite mer självständig, kan man säga. Påhittig.

(Typ, som ovan, fast inuti bilen…)

Det var så enkelt att köra med GPS så att jag hade kunnat luta mej tillbaka och lägga armarna bakom huvudet och sova en stund….

Not.

Men nästan…..

Sååå skönt att inte vara på helspänn hela tiden, och försöka lista ut åt vilket håll jag ska åka – och sen när jag snurrat till det – försöka igen….

Nej, det hjälper inte att fråga om vägen, för då säger ”tanten” man frågar: ”Kör till vänster där borta vid det gröna huset, och sen tredje till höger och därefter tar du vänster igen vid Statoil och sen är det rakt fram ca 1 km, så är du framme!” och jag tänker så det knakar på allt hon sagt, och tackar och kör….

….och så börjar jag: ”Sa hon vänster eller höger först?….och var det ett helgrönt hus eller var det en fabrik?….och vad sa hon för bensinmack – Q8 eller Statoil?” och så är det lika snurrigt igen….

Tack Gode Gud för GPS!

Nåja.

Jag kom fram till Skatboet. Och där bodde dom, alla konfirmander. I små stugor på ett berg – precis som små skatbon.

Mellan kände sej ”jättesjuk”, sa han och hängde med huvudet….

Jag trodde det var ”föräldrafika”, typ, men det var det inte. Det var: ”Ta-ditt-barn-och-åk-iväg-stund”.

Så vi åkte till McDonalds, och han började gråta, för han mådde så illa.

 Jag kände på hans panna: Het.

Suck!

Tryckte i honom lite Alvedon och så satt vi där.

 Han ville inte ha något att äta, för han mådde så illa….men till slut gick jag iallafall in på Mc Donalds och köpte ett ”Happy Meal” (inte för att han äter Happy Meal längre, men jag tänkte att det räcker med en LITEN måltid…). Han fick i sej hamburgaren, men inget mer.

Så satt vi där och pratade lite..

…..och funderade fram och tillbaka på om han skulle stanna kvar, och hoppas att febern går över, eller åka hem…

……fram och tillbaka….fram och tillbaka….

Vi åkte tillbaka till Skatboet och pratade med en ledare. Han tyckte att vi skulle ”avvakta”……

Vi avvaktade…

Åh, vad vi avvaktade….

Sen tog vi ett vingligt beslut….för jag orkade inte avvakta mer….

Vi bestämde att Mellan skulle åka med mej hem.

Vi packade ihop hans grejer, som nästan redan låg färdigpackade i väskan….

….men sen blev det ”Piiinsamt” igen:

-”Du kan ju inte gå med VÄSKAN bland alla människor!” fräste Mellan.

-”Varför inte?” frågade jag förvånat.

-”För då kommer alla att UNDRA varför vi går med VÄSKAN!”

-”Men folk tittar väl inte på den?! Och förresten kan jag då svara att du är sjuk och ska åka hem.”

-”Nej! Jag går i förväg och sätter mej i bilen, så får du gå efter en stund….med väskan.” sa Mellan, som värsta kommisarien.

-”Äh!” sa jag och gick ut med VÄSKAN.

ALLA stannade och tittade och ropade: -”MEN VAD GÖR DU MED MELLANS VÄSKA????”

NOT!

Sen gick jag och skulle berätta vårt beslut för ledarna, och träffade på Prästen. Hon såg Mycket Allvarlig ut och jag kände det som om jag hade begått något Stort Brott.

-”Jag ska prata med dom andra ledarna. Vänta här!” sa hon och försvann.

Jag väntade…..

 Och väntade……

 Och väntade…..

 Sen gick jag till Huset där Ledarna satt i Möte, om Mellan.

”HerreGud!” tänkte jag…. ”….han har feber och ska åka hem. Jorden har liksom inte gått under.”

Så kom Prästen tillbaka och sa att hon ville prata med Mellan. Han satt i bilen, så vi gick tillsammans dit. Hon frågade mej om jag hade ”kontakt med Någon….?” och så lät hon lite ”ödesmättad” sådär….

-”Kontakt med vem då?” frågade jag.

-”Ja….Gunvald Andersson?” sa hon (fingerat namn…minns inte vad hon sa för namn)

-”Näe? Vem är det?” frågade jag….

Hon mumlade något.

Då kom jag på att jag såg henne i kyrkan i förrgår, då jag satt där med en präst för att vi skulle ta emot krisdrabbade människor, eftersom några ungdomar sköts i vår kommun i helgen (och jag var ”ditskickad” för att hjälpa till)….

Så jag sa:

-”Jahaaaa! Du tänker på att jag satt i kyrkan häromdagen med Prästen? Näe, jag var där för att hjälpa människor i kris…Jag är ju familjeterapeut!” sa jag – lite lättad sådär för att jag hittat ”svaret” på frågan som inte ställdes…typ.

Näe, hon var inte nöjd, märkte jag. Det var Något Annat.

Väl framme vid bilen, bad jag Mellan kliva ur för att prata med Prästen. Han såg förvånad ut.

-”Men jag är ju sjuk! Har feber!”

-”Ja, ja, men prata med henne nu.” sa jag.

Dom pratade en kort stund, och sen åkte vi.

Mellan berättade på vägen hem att prästen hade berättat för konfirmanderna att hon ”pratat med människor som har problem” sedan hon var 10 år, och sen hade konfirmandklassen fått veta om en massa problem som människor hade……

-”Men jag bara satt och tänkte: Har hon inte tystnadsplikt?” sa Mellan.

-”Jo….” sa jag ”…hon har Supertystnadsplikt”….

-”Du vet, det finns människor som LETAR problem hos alla…..?Dom ger sej liksom inte förrän man erkänner att man har nåt problem… HON är en sån…Hon liksom pratar tills man känner att man HAR problem, fast man inte har några….” sa Mellan.

-”Ja, jo….jag vet hur såna är….” svarade jag.

Så åkte vi hem i störtregn.

Väl hemma la sej Mellan i soffan och tittade på TV.

 Efter en stund sa han:

-”Nu börjar jag ångra att jag åkte hem….”

Ridå!

Mellans SMS har förändrats…..

Från SMS som andats besvikelse och hemlängtan…

–  kan SMS andas?, bara MÅSTE jag skriva då… –

…..till SMS med uppmaningar:

”Ta med nässpray och Alvedon och vanligt vatten. Det finns bara havsvatten i kranarna här.”

Jag tycker mej läsa något positivt mellan raderna….

Han kanske inte kräver att få åka hem i morgon, på Föräldradagen….

Jiiiihaaaa!

DESSUTOM har jag köpt en GPS idag…..

….. OCH hittat adressen dit jag ska (!)…..

…och matat in den i GPS:en!

2-0 till mej!

Nu behöver bara bilen ta mej ända fram….

….min ex trasiga bil…

 

Spännande fortsättning i morgon!

 

 

…..för jag kan bara inte slösa mer tid – och energi och frustration –  på att köra vilse!

När det var ”föräldradag” på Storings konfirmationsläger förra året, hittade jag inte dit, och körde runt runt och fram och tillbaka i 2 timmar EXTRA (!) innan jag hittade! Så när jag äntligen kom fram, var allt slut och alla föräldrar på väg till sina bilar….

Storing var tapper och sa ”Det gööör inget!”, men jag skämdes som en hund!

I morgon är det dags för ”föräldradag” på Mellans konfa.läger….

……och han SMS:ar oroligt: ”Hur ska du hitta?”

Jag kommer inte att hitta! Jag hittar inte ens med karta och kompass! Jag var SÄMST i skolan när vi orienterade, och hade jag inte haft en kompis med mej (med lokalsinne och andra Viktiga Hitta-sinnen) så hade jag förmodligen virrat runt i skogen än idag…

Jag har INGET lokalsinne, och INGA såna sinnen alls!

Om jag går en stig i skogen, åt ETT håll…och gör det 258 ggr (!) så hittar jag inte om jag går åt ANDRA hållet!

 Jag lovar!

 Så illa är det.

Jag kan verkligen ”Hitta Vilse”, som någon töntig grej för barn hette för några år sedan….

…eller nu….

Jag hittar Det Vilsna, kan man säga…..

Jag vänder mej om och känner inte igen mej alls! För allt ser annorlunda ut när man vänder sej om och min hjärna ”konfigurerar” inte om sej….

Typ.

Så idag ska jag köpa en billig GPS…..

….fast jag egentligen inte har råd….

….för att köra vilse kostar också pengar….

….det kostar ju bensin! I mängder.

 För jag kör ju Supervilse!

 

 

 

Igår åkte Mellan till konfirmationsläger. Idag har jag fått flera besvikna SMS nu på kvällen:

”Robert och Peter (hans kompisar hemifrån) vill bara sitta och glo i rummet…” sms-ar han.

”Vad tråkigt”, svarar jag.

”Alla andra killar kommer från samma klass och hänger ihop.” skriver han vidare

”Har ni inte haft några aktiviteter?” frågar jag

”Ledarna har bara gjort några barnsliga grejer och lektionerna suger”, skriver han.

”Kan du inte låna en boll och tvinga ut Robert och Peter så kan ni sparka lite boll?” skriver jag.

”Det finns bara en plastboll med lite luft i….” svarar Mellan.

”Nåja, om det suger idag, kan det väl bara bli bättre sen….” försöker jag…

Vi fortsätter SMS:a fram och tillbaka. Tydligen sitter grabbarna på rummet och har tråkigt, och hans kompisar är två blyga och försynta (lite negativa) killar..

…..utan något ”GO” i….

Så där sitter tre blyga killar i ett litet rum, och längtar hem….

Ibland blir jag bara så TRÖTT på hur ”vi” inom Socialtjänsten behandlar människor….

…hur ”kort-tänkta” en del är….

…hur svårt många har att sätta sej in i hur andra människor har det….

Ibland tycker jag det är så SJÄLVKLART att tänka ” ett varv till”, men ändå så gör ”dom” (=vi) inte det!

Och då skäms jag.

För att jag är en del av Socialtjänsten.

För att jag jobbar inom den organisation där människor är så….korttänkta…ibland.

Faktiskt.

Det är inte så svårt att ”tänka ett varv till” och stå upp för dom som är minst och svagast.

Det är inte så svårt att vrida hjärnan ett varv och ”bli” den som är utsatt….

Gör ett tanke-experiment och gå i Den Andres Skor….

….så kanske Känslan når Hjärtat.

 

JAG älskar mitt jobb, för att jag älskar att få människor att Förändras och Tänka Vidare!

JAG älskar mitt jobb för att jag älskar Förändring!

JAG älskar mitt jobb för att jag älskar när människor släpper ut sina känslor, för att sedan Må Bättre!

JAG älskar att vara mamma, för att jag mår så bra när mina söner mår Bra!

Jag älskar att vara mamma, för att jag Älskar mina barn!

JAG älskar att vara mamma, för att det är en så stor Tillfredsställelse att se Mina Barn Växa och Bli Vuxna och Kliva ut i Livet!

JAG älskar mina hundar, för att jag älskar att gosa med dom och för att jag älskar att dom Aldrig blir ”Vuxna”…dom är som små Eviga Bebisar!

JAG älskar att gå i skogen för att det är så vackra färger och en så härlig doft!

Jag älskar att göra det JAG känner för, och Vill, och skita i Alla Andra!

Och ibland vill jag skita i att ”det” är farligt, ”det” innehåller gifter och bör därför inte inandas/ätas/drickas…..så jag inandas/äter/dricker det ÄNDÅ!

För vi lever (kanske) bara EN gång, och den Enda gången vill jag Må Bra!

 I nuet.

Inte i Dået.

Kan du förstå det?

Jag vill Njuta!

…..så mycket jag kan…..

……av det JAG tycker om…..

 

 

 

Mellan har åkt på konfirmationsläger….Jag vet inte vem som tycker det är mest spännande – Han eller Jag?

Jag hoppas han utvecklas. Att han tar ett Skutt i utvecklingen. Att han upptäcker att det finns FLER människor/kompisar på denna jord. Att han får X antal nya kompisar, som öppnar nya ”dörrar” i honom och i hans liv.

Jag hoppas att han lyssnar och engagerar sej i konfirmationsundervisningen, som ju handlar om relationer, kärlek, närhet, våld, omtanke, Gud och hela fadderittan.

Risken är att han sitter och tänker på hur hans hår ligger….

….. eller om han tagit på sej ”rätt” t-shirt…..

Det fanns en utrustningslista med brevet från Prästen & comp. Den följde jag slaviskt:

”Inneskor”….

Jo, jag vet att när Storing var på sitt läger behövde dom skor som var lätta att ta på och av, eftersom dom sprang från sovhuset till undervisningshuset till kapellet,  och tillaka, så flip-floparna kom till stor användning.  Jag hade köpt ett par till Mellan också….

….men när jag stoppade dom i väskan sa han misstänksamt:

-”Vaeredär?!?”

-”Inneskor, som är jättebra att ha för att….bla bla bla….” pratade jag på.

-”Meh! Jag kommer att vara den ENDA som har såna! Fy, vad pinsamt! Näe, jag vill inte ha med dom!”

-”Jo, du kommer att behöva dom. Alla kommer att ha såna eller liknande. Det står ju på utrustningslistan!”

-”Näe! Då åker jag inte!”

-”Men du behöver ju inte ta upp dom ur väskan. Om ingen annan har såna, behöver du inte visa dom….”

-”Nej!!!”

….och så pratar vi om dessa skor fram och tillbaka….fram och tillbaka….

….. tills jag har slagit knut på tungan…

….. och Mellan har slagit knut på sina argument…

….och knutna argument håller ju inte..

…..så tofflorna åker ner i väskan och stannar där.

1-0 till mej.

Jag går till ICA och handlar och kommer på att det stod att man fick ta med ”läger-godis”…..

….så jag köper några cola-burkar, en liten påse chips, en stor chokladkaka och en påse surisar till Mellan, och tänker att ”han blir nog jätteglad!”….

ATT jag aldrig lär mej!

-”Vaeredär?!” frågar han misstänksamt när jag plockar ner Överraskningsgodiset i väskan.

Jag visar.

-”VA?!? DET kan jag väl inte ha med! INGEN ANNAN kommer att ha med sånt! Fyyyy vad pinsamt! Ta bort det!”

Jag visar på utrustningslistan att det står att man kan ta med godis, och så säger jag att jag tror att ALLA kommer att ta med sej godis.

-”Men tänk om det bara är jag som tagit med godis då?!?” frågar Mellan upprört.

-”Då får du väl låta bli att ta upp det.” svarar jag.

-”Men tänk om Någon SER det då?!?”

-”Tja….då hamnar du väl i stupstocken som dom har där….” suckar jag.

-”VA?!?” säger Mellan förvånat.

Jag tittar lite bortåt och funderar högt:

-”Jag har för mej att dom  har en giljotin också….så om du har med dej godis, och ingen annan har det, så är ju risken stor för att du blir av med huvudet…..”

En ganska hård box på armen avbryter mina djupa tankar…..

 

 

Det är rätt häftigt att följa Nya Människor genom livet – från början…

…….till slutet, tänkte jag skriva…men så kom jag på att jag antagligen inte får följa dom till ”slutet”…..

….så då skriver jag:

…”från början” till Färdig…

……människa, tänkte jag skriva….men så kom jag på att man liksom aldrig blir ”färdig”….

 

….så då skriver jag:

….”från början” till Vuxen.

Såja.

Det är en Ynnest att få följa FYRA människor, från befruktningsögonblicket, utvecklingen i magen, födseln, lära sej sitta, stå och gå….och allt (!) genom livet.

Och uppleva hur dessa fyra olika människor är just så….olika! Med helt olika personligheter!

Just nu följer jag nyfiket Storings plötsliga Hopp i utvecklingen, och det gäller att ”utvecklas MED”honom, och varsamt stötta den Förändring som nu sker.

Storing har varit en sån som är inne, inne, inne….efter skolan. Hemma, hemma, hemma….efter skolan.

 Han har haft många kompisar i skolan, men väldigt sällan umgåtts med dom EFTER skolan eller varit hemma hos dom.

Inget disco, inget ”ute och ränna” = inga vakna nätter för mej. Ingen oro alls.

 Hans eftermiddagar och kvällar har gått åt till att plugga och/eller vara på internet. Det senaste året har han tränat också….på Friskis och Svettis.

Så slutade han 9:an i fredags, och Plötsligt hände det!

 

Han drack en kopp Gevalia Kaffe!

Närå.

Skoja bara.

 

Han var på avslutningsfest, och spontanfest och ”utefest”…

 

…och var det inte lite poolparty också…..?

 

……och sen kom han hem, och vände i princip, och sa:

-”Jag sticker till Jocke!” och så försvann han iväg.

 Jag känner Jocke och jag känner Jockes föräldrar så jag var inte orolig alls.

Dessutom litar jag på Storing.

Verkligen.

Han är att lita på.

 

Så kom han inte hem….och jag tänkte att jag kanske skulle ha givit honom någon  ”komma-hem-TID”, men VILKEN tid i så fall? Så jag SMS:ade: ”När kommer du hem?” och fick svar: ”Jag sover hos Jocke”.

 Och jag tänkte, och svarade: ”Ok!”.

När jag kom hem från jobbet idag frågade han:

-”Är det okey om jag åker med Jocke till deras lantställe? Mattias och Oskar ska också me!”

-”Javisst!” sa jag spontant.

Och det känns jättebra!

Men också OVANT!

(Min fina Storing!)

Hemma-killen har blivit en Borta-kille!

Storing är på väg ut i Stora Världen!

 

Beppe är dålig i magen.

Igår hade han sprut-lackerat:

– Storings (nya) skor

– Hallmattan och delar av hallgolvet

– Minstings ”kick-bike”

– Delar av Minstings golv

– Under köksbordet (inkl. två av köksbordets ben)

Trots att jag skurade Storings skor, stoppade hallmattan i tvättmaskinen och tvättade den, torkade av utsatta golv och kick-biken och sprayade med doft-spray….känner jag fortfarande Lukten av bajs i min näsa!

Urk!

PS. I morse hade han sprutlackerat hörnet, i hörnsoffan….men säg inget till Mellan, för får han veta det….sitter han Aldrig Mer (!) i soffan…..DS