Kategoriarkiv: Uncategorized

Idag ska vi åka till Äldste Sonen!

Han var dum nog att bosätta sej precis i andra änden av Stora Stockholm – ifrån oss – när han skaffade lägenhet för några år sen.

Dumming. liksom!

Det kanske var medvetet: Så låååångt ifrån mamma och bröderna som möjligt : Puh!  liksom….

Det tar en stund att åka dit – speciellt när man inte har bil!

Vi får väl se om jag lyckas baxa med mej hela gänget.

”Vissa Personer” brukar protestera och säga: ”JAG tänker INTE åka kommunalt!” förton gånger…..

…. innan Vissa Personer ”finner sej i sitt öde” och åker med ändå.

När man väl är där på bussen/tåget/t-banan kan jag tycka att det är rätt mysigt att sitta där med sina älsklingar och småprata lite, och titta på sina medpassagerare….

Bara att Göra Något tillsammans med sin familj är mysigt!

Jag njuter.

Men Vissa Personer tycker att det är jobbigt…..

….och att det är piiiiiiinsamt med småbröder och storbröder, hundar och mammor som pratar ”för högt”….

Men det är smällar man får ta när man är en medlem i en sån här familj. 🙂

Kanske vi borde ta med marsvinen också – som ret! Jag är lite av en retsticka ibland…

…..mellansyster som jag är.

Men det blir nog inte så bra med marsvinen hemma  hos Äldste sonen; Han har ju en halvgalen katt!

En katt som är jättesöt, men som sticker ut sina rakbladsvassa klor, och smockar till (!) när hon tycker att det passar….och när inte hennes husse ser…. 

Näe, marsvinen får stanna hemma.

Nu måste jag sätta fart:

– Väcka Storing och Mellan.

– Gå ut med hundarna.

– Duscha.

Sen ska vi åka.

YIIIIIHAAAAAA!

Jag HAR tålamod, med människor, med barn, med mycket….

…men ibland nästan inte alls.

Det beror på vad det är.

Ibland kokar det bara upp, direkt! Pang, bah!

Det är inte ofta det händer, men det händer…..

Stubintråden, som kan vara 1 mil lång, fräser av på ”två röda”.

Jag vet inte alltid varför.

Ibland vet jag VERKLIGEN!

Och då brinner jag, och Talar Om Vad Jag Tycker.

VÄLDIGT SÄLLAN kommer jag med slag under bältet, eller säger elaka saker – nästintill aldrig faktiskt!

Jag är i princip alltid SAKLIG när jag blir arg. Upprörd men saklig. Jag håller mej till ämnet.

Även om jag nästan aldrig kommer på ”det där fyndiga” som man alltid kommer på efteråt.

 Men inte slag under bältet. Never. Ever.

Men man ska aldrig säga aldrig….om något! Har jag lärt mej.

Jag har en svag punkt.

En MYCKET svag punkt.

Och det är mina barn.

OM man kritiserar mina barn, eller mig själv, som mamma, som är den viktigaste uppgiften i mitt liv (!)….

…..då börjar det KOKA.

Det finns INGET som är viktigare än att mina barn mår bra, och att dom har en mamma som gör sitt bästa. Sitt Absolut Bästa. Jag vill t o m vara bäst på att vara ”lagom dålig”….

….även om mina (mamma-) krav sänkts med åren….och jag inte längre bryter ihop av att något barn är ledset eller argt…

…så vill jag vara en bra mamma! Det är det viktigaste av allt!

Så kritisera mej inte som mamma!

Jag dödar dej!

JAG kan kritisera mej själv,  som mamma! Hur mycket som helst!

Och jag tål att bli kritiserar i  alla möjliga andra sammahang: På jobbet, med hemarbetet, som matte, som partner, som dotter, som syster…..

…men DU kan inte – får inte – kritisera mej som mamma.

Jag dödar dej!

Med ISKYLA dödar jag dej.

Inuti mej förintar jag dej.

Du finns inte mer.

För mej.

För om du säger att jag är en dålig mamma.

Finns du inte mer.

Så illa är det.

Och OM du säger att min son ”inte duger”….

…ska du dödens dö.

Du finns inte mer.

I mitt liv.

….eller egentligen bandage varsomhelst, tror jag.

Minsting älskar att vara sjuk, skadad, ha ont…

Ja, jag VEEEET – det är ”lite sjukt”, men han är ju MIN son också…. 😛

Det var friluftsdag igår.

 Alla som ville, och hade råd/pengar (!) –

 – men det tänker man inte på i denna skola, för alla HAR pengar (!) –

…åkte till Romme för att åka skidor/slalom…..

….. dit ”alla” skolbarn i ”alla” skolor (här, som har föräldrar som kan/vill betala för det) åker på åtminstone EN friluftsdag/år….

Minsting åkte med. Värsta sportkillen…..

….NOT!

Lite modigt kan jag tycka att det var, eftersom han förra året stapplade ur bussen, ”svårt skadad” ….

–  Obs! Minsting är ALLTID ”svårt skadad” – aldrig ”mittemellanskadad” eller ”lite skadad”! –

…eftersom han ramlat i backen och fått en spricka i ett revben (troligen”).

Nåja.

I år kom haltande från bussen – skadad i knät. Han hade ramlat vid FÖRSTA åket, och skadat knät, fått åka till sjukstugan och fått bandage, och inte kunnat åka något mer på hela dagen!

Lycklig kommer han alltså haltande från bussen och konstaterar stolt att han har BANDAGE på knät, och ”troligen ett blåmärke” på axeln…

Bandaget kommer troligen att sitta där tills det växer fast!

🙂

Ni kan ju bara GISSA lyckan då han för ett par år sedan fick blindtarmsinflammation!

Åka till sjukhuset, bli inlagd och opereras! Han strålade sej igenom hela grejen!

Tokiga unge!!

🙂

”Att möta andras blickar spelar en stor roll för mänskligt liv.

Positiva ögonkast är den mest vitala stimulin för tillväxten av en social och intelligent hjärna.

Positiva ögonkast påverkar oss hela livet, men speciellt i barnaåren påverkar blickar och leenden, och får hjärnan att växa.

När barnet ser glädjen i förälderns ögon stegras glädjen hos barnet och hjärtfrekvensen ökar.

Det sätter igång en biokemisk respons, betaendorfin utlöses i blodomloppet och kommer till orbitofrontala hjärnregionen. Endorfinet reglerar glukos och insulin, som hjälper neuronerna som finns i hjärnan att växa……bla bla bla….etc…

….så via cirkulär biokemisk teknik bidrar glada blickar till hjärnans faktiska utveckling hos små barn.”

(citat ur boken: Anknytning, av Kay Karlsson)

Givetvis påverkas även den vuxna människan av Glada och positiva blickar och ögonkast!

Tänk på det!

Och le mot Någon idag!

Jonte, 5 år, berättar glatt när han kommer hem:

-”Mamma! Jag har fått en ny kompis! Han är skitrolig! Han heter Arsle!”

-”Va?! Heter han Arsle? Näe, det kan man väl inte heta!”

-”Jo, han heter det! Jag lovar!” Jonte ser helt allvarlig ut. ”Och han är jätterolig att leka med! Han kommer från ett annat land…fast han pratar likadant som vi…”.

-”Vad roligt att ni har roligt ihop. Vet du vilket land han kommer ifrån?”

-”Näe…typ Skåne eller Öland eller nåt kanske…?” chansar Jonte, varvid mamma inser att han inte vet…..

…..och inte kan så många länder.

Nästa dag,  när dom kommer till dagis möter den nya killen dom redan i dörren.

-”Titta mamma! Där är Arlse!!!” ropar Jonte glatt.

-”Visst heter du Arsle?!” säger han sedan glatt till pojken som står framför dom.

-”Ja.” säger pojken och ler stort.

Fröken, som står en bit bort, rättar killarna lite:

-”Nja…inte direkt Arsle, utan Ashley, heter du, eller hur?”

-”Ja, det var ju det jag sa!” säger Jonte och skuttar glatt iväg med…

….”Arsle”!

😛

Tur att jag inte är kille, för jag vet inte om jag skulle våga kontakta, flirta med, eller uppvakta en tjej!

Tjejer kan vara så….

…hårda och avvisande….

…på ett så nedlåtande sätt.

Och så ser dom så ”flirtigt inbjudande” ut på bilder…

Sådär lite ”skrämmande”: ”Kom-och-ta-mej-aktiga”…..

Och så vet man inte om dom MENAR ”komochtamej”, eller om dom INTE menar det.

För OM man som kille tolkar en jätteurringad jumper (där tuttarna nästan trillar ut), en plutande mun, guppande bröst och glittriga ögon, som ”inbjudande”…..

….. så kan man åka på ”moppo!”

Men om man å andra sidan INTE tolkar det som ”flirtigt” eller inbjudande, om man är kille, så kan man åka på ”moppo” ändå!

 För då kan man anses vara  ”feg” och som en sån som”inte kan tolka signaler”…..

Och OM man då får till någon liten flirt el dyl…

…..och vågar sej vidare in i tjejens liv….

….så gäller det att spela sina kort rätt…

….för OM man gör ”fel”, fast man tror att man gör ”rätt”, så kan man åka ut med huvet före…

…..eller få en utskällning….

…eller så kan hon plötsligt se ut som ”sju-svåra-år”, eller eventuellt börja gråta….

….och då ska man, som kille, GISSA varför hon ser ut så, för det antas att man bör VETA och FATTA….

…annars är man inte inkännande!

Puh!

Och sen alla ”regler” som tjejer tycker är SJÄLVKLARA kring städning och tvättning och allt som rör hem och barn!

Och förstår man inte dom INTUITIVT så kan man också hälsa hem!

Så…..

VILKEN HIMLA TUR ATT JAG ÄR TJEJ!!!

Pust liksom.

När man i min ålder träffar personer i ungefär samma ålder (+ – 10 år) ser man oftast först och främst en TANT eller en FARBROR.

Först tänker man: ”Åh, en TANT!”

Sen tänker man: ”Ojdå! Hon är nog yngre än jag, när jag tänker efter…”.

Man kan t o m tänka: ”Åh, en gammal FARBROR!” …..

…..och sen tänka ett varv till: ”….som troligen är 5-10 år yngre än jag…”.

Och så gråter man en skvätt!

Närå.

MEN det som är så fascinerande är, att när man träffar en person, som man känt som barn…

…..så dyker liksom ”barnutseendet” upp efter en kort stund.

Så då blir det så här:

”Vad är det där för gammal farbror?! Meh, det är ju Thomas! OJ, vad han har blivit gammal/ser gammal ut!”

…och så säger det liksom ”fiddeliddeliiiiiii!”  …..

  – eller möjligen ”Poff” –

Och så ser man plötsligt ”Thomas 12 år” i ”farbrorn Thomas”, och då ser han plötsligt inte så gammal ut längre!

ELLER när man träffar någon för första gången:

”Hej din gamla TANT!” tänker man…

…..och så konstaterar man att man ser MYCKET YNGRE ut själv…

…..och så ler man i mjugg när man inser att hon är 5 år yngre….

Men så lär man känna ”Tanten” och plötsligt ser hon inte ut som en Tant längre, utan mer som….

…Anna!

Om hon heter Anna.

Och så är hon inte ”Tanten” längre, utan bara Anna.

Fattar du?

Är det inte konstigt att folk nuförtiden genomgår metamorfoser mitt framför ens ögon, nästan!?

Så var det inte förr.

😛

En ”skolklasss” 6-åringar ska åka till ishallen och åka skridskor. Förväntansfulla står dom med sina fröknar och väntar på bussen.

Fröken berättar för mej att hon ringt bussbolaget och bett om att det ska komma en extra lång buss, eftersom dom ringt och förvarnat att det kommer att vara ”flera skolklassen med barn” som kliver på bussen.

Det kommer ingen lång buss. Barnen och fröknarna, och jag, lyckas klämma oss in allihop. Nästan alla får sitta.

Vi åker en liten bit och så står skolklass nr 2 med 6-åringar vid nästa busshållplats.

Nu blir det fullt, och trångt! Även dessa fröknar har ringt bussbolaget och bett om en lång buss, berättar en annan fröken, som jag pratar lite med. Besviket säger hon att det är ett nytt bussbolag, och förr kunde dom be om en lång buss när skolklasser skulle åka med, men det nya bussbolaget struntar i detta önskemål.

Buss-chauffören ropar i högtalarna:

-”Var snälla och knöka ihop er så mycket ni kan, och låt småbarnen sitta, för dom har svårare att hålla i sej när bussen kör!”

Då hör man en liten 6-årig kille högt säga:

-”Var är thmåbarnen??!” och så tittar han sej förvånat omkring…

Stora killen.

🙂

Kommer du ihåg dina drömmar?

Dom du hade som barn, som ungdom, som ung vuxen?

Har någon dröm uppfyllts?

Har du drömmar idag, om ”i morgon”, som skulle kunna infrias?

Har du drömmar som du VET aldrig kommer att infrias, men dom är sköna att ha?

Själv drömde jag om många saker, och gör fortfarande: Jag ville bli ”något med barn” – helst psykolog eller  något sånt, eller jobba på barnhem…..

….eller så ville jag bli dansare, eller sångerska, eller både ock!

Gärna känd!

…eller filmskådespelerska…

…och lite grann författare. Men jag kunde nog inte se mej själv sitta i en kammare och bara skriva – jag ville skriva böcker, OCKSÅ, liksom…Men inte sitta isolerat någonstans och bara skriva!

Jag ville jobba med människor! Träffa folk!

När jag var färdig familjeterapeut, kände jag att jag nått mitt mål! Det var en härlig känsla. Och nu när jag jobbar känner jag att det var det här jag ville bli!

Jag gör det jag drömde om!

Så nu drömmer jag vidare: Jag vill bli författare! Och nu kan jag tänka mej att ”sitta i min kammare”….

Sen var det det mer privata då:

Jag skulle träffa EN man och gifta mej och vi skulle bo i ett hus någonstans (VAR var inte så viktigt) – helst nära naturen, men ändå nära trevliga grannar.

Vi skulle ha djur – gärna många!

Och vi skulle ha barn – gärna många (av båda könen, men det skulle gå bra med bara flickor också).

Att jag bara skulle få pojkar fanns inte i min världsbild, faktiskt!

Och vi skulle älska varandra i lust och nöd – hela livet, jämt och alltid! Och troligen varje dag.

Jamen, jag veeeet! Jag kanske läste för många Starlet och
Mitt Livs Novell....

Jag var så SÄKER på att det skulle bli så.

Att jag var ”en-sån-som- inte-skiljer-sig” och ” sån- som- inte-ska- leva- ensam”….

Jag var dessutom en ”flick-mamma”.

Jag var ”en-sån-som-kunde-älska-en- person-hela-livet”. Jättemycket!

Och ”en-sån-som-skulle-kunna-ha- många-barn-och-ta-hand-om-alla-lätt-som-en-plätt”.

En sån var jag.

Jag är fortfarande förvånad över att det inte blev så.

Fast ändå inte.

För jag har insett att man får inte vara otålig, ”springa för fort” och ha för bråttom när man har planer.

Och man får heller inte vara för naiv och blåögd….

…..och helst ska man också se till att den man planerar detta liv med, är någorlunda med på planerna….

Så så här blev det:

Gifte mej fort som faan när jag var 20 år. Fick ett barn med Honom….

…..fast han ville inte ha barn, kom han på…. 

….så då skilde jag mej från Honom.

Så var jag ensamstående med ett barn. Levde som singelmamma i 10 år.

 Träffade ny man och blev sambo ”fort som faan” (igen!). Skaffade tre barn till, snabbt! Pojkar. Flyttade till hus.Vi skilde oss efter 10 år.

Varannan-veckas-förälder sedan dess.

Djur har jag dock lyckats trycka in i livet med jämna mellanrum – en massa faktiskt! Just nu två hundar och två marsvin.

Och skriver gör jag mer och mer….Författardrömmarna är inom räckhåll…tror jag.

Hur blev det för dej och dina drömmar?

Har du, eller har du haft, tankar och ”fördomar” kring olika namn?

Ja, det borde du haft.

Men kan du tänka sådär, som att:

-”Man kan väl inte vara ihop med någon som heter…..XXXXX!!!”

….eller…

…..att en person liksom ”sjunker” eller ”stiger” i värde (inledningsvis) beroende på vad  han/hon heter?

Eller att vissa namn är ”fiiiina” namn, som aaaadliga människor har, och att andra namn är såna som folk heter i ”arbetarklassen”?

Sen är det ju mode i namn givetvis också, men det finns snygga killnamn, som jag tycker är snygga i MIN ålder, så om jag träffar en kille som heter så, så är det ett PLUS i kanten.

Sen är det alla dom som heter ett namn utanför sin ålder, tex om jag skulle träffa en man som hette Victor. Jo, såna finns, men då kommer dom från någon latinamerikanskt land.

Eller om jag tex skulle träffa en kille/man som hette….Torkel….så skulle jag tycka att det var lite knepigt (för jag tycker det är så fult och torrt).

…….men jag kunde ju kalla honom Totte, förstås…

Ellerom jag skulle bli förälskad i någon som hette något konstigt dubbelnamn (och som envisades med att vilja kallas hela sitt namn!), typ Sven-Gunnar. Usch!

OBS! JAG tycker inte att alla ovanstående namn är fula!
 

Men hur ÄR det att vara tillsammans med någon som man tycker har ett urfult namn?

Såna måste ju finnas. Såna par alltså.

Eller tänk dej att bli ihop med en tjej som heter….. Hjördis! Eller Tekla. Eller…..Gertrud!

Eller en man som heter Erhard eller Seved eller Jöns-Olle.

Näe, jag vet inte…..

Kan du tänka:

 ”Stackare, som heter så!” när du hör ett namn?….

Eller kan du tänka:

”Faan, flirtar jag med en som heter SÅ?!? Oj, hur ska det gå??”

…eller är det bara jag?!