När man är ihop med någon delar man sitt liv med någon på ett sätt som när man blir isär inte blir hälften utan mer än hälften. Oj, vilken rörig mening! Men lättnaden av att DELA livet med någon är större än att man kanske hjälps åt och delar det praktiska arbetet rakt av. Ni som är skilda och omgifta förstår….eller hur?!
När man är singel är man lite av ett ”villebråd”. Det spelar större roll hur man ser ut, hur mycket man tränar, hur man klär sig, vad man gör på fritiden osv för allt studeras i lupp på ”äktenskapsmarknaden”.
När man lever i ett äktenskap/förhållande är det rätt okey med ”baby-, ölmagen”, att man helst vill slappa i soffan efter arbetet, att man inte gör så mycket på fritiden, att man inte varit hos frissa på ett tag osv. För man är älskad som man är – förhoppningsvis! Och man jämförs inte med ”Bettan, 40” som har vältränad mage, eller Bertil, 42 som går på gym 3 ggr/vecka och har sexpack.
Alla har möjlighet att ”få någon”! Om man tittar sej omkring är det ju inte bara dom snygga som har lyckats hitta någon att älska. Utseendet tycks inte spela någon roll alls i förlängningen, för det ”finns någon för alla”. Men i ”starten” är det nästan BARA det som gills. Vad ska man annars gå på? Iallafall på nätdejtingsiterna. Och OM man jobbar på ett ställe där chansen att ”träffa en partner” = 0, och om man har tappat lusten fullkomligt att ”gå ut och blotta sej” (hoppsan, jag menar det inte bokstavligt – bara känslan), så blir det dejtingsiterna som gäller.
Men jag tex, tycker det är skitskönt att vara singel och bara rå mej själv (förutom barnen) och att inte ha någon som ”lägger sej i” eller säger ”nej!” eller försöker få mej att ändra på mej och mina åsikter. Ingen som kräver att jag ska vara mer aktiv, mindre aktiv, laga godare mat eller något annat som jag inte vill!
MEN längtan efter att få bli älskad, att vara älskad, att vara ”Utvald” finns där ändå! Som en luktslinga i luften som ständigt nosar på min näsa….
