Författararkiv: Erica Leijonhufvud

  (Hon e  också en mamma…)

Jag kan inte bestämma mej för om jag är en ”hejsanhoppsanmamma” eller en ”Dålig mamma”. Eller båda två ihop.

Jag glömmer att barnen ska lämna pengar till Presenterna till fröknarna, glömmer påminna dom om läxor, struntar i om dom bäddar sängarna eller städar rummet eller torkar upp smulor efter sej i köket. När dom slänger smutsiga strumpor på golvet,  slänger jag mina bredvid… Och dom rena lägger jag i en stor hög, för jag orkar inte sätta ihop dom två och två, utan det får barnen göra själva när dom tar rena strumpor på mornarna. När dom säger att det är ”jobbigt” att ”leta strumpor” säger jag ”det tycker jag med” och så är den diskussionen över.

På Utvecklingssamtalet i skolan bestämdes att 13-åringen ska ta hem läxor VARJE DAG och att vi vuxna ska påminna honom VARJE DAG. Jag har inte påminnt honom en enda gång sedan dess.

I måndags kom han ihåg det själv och tog fram läxan och skulle göra den. Jag hade precis satt mej i soffan, vilket är ovanligt när jag har barnen, för jag tycker jag flänger runt jämt då….och pustade ut. ”Mamma, jag fattar inte!” sa 13-åringen. ”Kom och sätt dej här bredvid mej i soffan”, sa jag och så hjälpte jag honom framför TV:n medan vi båda hade halva vår koncentration på TV:n och där var det ett superlöjligt program (!). Suck! = dålig mamma.

Jag borde ha stängt av TV:n satt mej med honom vid köksbordet och varit en pedagogisk och intresserad mamma.

Igår glömde han ta hem läxa. (Jippi, tänkte jag…..inte – jag lovar!….inte! Hatar läxor…Dom borde förbjudas – i lag!) så då kunde jag inte svika honom vad gäller det.

Idag satt han framför datorn hela kvällen. Jag är sjuk och har ont i huvet så det spränger om det, och hostar och är snorig. Sally måste troligen flytta, så att det kom ett par tjejer och skulle titta på henne och det tog sin tid och sin ”kraft”….

När klockan var 22.30 dök 13-åringen upp i vardagsrummet och DÅ kom jag på det: -”Har du tagit hem läxa idag?” ”Ja….I matte!” ”Shit, jag glömde påminna dej! Då får du göra den nu!” ”NU?!?!” ”Ja, iallafall, typ 3 tal eller nåt…”…

Vi satte oss vid köksbordet. 13-åringen föll över boken med hela huvudet…Jag började läsa talet….och försöka lista ut svaret, eller iallafall hur man räknar ut det…Suck! Jag är skitdålig i matte! Jag fick ingen respons från sonen som låg på boken….iallafall på den halva jag inte läste i…”Men om du tar 4 där och 5 där och lägger ihop med 7 och 8 så blir det väl….?” Inget svar…”Hörrö! Räkna du! Jag säger siffrorna och du räknar: bla bla bla….” osv. Inget svar. Da capo på hela skiten och sen blev jag sur och arg. ”Äh, du hjälper ju inte till så då skiter vi i det!” och så gick jag iväg till 9-åringen som ropade från sängen.

När jag kom tillbaka var 13-åringen inte kvar och det var blött i matteboken. Blött? Varifrån kom det? Hade han druckit vatten? ”Grät han?” frågade jag 14-åringen som satt där. ”Ja”.

Shit! Direkt vaknade mitt Dåliga Samvete! Suck!

Sen hade vi ett snack på sängkanten och jag försökte förstå honom och han försökte (inte) förstå mej…Eller nåt. Puss och kram och godnatt!

Usch, ibland tror jag det är lite skadligt att älska sina barn för mycket liksom….

Men jag är iallafall INTE som Mammor SKA vara! För jag glömmer påminna, glömmer läxorna, glömmer ge pengar till skolsaker, glömmer ibland matsäckar (men väldigt sällan ändå!), tjaffsar inte om tappade saker och smågrejer, men får lite småutbrott här och där när jag tycker att det ”rinner över” liksom…

….och varje dag tänker jag att jag borde göra ett SCHEMA för vad dom ska hjälpa till med hemma och vilka REGLER som gäller….Så!

*rynkade ögonbryn och höjt pekfinger*

Pust! Snart är dom stora och då får dom väl tala om att det blev helt tokigt med dom eftersom jag gjorde si och så, och  inte ditt och datt….Trodde jag skulle bli Den Perfekta Mamman, men ack vad jag bedrog mej!

Skrattar bäst som skrattar sist!

Jag får kramp i tårna stup i kvarten och hela tiden nuförtiden! När jag var liten kunde jag få kramp i vaden någon gång per halvår – ofta på natten – och vaknade då och ställde mej upp och hade så ONT att jag trodde jag skulle kola vippen!

När jag var gravid hade jag kramp i tårna och vaderna lite nu och då. Under den sista graviditeten hade jag kramp i tårna nästan varje gång jag skulle sätta på mej skorna. Då var jag tvungen att ”vända tillbaka” tårna och stå så en lång stund tills krampen släppte.

Nu får jag kramp lite hej och hå nu och då och varje dag! Varför?

Jag googlade detta fenomen och där kunde jag läsa att det kunde vara att jag dricker för lite vatten! Men jag dricker ju så himla mycket vatten! Och så stod det att det kunde vara magnesiumbrist (eller kalcium?)! Och det vet jag inget om.

Men ONT gör det!

Tårna viker sig alltså kors och tvärs över varandra och står som små styva snoppar (!) hit och dit! Och gjorde det inte så jävla ONT så skulle jag skratta åt eländet!

Min ljuuuuuvliga uuuuunderbara ”hångelhund” ska ”tittas på” ikväll…Vi kan inte ha henne kvar för 14-åringen är allergisk….Men jag älskar henne sååå! Hon är verkligen ljuuuuvlig! Hon är otrooooligt gosig och mjuk och ”hångelvänlig” inomhus….Utomhus är hon superlycklig och skuttig och man blir glad bara man ser hennes lyckliga skuttande! Som Tiger i Nalle Puh!

Samtidigt är jag ARG ARG ARG just nu! Jag är SJUK, har feber, hostar så det skräller och har en helvetes jävla huvudvärk som gränsar till migrän….och så säger jag till killarna: ”Kan du gå ut med hundarna??” och jag veeeet svaret och jag är ARG innan jag ens frågat för jag veeeet att jag måste tjata och bråka och allt!

Kroniskt svar nr 1 är: -”Varför ska JAAAAAAAAAAAAAAAAG????”

Kroniskt svar nr 2 är: -”Varför får behöver XXXX (=brorsan) aldrig gå ut med dom???”

Kroniskt svar nr 3 är: -”Jag har ju preciiiiis börjat spela!” (på datorn)

Kroniskt svar nr 4 är: -”Inte NUUUUUU!”

Kroniskt svar nr 5 är: -”ORKAR INTE!!!” och så faller dom ihop…..

Kroniskt svar nr 6 är: -”Jag är så TRÖTT!!!!”

Kroniskt svar nr 7 är: -”Jag kom ju precis hem/in!”

Kroniskt svar nr 8 är: -”Jag har ont i huvet!” (det har dom säkert ärvt av mej….att jag säger så alltså, för jag har ju ofta ont i huvet…men jag går ut med hundarna ändå minsann!)

Kroniskt svar nr 9 är: -”Jag har ont i magen/foten (eller annan kroppsdel)!”

Kroniskt svar nr 10 är: -”Jag ska bara…….”…

Ibland tar jag mej igenom alla kamper, och ser till att vinna, men ofta så orkar jag inte, för det tar lika lång tid att gå en runda med hundarna som att ta kampen med något barn + att hundarna står och gnäller under tiden och står med benen i kors…typ.

Ibland, som nyss, blir jag martyr direkt och fräser: ”Då går jag väl själv då trots att jag har feber, ont i huvet, mår dåligt!” och så SMÄLLER jag igen ytterdörren för att riktigt markera hur ARG jag är och  hur SYND det är om mej!

MEN, det jag insett är att sånt här funkar inte riktigt på killar! Dom blir liksom bara nöjda med att dom slipper och skiter fullkomligt i den SKULD jag försöker ösa över dom! När jag kommer igen är dom som vanligt!

Förresten lyckades jag också skrika lite om att typ ”Fattar ni inte nu varför vi måste sälja Sally så har ni INGEN RÄTT att prata om det eller ifrågasätta det SEN!!” eller nåt sånt intelligent. Lyckas man inte skuldbelägga dom med första omgången ilska får man ta ett varv till….eh?!

Den är ju skitbra faktiskt! Jag läser den själv och tänker ”Oj, vad bra jag skriver!”

He he he he…….

*host  host*

Feber-svammel……..

Jag går omkring och huttrar…Tittar på inomhustermometern; 23 grader! Brrrrrrrrrrrrrrr…. Borde inte frysa, men det är febern… Det är andra gången på kort tid som jag insjuknar i ungefär samma sak…Jag hann vara frisk i en vecka emellan… Det är inte klokt!

Tyvärr är både storebror och lillebror också sjuka och hemma vilket innebär att jag inte direkt kan ligga och vila…utan måste ”passa upp” lite hit och dit iallafall…Jag drömmer om en dag när JAG ska bli upp-passad….*drömmer vidare…..in i sömnen….zzzzzzzz…..*

 -”MAAAAMMMAAAAA! Jag har så ONT i huvet….och halsen…Jag kan inte svälja!” Jag vrider mej om i soffan och ser ena sonen ligga där och pipa…-”Veeet hur det känns! Det är bara att kämpa på!” ”Mamma! Jag är törstig!”….Ja me….

Fixa fixa…………………………………….

Jag känner mej iakttagen…Någon sitter och GLOR på mej med stora varma runda ögon! Vrålstirrar. Nej, inte Någon – Några! Blickarna betyder: ”Kissnödig! När ska vi gå ut?”

Jag slänger i mej lite piller och väntar….och så börjar jag supersvettas (”nu sjunker febern…”) – det forsar!  NU kan jag gå ut med hundarna!

*host host*

Vad är detta? Jag var ”snor-fri” i en vecka, och nu börjar det om! 9-åringen är jätteförkyld, 14-åringen har ont i huvet och kroppen…och jag känner mej jättekonstig och har ont i halsen, är täppt (igen) och det kliar i halsen och öronen…Orkar inte en omgång till nu! Suck! Vi äter Esberitox så det står härliga till – jag SKA ha bort skiten!

9-åringen har lite funderingar kring livet och allt jämt och ständigt och ställer 1542 frågor hela tiden – speciellt när jag tittar på TV, pratar i telefonen (dom få gånger jag gör det), betalar räkningar eller hjälper någon med läxorna….

-”Mamma…om man tar tungan och lägger den i hela armen…precis hela armen, flera stycken!…blir armen starkare då, än om den bara har sina vanliga muskler?”

Svara på den du om du kan!

-”Mamma…vad heter det där bandit-tjuviga som man får när man får sån där konstig röst?”

Den kunde jag svara på! Målbrottet!

Åsså tilläggsfrågan: ”Har jag det?”

Svar: Nej.

-”Mamma…(han börjar alltid så)…Du vet det där brödet som vi åt när vi var i det som hette nåt med älskling….Typ porr-frilla, eller vad det var?…DET vill jag äta igen!” 

Det kunde jag också svara på! Eskilstuna och fralla!

-”Mamma….hur långt är 30 minuter?”

……………………………………………………………………………………………….

….eller den smarta lösning som min äldsta son kommit på vid ett övergångsställe på Hornsgatan när han var ca 4 år:

”Mamma! Jag VET nu hur jag ska få ett syskon!” (Han hade klurat på det, för jag var singel och det fanns ingen pappa till ett syskon, och han visste precis hur barn blev till)

-”Okey, ur då?”

-”Jo, JAG träffar en tjej och gör ett barn och sen när hon har fått det så tar vi det och så blir du mamma till det och så blir jag hans storebror!” Han såg jättenöjd ut.

-”Men tror du inte tjejen som har fött barnet vill ha barnet då?”

-”Näe!”

-”Nähepp!” Så det var ju bara att börja leta då….. efter möjlig 4-årig kandidat…

*fniss*

Jag idag!

Jag ”i morgon”….

Jag trodde ALDRIG jag skulle hamna här, där jag är nu, varken åldersmässigt eller nojmässigt.

Av någon förunderlig anledning trodde jag att jag skulle vara ”Evigt Ung”…Inte för att jag trodde att jag skulle dö eller nåt, men det var som om Nuet aldrig skulle bli Då:et…och plötsligt en dag fyllde jag 40! Jag blev nästan chockad – då!

 När jag var ung kunde jag reta mej på ”gamla 50-åringar” som tjatade om att dom kände sej så unga och att dom var så chockade över att dom blivit så gamla…”bla bla bla bla….”. ”Gilla läget, gubbe!” tänkte jag. ”Fatta att du är 50 och sluta tjata!”.

Gissa vad?!? Jag fyllde 50 häromveckan! 50!!! Jag som nojjat i 10 år över att jag blev 40! Huuur ska jag ”klara av” att vara 50??? Jag ”ÄR” ju inte 50! Inte som JAG tycker att en 50-åring är! När jag ser mej omkring så är 50-åringar tanter och farbröder…Dom är gråhåriga, har tappat håret, har mage, stönar när dom sätter sej och reser sej, ”orkar inte” en massa saker och dom säger ”Det är jag för gammal för”… SÅN är inte jag! Jag är ”typ 28″…

Men när jag träffar 28-åringar verkar dom mera vara som….20-åringar…och 20-åringarna är typ 15…..

Suck!

Jag ser en massa ”små flickor” som går och drar barnvagn…och jag inser långsamt att om JAG skulle dra en barnvagn nu skulle folk tänka: ”Hon är nog farmor till bebisen”…

Suck!

Men varför känns det så svårt att bli äldre, att vara 50, att livet bara rullar på, att det inte går att stoppa?

Jag gjorde ju allt jag kunde under dom år jag kunde göra allt jag kunde. Jag förspillde varken tiden eller livet….Jag hoppade på alla tåg och bussar som åkte förbi…Kanske för många ibland, men jag hade lovat mej själv att Ta Chansen och Leva Livet….

…och nu är jag rätt trött….och tycker det är skönt att ”chilla i soffan” och jag låter både tåg och bussar åka förbi utan att jag ens orkar lyfta på ögonbrynet…

Men OM jag varit gift kanske det hade känts annorlunda…Kanske…Jag vet inte…För när jag var 40 var jag gift, och ändå fick jag panik av åldern…

Men att vara SINGEL, KVINNA och 50 är ingen höjdare…Det är ju inte så att männen höjer flirtigt på ögonbrynen och säger ”Olalaaaa!” när jag är på en singelsite. Snarare tänker dom nog ”Klimakteriekärring! URK! Jag väljer alla från 20-40 istället”, fast dom själva är 55! Ja, så är det faktiskt. Och i och med att jag hamnar i soporna direkt,  försvinner självförtroendet ut med badvattnet, s a s….

Ut på gatan och flirta för ”på gatan” vet ingen att jag är 50…Det är inte tatuerat i pannan…än…Men det är heller inte tatuerat i pannan på vilka som är singlar där ute…så det blir lite knivigt med flirtandet…

Avslutningsvis kan jag bara säga att Krumelurpillren jag tog när jag var 10 hjälpte inte! Jo, kanske på  insidan…lite grann…

 Såna här män får jag flirtande mail av…..Dom tycker att jag är ”ung”…Eller så får jag mail av 22-åriga killar som ”gillar äldre kvinnor”…men jag är ingen Äldre Kvinna! Jag är ju JAG!

Det jag känner nu är: ”Vänta! Stoppa tiden! Jag hinner inte med!”

Jag hörde ett par dagisbarn fråga varandra häromsistens: ”Känner du nån som är död?” ”Näe….”.. ”Det gör jag…Mormor och min morbror är döda…DOM känner jag!” berättade tjejen stolt för sin kompis. ”Jo, förresten, min systers hamnster är död!”  ”Det gills inte!”….

Jag känner också folk som är döda. Min pappa dog i cancer, 54 år gammal, 1989. Två av mina klasskompisar dog i en bilolycka när jag gick på Socialhögskolan. Jag var 21 år och blev rätt chockad. Min farmor, som jag älskade högt, dog när jag var 16 år. Sen har både farfar och mormor och morfar dött. Min farbror dog strax efter att min pappa dött. Och nu, i förra veckan, dog en arbetskollega. En underbar man! När han blev sjuk tänkte jag, ”Varför måste dom Goda bli sjuka?? Kan inte cancern bara hoppa på dom Onda?”. Vem som ska bestämma vem som är ond och god lämnar jag därhän…

När man upplevt döden på nära håll, blir NUET så viktigt. Att ”Fånga Dagen” – Carpe Diem. Man ska inte vänta tills i morgon. Man ska göra DET nu! Människan ångrar inte det han/hon gjort – han/hon ångrar det han/hon inte gjorde. Och vad är viktigast i Livet? Vad känns viktigast när man ligger på sin dödsbädd? Givetvis ”dom nära och kära”: Har du sagt att du älskar din man idag? Har du tittat din son i ögonen idag? Har du lyssnat på vad dina barn sagt till dej idag? Har du talat om för din fru hur mycket hon betyder för dej idag?

Man tittar på sin kollega och tänker ”Tänk vad han får till det bra varje gång vi har ett möte!” men man säger det inte högt. Eller ”Hon är alltid så himla trevlig!” men man säger det inte högt.

Vi sitter på en Minnesstund på jobbet och folk ska berätta vad dom minns kring vår kollega. Jag får inte fram ett ljud, om jag öppnar munnen kommer en FLOD av tårar och kanske tar dom inte slut (så känns det). Men många andra berättar om händelser, om vad han gav dom energi, hur han sprudlade, vad klok han var, att han alltid hade ett gott ord att säga om alla, att han skojade och skämtade och lättade upp stämningen osv osv….och jag tänker: ”Sa vi/dom det till honom när han levde? Visste han, när han gick här i korridorerna, hur vi uppskattade hans skämt, och hur härlig hans energi var?”

Måste man vänta tills man är död för att få veta hur bra man är….? Tokig tanke, för OM man inte sitter i ett hörn, som vi inte vet om vi gör…så får vi ju aldrig veta hur bra vi är, så länge vi lever…Så därför:

Säg något gott till någon i morgon och gör det till en vana att säga något snällt till någon varje dag! För när du gör det förgyller du hans/hennes dag! Han/hon kommer att minnas dom orden för alltid – eller iallafall en stund! Och kanske han blir så glad att han säger till nästa person han möter i bara farten: ”Snygg kofta!”

En fin berättelse om rädsla som jag läste i en bok:

I en by brukade föräldrarna förmana sina barn: ”Vad ni än gör, gå inte nära bergets topp. Där bor det ett monster.” Under flera generationer hade barnen lytt varningen och inte gått nära bergets topp.

En dag bestämde sig några modiga unga män i byn att de skulle ge sig av och leta reda på monstret – de ville se hur det såg ut och om det gick att besegra. De packade sina ryggsäckar med proviant och gav sig av uppför berget. Halvvägs upp hejdades de av ett förfärligt rytande och en fruktansvärd stank. Hälften av männen sprang skrikande nedför berget.

Andra halvan av gruppen fortsatte sin vandring. Då de kom längre upp mot bergets topp märkte de att monstret var mindre än de hade trott – men det fortsatte att ryta och ge ifrån sig den fruktansvärda stanken, så alla utom en av männen sprang tillbaka ner till byn.

”Jag tänker besegra monstret”, tänkte den  återstående mannen för sig själv och tog ytterligare ett steg framåt. Då han gjorde det krympte monstret tills det inte var större än mannen själv. Då han tog ännu ett steg närmare monstret krympte det igen. Det var fortfarande väldigt fult och fortsatte ge ifrån sig stanken, men mannen var nu så nära att han faktiskt kunde plocka upp det och hålla det i handen. Han tittade på monstret och sa: ” Jaha, vem är du då?”

Med liten och gäll röst pep monstret: ”Mitt namn är rädsla”.

(Yngsta sonen med Sally – fast en annan dag än idag…)

Vi gick en långpromenad idag – jag och 9-åringen och hundarna. Vi gick spåret i skogen och jag trodde han skulle gå låååångsamt och klaga ”Är vi inte fraaamme snart?” som han gjort förut när han följt med på hundpromenaden…Men icke sa  nicke! Han travade på som värsta fullblod! Shit ba!

Han började PRATA när vi startade promenaden och pratade O A V B R U T E T  hela  promenaden! Oavbrutet. Jag försökte sticka in någon liten fråga eller någon liten berättelse, men det verkade som om han då verkligen fick ”hålla sej” och bara väntade på att få fortsätta berätta om allt och inget; Om skolan, om drömmar, om filmer, om tankar och allt!

Och då minns jag äldsta sonen (nu 26 år), som också pratade oavbrutet när man gick promenad med honom när han var liten. Och så minns jag bilresan från Stockholm till Sala när han var 8-9 år… Jag konstaterade att jag inte hade någon radio och fick svaret: ”Det gör inget om du inte har någon radio i bilen för jag kan vara radio”, sa han nöjt och började ”Vara Radio” och  jag är sååå ledsen över att jag inte kunde spela in det som sedan hände.

Han var vädret, nyheterna, musik emellan, Radioteater, musik emellan igen, nyheterna…allt i ungefär 2 timmar – O A V B R U T E T ! Han sjöng, pratade, ändrade rösten, gjorde signaturmelodierna – allt! Helt otrolig upplevelse var det! *ler åt minnet*

 (Äldsta sonen som vuxen. Jobbar faktiskt med media…*fniss*)

Vilken upplevelse det var!