Författararkiv: Erica Leijonhufvud

Om man ser någon som är väldigt väldigt snygg/vacker så blir man ofta lite generad och har svårare att prata med dom, än  med dom som ser Vanliga ut.

Ofta säger man att man ska inte döma någon från utsidan – ”inte döma hunden efter håren” – men det gör man ju också om man dömer någon utifrån att den är ”för snygg”.

”Jag vågar inte prata med honom för han är för snygg!”

”Hon tror nog att hon Är Något för att hon är så snygg!”

Kan då snyggheten bli ett fängelse, eller en Mur mot omvärlden?

 Man vill inte bli bedömd för hur man ser ut, för ”du fattar väl ändå ingenting, du som är så snygg!”. Det kan vara svårt att bli tagen på Allvar som tjej, och snygg… Kan man vara Snygg OCH Intelligent? Eller Ful och Dum?

Jag märker ju själv att jag hamnar i ”fällan” titt som tätt och dömer människor efter utseendet på detta sätt.

 En del kan ju vara så fula att man nästan tycker synd om dom…och kanske bli man lite ”överbeskyddande” för att ”han är så ful”…Man kanske t o m blir Extra Snäll för att ”han kan inte ha det så lätt så ful som han är”….

Eller så blir man extra otrevlig mot någon som är snygg därför att man är säker på att ”alla smörar säkert för honom, så snygg som han är, så då tänker inte jag göra det!

 Han får säkert vem han vill, så han ska minsann få veta att JAG inte tänker krypa för honom…”.

Det är ju fördomar alltihop!

När jag går i skogen kommer Tankar kring allt möjligt…Här är några:

Om jag hade blivit född i Zambia, istället för i Sverige, skulle jag nu ha varit GAMMAL – riktigt gammal. Jag skulle ha en man och troligen en massa barn, som nu skulle vara vuxna och ha egna barn. Jag skulle fortfarande sköta mina sysslor i form av att se till att hyddan var ren och utsidan välsopad (så att inga insekter eller ormar skulle kunna komma in), och så skulle jag laga mat och servera den och göra iordning efter maten samt tvätta kläder. Jag skulle mötas med respekt, pga min höga ålder, och min bröst skulle hänga vid naveln, väl använda. Min tid skulle gå åt till hushållssysslor och att se till att få mat. Ordet ”fritid” eller ”ledig”  skulle inte finnas i mitt vokabulär.

Om jag hade blivit född i en by i Iran, istället för i Sverige, och varit muslim, skulle jag ha gått i svarta kläder och dolt mitt  hår. Även där hade jag varit GAMMAL och haft både barn och barnbarn. Jag hade inte valt min man, utan det hade mina föräldrar gjort, och antingen hade jag haft turen att få en ”bra man” eller oturen att få en ”elak man”. Vilket som, hade jag inte kunnat skilja mig, utan bara ”gilla läget”. Jag hade levt i en kultur där kvinnor är för sig, och män för sig, och mina innersta tankar (om jag vågat tänka sådana) hade jag delat med mina medsystrar. Mitt liv hade bestått i att sköta  hushållssysslor innanför hemmets väggar, och ingenting annat. Kanske jag hade varit omskuren och aldrig fått uppleva något njutningsfullt i det sexuella.

Jag ÄR född i Sverige, och lever i ett utav de Mest Jämlika Länderna i Världen, och jag, som kvinna, är så oerhört tacksam över detta! Jag får tänka mina egna tankar, ha en egen vilja, och välja själv. Jag kan utbilda mig och bli ”vad jag vill”.

MEN det finns en stress hos oss västerländska kvinnor, i och med att vi ska vara Vackra, Snygga, Vältränade, Unga, Friska, Sexuella var vi än befinner oss och NÄR vi än befinner oss. Det är en Evig Press. Att vara 40-50-60-70 år ses inte som något respektingivande eller fint, ålderdom premieras inte – endast Ungdom och Fasta Bröst. 

Dammsugit, dammtorkat och tvättat golven. Men GREJERNA som ”inte har något hem” ligger kvar…Jag flyttar högen från pallen till stolen och från stolen till byrån, men aldrig hittar dom ”hem”…VAR ska dom bo? I en HÖG i garderoben?

…åsså har jag SJUUUUUNGIT till West Life! Och daaaansat skitsnyggt (och känt mej ”So you think you can dance Janine) till: ”Every little step you take…..loooooooove youuuuuuuuu!!!”

Utanför balkongen står publiken och suckar hänfört…. åååå!

La la la la la lalalalalaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa……………………..

I två månader har jag letat efter ONOFF:s kvitto/garanti till diskmaskinen, som har gått sönder, fast den bara är några månader gammal…Hittar jag det? Nope! Diskar för hand och funderar på VAR Det ”braiga stället” kan vara….För jag VET att jag lagt det på ett ”braigt” ställe. Det är så finurligt att jag inte kan finurla ut det själv!

Nu svettas jag så det stänker!!! När jag skakar på mej sprutlackerar jag väggarna i SVETT! Uäck! När jag svettats färdigt ska jag duscha. Sen bara MÅSTE jag handla. Kylskåpet är tomt! Det ekar när man tittar in där och ropar: ”Ho ho!” vilket jag, givetvis, gör då och då…. 😉

Jag gick in på Facebook igår kväll/natt för att ”känna lite gemenskap”…men jag hittade Ingen…Ingen, ingen…Sökte på lite namn, men Ingen fanns där…

Så dök hon upp – min fina kollega och vän.

”Hej! E du inne?” skrev hon på chatten.

”Ja, e du ute?” skrev jag tillbaka (försökte vara lite putslustig….*harkel*)

”Hur mår du?” frågade hon.

”Känner mej så ensam, och längtar efter närhet, kärlek, ömhet och att höra ihop!” skrev jag

”Du ska veta att det inte bara är enkelt och trevligt att leva ihop”, fick jag som svar (hon är gift och har fyra barn).

”Veeeet!” skrev jag tillbaka, för jag HAR faktiskt levt ihop med TVÅ män i mitt liv (fast inte samtidigt…), och separerat!

Sen skrev hon något som hon har så RÄTT i:

”Men om du vill ha kärlek och allt det där så kan du ju inte bara sitta hemma!! Jag lovar att om du bara ger dej ut så kommer någon att hitta dej!”

Näe, jag vet. Men jag har liksom ”Been there och Done that” vad gäller festande, krogar, pubar osv osv…

Jag känner typ ”Palla!” (precis som tonåringarna säger). Jag är så ”mätt” på det livet, och jag kan inte sitta som en ”skyltdocka” och ”visa upp mej UTE” ba ´fatt! När man går hem efter en kväll ”ute”, trött och slut, så känner man sej ju ofta Ännu Mer ensam.

Och jag orkar inte! Faktiskt!

Jag vill att Han bara ska dimpa ner i mitt liv, sådär lite ”enkelt”….

….och om Han inte gör det…så får jag väl vara ensam….

Jag har ju mina hundar och mina barn….

Ibland kommer det över mig: En Ensamhetskänsla som gör Ont, som inte känns bra. En ensamhetskänsla som smärtar, i bröstet…

Och det finns ingenting jag kan göra något åt…

Jag ÄR ensam, singel, ensamstående, skild…och det var ett eget ”val”….Som mamma säger: ”Men du har ju valt det själv!”….

Å andra sidan VALDE jag att gifta mej och att ”leva tillsammans till döden skiljer er åt”…Vad var det för ”död”? Känslomässig död? Själslig död?

Det gör ONT när jag hör eller ser andras Lycka! Andra som ”hör ihop” och är så Självklarar i det. Det är liksom ”vi-två” hela tiden. Man har varandra ”i ryggen” – en slags trygghet och självklarhet, som jag inte har…

….och då känns Ensamheten så Ensam.

Livet känns så himla bra när jag tagit två glas vin…Så härligt avslappnat och skönt.

Tyvärr bråkade jag med 14-åringen innan dom åkte iväg till sin pappa…men sen fick han en låååång puss på kinden, som han var tvungen att ”torka bort”, så jag tror det kändes bra ändå…för honom.

 Jag ÄLSKAR mina fyra söner! ÄLSKAR ÄLSKAR ÄLSKAR ÄLSKAR! Dom är härligt underbara!

Alla har Helt Egna Personligheter och är superindivuduella och borde inte jämföras det enda minsta. Och ingen är ”bättre” eller ”sämre”. Jag älskar verkligen alla fyra lika mycket, men på olika sätt.

14-åringen skulle ha sin medicin innan han åkte till sin pappa, men jag stod i hallen med de två yngre bröderna, och förstod inte varför han stod och skrek ”VAR ÄR MIN MEDICIN???” när han VET att den är i badrumsskåpet…(och dessutom har han ju samma medicin hos pappan!). Och grejen är att 13-åringen blir alltid ”speedad” när han står i hallen. Speciellt om vi är många som trängs där. Han har, typ, ”hall-ADHD”. Så fort han befinner sej i hallen ”går han igång”, vilket ”kör igång alla andra”.

13-åringen tog Stora Bollen och började studsa den mot 10-åringen, som började skrika och gapa, hundarna började skälla och jag blev stressad, för jag skulle också fråga killarna; ”Har ni med er allt?” (för en vecka hos pappa) osv osv….. Så jag skrek: ”SLUTA BOLLA!!! TA BORT BOLLEN!!! NI FÅR INTE BOLLA INOMHUS!” men det var som att tala (skrika) för döva öron!

Under tiden stod 14-åringen och gastade: ”VAR är min medicin????” och jag fattade inte vad HAN menade. Så jag skrek tillbaka: ”Vaddå?!?! Vad MENAR du?!?”

Sen var det Kalabalik och till slut skrek jag ”MÅSTE DU SKRIKA SÅ???” till 14-åringen, som började gråta och skrek att ”INGEN LYSSNAR PÅ MEJ!! JAG HAR FRÅGAT TYP FYRA GÅNGER!!!” och sen…

…försvann 10-åringen ut, och jag skrek ”STÄNG DÖRREN!” för att inte hundarna skulle smita ut…och för att det blev korsdrag….och 13-åringen studsade bollen och jag skrek ”SLUTA!” och sen försvann han också ut….

….medan jag försökte förklara för 14-åringen vad som hänt och hur det blev, men han ville inte lyssna utan skrek bara: ”Jag sa det FYRA gånger och du lyssnade inte! Du lyssnar aldrig på mej!!!” och jag blev arg, för jag hörde första gången, men kunde inte svara och så skrek jag: ”JAG LYSSNADE VISST! MEN JAG KUNDE INTE SVARA DIREKT FÖR JAG VAR UPPTAGEN!!” Men 14-åringen envisades med ”Du lyssnar aldrig på meeeej!” och jag kände att det är helt hopplöst att få honom att LYSSNA på ”min version” När Det Gäller…och han är envis som Synden…precis som jag….och…lik sin pappa…ibland, när han ”kör igång” och blir ”döv” och tycker synd om sej själv….

…och så var det bara rörigt och så plötsligt var alla ute, och jag med…med hundarna! Så gick vi till bilen, men tonåringarna cyklade och var borta!

…och så lämnade jag av 10-åringen i pappans hus, och då sa 10-åringen. ”Åååå nu har jag ingen cykel och kan inte cykla!!!!”…för den är hos mej (för han valde att bli skjutsad istället för att cykla själv)….och dom stora pojkarna var redan framme och hemma hos sin pappa…och jag ropade på dom och gav dom blöööta pussar på kinderna, så att dom sa ”blääää” och torkade av kinderna, och sen åkte jag hem och värmde en halv kyckling…..och drack viiiiin och….

S L A P P N A D E   A A A A A A A A V!

Pust!

Jag far runt som en skållad råtta, som vanligt, när jag har barnen, på morgonen… Frukost hit, kläder dit, hundar ut osv…

”Var är min gympa-påse?!?” ”Maaammmmaaaa! Jag har inga rena jeans!” ”VA?! Finns det ingen Mjölk? Vad ska jag då dricka??” osv osv

 Åsså kommer en laddning från 13-åringens rum:

-”MAAAMMMMAAAAA!!!!” argt.

 -”Ja?” kärleksfullt. Jag går in i sonens rum. Han sitter på sängen med jeans och bar överkropp (smal som en spindel) och med armarna i kors.

 -”Jag har INGEN tröja!” ilsket Jag vet vad ”ingen” betyder i ”hans värld”…Det betyder att han har ”förton” stycken men dom ”duger inte”! Det knyter sig i magen. Jag VET hur han kan skapa ett Tredje Världskrig av detta. Nu gäller det att jag hittar ”rätt sätt/tonläge” för att förhindra Kriget att bryta ut… Jag tittar i garderoben (som han VET att jag ska göra).

 -”Men TITTA!” spelat förvånat: -”Här ligger en-två-tre-fyra-fem-sex tröjor!” låter glatt överraskad

-”Dom e FULA!” fräser han och slänger sig på sängen

-”NÄE! Det är dom INTE! Och dom här, *visar*, är helt nya! Dom ÄR snygga!” låter trevlig och glad.

-”Näe, dom e FULA!” fräser han Jag märker att det finns en liiiiten ”öppning” hos honom och att han inte tänker driva det här till Helvetet. Pust!

 Jag håller upp två t-shirt och säger: -”Vill du den ljusgråa eller den mörkgråa?” Han svarar inte.

 -”Okey, då ska vi se här….Hm….Den ljusgråa passar bra idag! Här!” slänger till honom t-shirten och går ut ur rummet, ropar till lillebror att vi måste GÅ NU och så skyndar vi oss på med skorna och iväg…

Utan Kampen med mig kommer han att gå iväg till skolan…Det vet jag!

 Pust!

I morse frågade 10-åringen varför ”man får pengar när någon dör”? Jag svarade att dom pengar som den som dött hade, delas ut på dens barn osv.

 ”Jahaaaa!” sa han…”men om han inte hade några pengar då?”.

”Näe, då blir det ju inget att dela ut…om personen som dött inte har en Försäkring förstås…”, sa jag.

”Vad är en försäkring?” frågade han.

”Jo, man betalar in pengar varje månad till ett speciellt ställe och så OM det händer något får man pengar som extra hjälp, kan man säga… Det är ju liksom många som betalar men alla råkar inte ut för något, så då har dom en massa pengar att ta av….Sen finns det något som heter LIVförsäkring så att OM man dör för tidigt, så får barnen pengar för att man dog”.

”Har du någon sån?” frågade sonen.

”Ja”.

”Hur mycket får vi om du dör då?” frågade han igen.

”Ja, jag har för mig att det är någon miljon faktiskt. Jag började betala på den för 26 år sedan och jag tror det var någon miljon….”.

Då utbrister sonen: ”Hoppas du dör!”.

 Jag tittar förvånat på honom: ”Vill du hellre ha pengar än mig i livet?!”

”Oj!” säger han. ”Det tänkte jag inte på…. Vad synd att man inte kan få båda!”

Vi hade bestämt oss för att springa ”rundan” (3,5 km) idag. Vi gjorde det inte igår, för då kände sej sonen ”lite sjuk” och jag var så trött så jag låg och halvsov i soffan, och försökte övertala Lillebror att ”pilla lite” på mej…Klia, eller bara RÖRA…Det är så skööönt, men icke sa nicke!

Nåja.

Eftersom vi inte sprang igår, så måste vi springa idag, för annars kommer vi helt ur fas/takt (för vi SKA springa varannan dag). ”Vi springer en stund efter middagen!” sa jag. ”Mmm”, sa han.

MEN så kom jag på: Föräldrarmöte kl. 19-20 i åk 4-6, och jag bara MÅSTE gå! Jag har skolkat för mycket från föräldrarmöten de sista åren…Har bara gått då och då…Med första sonen gick jag på ALLA föräldramöten, ALLA möten över huvud taget, ALLTID. Jag tyckte det var Livsviktigt! Nu är det fjärde sonen, och jag har liksom ”hört allt” och lite ”been there – done that”…typ…Blivit lite blasé liksom…Trodde ALDRIG jag skulle bli det!

Föräldrarmötet drog ut lite på tiden…så jag kom inte hem förrän vid 20.30 och då var det ju mörkt, men vi HADE FAKTISKT BESTÄMT att springa, så vi tog varsin ficklampa och gav oss iväg.

Oj, vad svårt det var att springa med ficklampa. Ljuset blir så ”studsigt” och man ser inte rötter och stenar alls. Jag sprang inte som vanligt, utan mer spänt…

Men vi sprang iallafall! Och DET var jätteduktigt!

Men magen sitter kvar! Och den kommer nog att sitta där tills jag dör! För den verkar verkligen Trivas där den sitter! Den sitter som järn! Som BERGET! Min tjocka mage…dallermage….

När vi flyttade in här så var det ett sånt där toalettlock som ser ut som om det är gjort av trä. Jag tycker inte såna är så snygga…(förlåt alla som har sånt!)…Jag tycker dom ser lite ”skitiga” ut…på något sätt…. Dessutom satt det konstigt och hur jag än skruvade under den äckliga toaletten för att få locket att sitta fast ordentligt, så satt det lite vingligt…Så vi liksom fick sitta och skita på snedden! 🙂

Så då köpte jag en nytt toa-lock. Ett tjuuuusigt grönaktigt med vita näckrosor på….

OCH så skulle DET sättas fast!!!!

Suck!

En massa små pilliga skruvar och muttrar och gula moddefjonger medföljde locket, men ingen bruksanvisning. Visserligen är jag så manlig att jag inte brukar läsa dom…men ändå! När jag skruvat och fixat och hamrat och spikat, och gjort fel fjorton gånger, så brukar jag till slut kika i bruksanvisningen ändå….

Så låg jag där på alla fyra och önskade att jag hade en man som kunde fixa såna här saker…men icke sa nicke…Ingen man i sikte…så jag skruvade och fixade och fick några små grejer och saker över…som jag tänkte…att ”dom passar ingenstans så dom slänger jag”…

För jag Tränar på att SLÄNGA saker! Jag är en sån där som sparar för ”det kan vara bra att ha”…och så ligger det ”bra-att-ha-saker” överallt och ingenstans och i en salig röra och ALDRIG är dom ”bra att ha”…FÖRUTOM när jag slänger dom! DÅ plötsligt blir dom Viktiga!

Så är det nog. För toalocket är lika vingligt som det var innan – fast det är nytt! Så vi fortsätter att ”skita på snedden”.

Suck!

Men en vacker dag kommer jag att hitta en skruv och en mutter som passar! Det VET jag!