Författararkiv: Erica Leijonhufvud

I natt ska jag dela lägenheten med FEM killar! Det ni! Två ska sova i min säng! Na na na na naaaa naaaaa (ret-sjunger för alla som har Ingen!)!

Jag ska dela 70 kvm med FEM killar!

Fräscha, UNGA killar….he he he….

Närå….

Ja bah skoja!

Minsting ska ha två kompisar sovandes här. Dom har varit på ”värsta scateboardrampen” i ”stan” idag och åkt scateboard och haft jättekul! Jag laddade sonen med en hög plåster som jag tvingade ner i hans byxficka….

Mamma E bor i en cool lya i ”stan” och där har grabbarna varit idag…Nu är dom på väg hem i bilen med mamma A, som ska ta dom till Mc Donalds på vägen. Sen körs dom vidare till den här mamman, där dom ska få chips och cocacola och titta på filmen ”Avatar” som jag köpt (men själv inte sett än). Sen ska kompisarna dela på min säng och sonen sover i sin egen, förstås  (medan jag sover på soffan i vardagsrummet).

Vilken toppendag för ett gäng 10-11-åriga killar va?!?

Jag minns knappt hur det var…men jag ser ungefär hur det ÄR…när jag tittar på barn och ungdomar ute och lite här och där….

….att bara sitta/stå och hänga…..bara VARA…utan att tänka på saker som Måste Göras…

…att spela lite spel, sparka lite fotboll, kast en freesby (stavas HUR?) fram och tillbaka – lite lojt sådär…

…låta tiden bara gå…utan att bry sej…dagen bli till kväll och tänka ”Oj jag måste kanske äta lite…”

…slippa ha Stressen i bakhuvudet: ”Jag borde städa/tvätta/handla/jobba/hämta barn/lämna barn/vara med barn/gå ut med hundar/laga mat….etc ”.

…men den tiden kanske kommer åter…när man är pensionär….

……ELLER kommer den aldrig mer tillbaka?….

….för i så fall borde jag ha njutit mer när jag hade den….

(Detta är inte min son, men väldigt likt. Dock har jag inga bilder i datorn på sönerna när dom var små…så jag ”lånar” från google bilder)

Ett minne om min äldsta son.

Bakgrund: Min äldsta son sa sina första ord när han var 8 månader och sedan bara sprutade det ut ord ur honom. När han var ca 1,5 år pratade han Helt Rent med rullande RRRRRRR. Han var däremot senare med allt det grovmotoriska…lite senare på att sitta, gå och klättra osv..

”Storing” sitter i sittvagnen, och ser ut som den han är: En liten 1,5-årig Bebis – stora blå ögon och ljust hår, stor blöja på rumpan och lite tjock om magen.

Jag står med honom utanför ett skyltfönster på Hornsgatan och tittar. Det är kväll och Storing tittar på Månen, som är full och strålar på en svart himmel. Han  pekar förundrat på månen.

En tant stannar till och säger:

-”Lilla dubben tittal du på måååånen…så gulli man kan vala då…gulligulligulli!”

”Storing” tittar förundrat på tanten, vänder sej till mej och säger:

-”Mamma! Vad sägerrrr tanten?!?”

Tanten nästan faller omkull av chock! Hon undrar nog om det är en vuxen liten dvärg som sitter i vagnen.  Hon frågar mej hur gammal han är. Jag säger att han snart blir 1,5 år.

-”Oj oj oj! Han blir nog statsminister när han blir stor!” säger hon imponerat.

-”Vad ärrrr statsminister?” frågar ”Storing”.

-”Det är den som bestämmer i Sverige”, säger jag.

-”Nej, jag ska körrra lastbil”, säger ”Storing” och tittar allvarligt på tanten.

-”Ja, du tycker mycket om lastbilar och grävskopor och sånt”, säger jag.

”Storing” nickar.

Tanten skakar på huvudet med ett leende och säger:

-”Jag har då aldrig varit med om maken till unge!” och så går hon…skakandes på huvudet…som om hon undrar om det var sant, det hon nyss upplevde….

För mej är det helt självklart att han pratar rent…men jag märker att för ”alla andra”…är det nästan…läskigt!

(Idag är han 27 år och har jobbat som journalist/med datorer sedan han var 17 år, och försörjt sej själv sedan dess! Han ÄR och förblir en ”Fantastisk unge”!)

(bilden föreställer inte min minsting…den är tagen på google bilder)

Ett minne från när minstingen var drygt 1,5 år (han fyller snart 11 år)

Minsting och jag leker. Han är mamma och jag är barn. Han ”lagar mat” = Han står vid den lilla röda leksaksspisen  med små plastkastruller och har hällt i röda och gula plastmuttrar som han rör runt i kastrullerna. Han tar en sked med en mutter och säger:

-”Maka!”

-”Ska jag smaka?”

Han nickar.

Jag ”låtsas-smakar” och säger:

-”Mmmm, vad GOTT! Vad är det för mat?”

-”ulle!” säger han

-”Köttbullar?” frågar jag.

Han nickar.

-”Etti!”

-”Och spagetti?” säger jag.

Han nickar.

-”eppu!!” säger han sen

Jag tänker så det knakar…”eppu”….Hm….Aaaaa!

-”Ketchup!!!”

Minstingen nickar nöjt.

– ”Gott!” säger jag.

”Mamman” matar ”barnet”….Jag gapar stort och föser sen undan muttrarna…

-”lut!” konstaterar minstingen.

-”Ja, nu är maten slut. Jag är mätt”.

-”Ila!” säger minstingen uppmanande.

Jag tänker….”ila”….hm….Aaaaaa!

-”Vila?”

Han nickar.

-”Bebisen ska vila. VAR ska bebisen vila?”

Minstingen pekar på golvet. Jag lägger mej lydigt och ”låtsas-sover”…Skööönt…

Minsting börjar sjunga:

-”Å, å, å, ela, å….upp…!” (= ”Mål mål mål, mera mål, se upp, nu attackerar vi!” Markoolio)

-”Lut!”

-”Är vilan slut nu?”

Minstingen nickar.

-”Å dadis!”

-”Ska bebisen gå till dagis?”

Minsting nickar.

-”Uhäääääää!!!! Bebisen vill inte gå till dagis!!!” Jag låtsasgråter.

-”Åtte!!! Mamma obba!!”

-”Bebisen MÅSTE gå till dagis för mamma ska jobba?” säger jag.

Minsting nickar nöjt…

Vi går till soffan och jag sätter mej där.

-”inka önte!”

-”Ska du vinka i fönstret åt mej?”

Minsting nickar.

-”Edå! Gå obba!”

-”Hejdå mamma!” Jag vinkar.

Äventyren med bilarna tar inte slut…”Alltid är det Något”….

I februari krockade jag, och bilen blev skrot (vi klarade oss, som tur var!), och var på verkstad i 2 månader innan jag fick pengar från försäkringen. Då köpte jag en ”ny” bil: En SEAT Cordoba Vario. Precis när jag köpt den upptäckte vi (både jag och han som sålde bilen) att bakluckans lås inte funkade…Han lovade då att fixa låset ”nästa vecka”, eftersom det var lördag och dom precis hade stängt ”bil-butiken”. Jag åter kom på tisdagen för att få låste fixat, men efter att ha haft bilen inlämnad hela dagen kom dom fram till att dom inte kunde fixa låset – det var för avancerat, så dom skulle skicka bilen på remiss till en annan verkstad. Pust!

Summa av kardemumma blev att jag själv körde bilen till den verkstan och lämnade den där i tisdags…Idag var den färdig och jag åkte dit och hämtade den. Kommunalt dit = nästan 2 timmars resa, så det gör man inte på lunch-rasten precis…Nåja.

Låset fixat! Jihaaaa! Jättelycklig!

Åkte till Willys för att handla fredagsmys. Bilen kändes ”perfekt”. Jag njöt! Väl vid Willys parkerade jag och skulle låsa framdörren med ett FUNGERANDE central-lås…Jippi! ”Klick!” så snurrade nyckeln runt och inget hände….

PUST! Framdörrens lås gick SÖNDER!

Näe, nu tror jag att jag gör en skylt och går i strejk! Mitt på hötorget! Eller i Åkersberga Centrum…

På skylten ska det stå: ”FRAM FÖR FUNGERANDE BILAR SOM INTE BEHÖVER LAGAS!”

Tänk om man skulle kunna spola tillbaka tiden.

Då skulle jag snabbspola tillbaka tiden till det tillfälle då den lilla flickan ligger skräckslagen i sängen och han böjer sej över henne…Jag skulle rusa in i rummet och kasta mej över hans rygg – hänga mej själv över honom! – ta ett strupgrepp runt halsen på honom och häva ner honom på golvet. Jag skulle – medan han ännu var i chock, och lite syrefattig – knyta starka rep runt hans händer och fötter så att han sedan låg som den GRIS han är…som ett ihopbundet svin på golvet…Naken, utsatt, FUL!

Sen skulle jag lyfta upp den lilla rädda flickan, linda in henne i en filt och sitta där och vagga henne tills hon förstått att jag bara vill henne väl. Jag skulle säga att inget var hennes fel, och att jag skulle skydda henne så att hon aldrig mer skulle råka ut för sånt där… Sen skulle jag se till att det blev Sanning:

Jag skulle ha ögon som hökar som vakade över henne, natt och dag. Jag skulle ha henne i mitt rum på natten så att jag vaknade vid minsta knäpp – skydda henne dygnet runt. Inte för att risken att någon ny pedofil skulle dyka upp, utan för att HON skulle känna sej trygg: ”Jag finns här för dej! Ingen ska skada dej mer!”.

Jag skulle vagga och krama henne tills hon kände sej färdigtröstad. Jag skulle ta hand om hennes sår och skador som han tillfogat henne.

Svinet skulle jag stoppa i en säck och släpa iväg till polisen…Han skulle kastas i en cell, långt ner i källaren…Där skulle han få sitta resten av sitt liv…i en tynande tillvaro… Aldrig skulle han få någon permission eller komma ut bland människor.

Vissa människor har förbrukat sin rätt att vara bland andra människor. Den grupp som absolut har förbrukat sin rätt är pedofilerna!

Pedofilerna borde rädda oss andra genom att helt enkelt hoppa från en klippa eller på något annat sätt försvinna från denna värld! Kan man inte leva, utan att förstöra livet och framtiden, för barn, så har man förlorat sin rätt att vistas bland andra människor!

 Pedofili är ingen sexualitet – det är Själsligt och Fysiskt avlivande av vår Framtid (våra barn). Den som känner behov av att utöva detta, och inte kan avstå, borde antingen kastreras (om det hjälper) eller skickas till en Pedofil-ö, utan båt-transport därifrån!

…jag tror inte på dödsstraff egentligen…men ändå skriver jag: Ett annat alternativ är NACKSKOTT!

Jag verkligen HATAR det som pedofiler gör, och har gjort, med Våra Barn!!!

Hatar!

När hon kommer hem från jobbet är hon på dåligt humör.

Han sitter i köket och läser tidningen från morgonen. Han tittar på henne.

-”Fan, vad du ser skyldig ut då!” fräser hon och daskar till honom över huvudet med öppen hand.

Han försöker ducka, men hinner inte.

-”Jag har gjort omelett” säger han uppmuntrande till henne.

-”Omelett! Omelett för i helvete! Jag är väl ingen jävla MUS heller! Jag vill ha RIKTIG MAT när jag kommer hem!” skriker hon och tar stekpannan med omeletten och kastar över hela köket. Den slår i väggen och det blir ett märke och omeletten rinner nerför väggen, långsamt….

-”Jag kan göra något annat”, hinner han säga innan han får en stol i huvudet.

Han ramlar ner på golvet och blir liggande medan hon sparkar honom där hon kommer åt. Han hinner tänka att han är glad över att hon tagit av sej skorna, för med skorna på gör det mer ont…. för att inte tala om när hon stampar med sina högklackade skor….

Hon avslutar misshandeln med att dunka in en gaffel i hans ena skinka. Det gör vansinnigt ont, men han säger inget, för när han skriker blir hon bara ännu mer arg. Han känner hur blodet rinner innanför byxan…

Plötsligt är hon borta. Han hör hur det smäller i dörren. Han hoppas att det dröjer innan hon kommer hem igen…och att hon då är så full att hon kanske bara somnar…

Han rengör ”gaffel-såret” och sätter på ett plåster. tittar sej i spegeln om han har några blåmärken som syns, torkar av vägg och golv i köket och plockar upp glasen som föll i golvet vid bråket.

Plötsligt ringer det på dörren….Han kikar genom ögonhålet och ser att det står två kvinnliga poliser utanför. Han öppnar.

-”Er granne hörde bråk härifrån…Hur är det?” frågar poliserna och tar några kliv in.

-”Äsch, vi blev osams. Hon har gått nu….”, säger han och tänker på märket han har på kinden.

-”Har du varit i slagsmål?” frågar poliserna och nickar åt blåmärket.

-”Näe, jag råkade slå kinden i en skåplucka”, säger han och skrattar lite generat.

-”Okey, men då verkar det som om allt är bra då?” säger poliserna och försöker kika in, bakom honom.

-”Jarå, allt är bra”, säger han.

Obs! Det är inte flickan på bilden som jag pratade med! Bilden har jag tagit från Google bilder.)

Jag sitter i bilen och lyssnar på musik och väntar på Sonen som ska hämta några grejer hos sin pappa.

Då kommer en liten tjej, i 4-årsåldern, cyklande förbi, på trottoaren,  på sin rosa cykel med stödhjul och med blommor på. På styret hänger diverse attiraljer, bla en jättefin, stor giraff.

-”Vilken fin giraff du har!” säger jag genom mitt fönster.

-”Tack!” säger hon artigt och ler…  ”..och du har en fin bil!”

-”Tack! Du har en fin cykel – med blommor på!” säger jag…och tänker vilken ljuvligt väluppfostrad liten flicka som vill vara ”lika snäll” som hon tycker att jag är (troligen).

-”Tack! Du har en fin klänning på dej!” säger hon….

-”Det har du med! En jättefin klänning!”

-”TACK!” säger hon. Hon tittar på mej en stund till, verkar fundera lite…och cyklar sen iväg…

Jag känner mej alldeles GLAD inuti av att få ha mött denna ljuvliga lilla tjej!

Kära barn har många namn (alla fyra sönerna har fått flera olika smek-namn utifrån sina personligheter). 

Honom kallade vi ”Spindel-tarzan”, för att han var smidig tidigt men ändå rätt ”ranglig” och smal…Numera är han bara ranglig och smal…inte så smidig…

Armarna far som väderkvarnsvingar på honom…och han slår i, både här och där…Allt han håller i tappar han, och han blir lika förvånad varje gång:

-”Jäklar! Shit! Faan alltså!”

Han kan jättemånga läskiga ord! Och nya kommer upp hela tiden. Fast nu är favvo-uttrycket:

-”BÖÖÖG!” eller ”Skaffa ett liv!!” eller ”Lodis!” och han tycker att jag är ”gammel-dags” och ”super-töntig”…(men jag ser glimten i ögonen, och hur kärleken strålar emot mej, trots ”taggiga ord” och ”tycka-tvärtom-hela-tiden”….).

Så fort han går förbi en får man ducka eller hålla sej för armen, för hans arm slängs ut och ”Smock!” så har man fått sej en (kärleksfull?) smocka!

Han är ”lat” och ”orkar inte” och tycker att allt är ”jobbigt”….och säger man att vi ska någonstans så faller han ihop i en hög och:

– ”Ååååååå!!! PALLA! Jag tänker INTE följa med! Jag stannar hemma!!”

…sen följer han med, under små fräsande protester, och sen…är han rätt nöjd.

På kvällen, när han har lagt sej, sitter jag och pratar på sängkanten en stund…Sen släcker jag lampan och säger:

-”Jag tror det är för sent för rygg-kli ikväll….”

-”VA?!?? Å nej!! Jag kommer ALDRIG att kunna somna!”

Jag kliar en stund och hör snart den sovande tonåringens djupa andetag….

Åh, vad jag älskar denna ljuvliga tonårs-kille!

…och hans bröder!

Det ska väl inte vara så jävla svårt att fixa – fatta – förstå – ordna !?