Författararkiv: Erica Leijonhufvud

Jag har nyss lyckats göra ”Värsta Goda Pannkakorna”!

Jag tror nästan det blev Världens BÄSTA & GODASTE Pannkakor!

Fy sjutton vad smaskiga dom var!!! MUMS!

Nu är vi Proppmätta – Grabbarna Grus, Kusinen från Sigtuna, Fis-Lisa, Milton och jag!

Jag vet att jag ”klagat” på det här förut, men…..

….varför blir jag inte LAGOMT något?

Så här är det för mej:

Först är jag inte hungrig, sen inte hungrig, sen inte hungrig, och så PLÖTSLIGT VRÅLHUNGRIG!

Från 0 till 100 på 3 sekunder typ: En jävla BMW i känslor!

Nu är jag hungrig! Och då är jag DÖDSHUNGRIG!!!

Jag är KRÄKFÄRDIG av hunger!

Svimningsbenägen av hunger!

Skakig av hunger och det kurrar i magen och gör ONT!!!

JAG ÄR SUPERDUPERHUNGRIG!!!!

Så inihelvete jävla skithungrig!!!!

Varför kan jag inte vara lite ”lagom hungrig”?

Jag tänker nästan alltid att ”det går nog”…..eller ”det löser sej”….fast jag inte har en aaaaning om, just då, HUR. Men det mesta löser sej ju, på något sätt – ett bra sätt eller ett mindre bra sätt….

Min pappa sa alltid: ”Det ordnar sej alltid” och han tog saker lite allteftersom dom kom, och löste dom, eller inte…men i slutänden så var man ju ”förbi” det som skulle hända…Det hände ”igår” istället för ”imorgon”, och så var det ”löst”, eller inte, men det var iallafall ”Efteråt”.

Jag tror att mamma ibland höll på att gå upp i atomer pga den inställningen…men Efteråt, när pappa dött, Lovordade hon allt han gjort och sagt och tänkt. Allt! Trots att hon INNAN han dog, kunde reta sej på ”allt han gjorde och sa”….Konstigt det där…När man dör blir man liksom Upphöjd till Skyarna, fast man innan, var en liten skit….

Nu ska jag ha FYRA pojkar hos mej i veckan…Grabbarna Grus + Kusinen från Landet, som inte är från landet längre för han har flyttat. Så nu är han Kusinen från…Sigtuna!

Nåja. Fyra pojkar och TOMT kylskåp. DET undrar jag hur det ska gå! Men ”det löser sej” tänker jag….Om jag köper en massa ägg, så kan vi äta ägg på längden och tvären….Pannkakor, omelett, stekta och kokta ägg….och så lite bröd och mjölk….

Jag brukar kunna trixa ihop mat av ”ingenting” när slantarna tryter….och det gör dom nu….Jag är en utav dom som har en massa kravbrev från Inkassobolag osv…men jag kan inget göra…Annat än att vänta på ”bättre tider” just nu…

Semestern? Tja…Hemma…cykelutflykter…badutflykter…. Vi får se…Kanske blir det ”världens sämsta sommar” för barnen, kanske inte…men oavsett vad, så ”överlever” dom det också!

(det är inte Netta på bilden…men den här hunden ser lika nöjd ut som hon gjorde)

Ett minne

Jag har tidigare berättat om när jag fick min Egen Valp, då jag var 12 år. En strävhårig taxvalp vid namn Netta. Hon blev mitt Allt, min Kärlek, min ”terapeut”, min Bästa Kompis…och även om jag hade massor av kompisar, intressen, blev kär stup i kvarten och hade även Mänskliga kompisar, så var hon som ”mitt barn/min själ/MIN!”. Åh, vad jag älskade denna hund! Och hon mej.

En vacker dag (tror jag) hade hon varit ute på tomten och kissat och skulle  precis gå in genom dörren, då hon SKREK till och ramlade ihop. Det var inte ett litet pip, ett yl eller ett gnäll – det var ett GALLSKRIK! Det lät hemskt!

Jag rusade fram till henne och försökte lyfta upp henne. Då skrek hon igen. Rätt ut! Jag ropade på mamma och frågade vad jag skulle göra. Hon menade att vi nog måste bära in henne ändå…..Jag lyfte försiktigt in henne och la henne på golvet. Där låg hon sedan. Jag vet inte hur länge, och jag minns inte vad som hände sedan, men det visade sej iallafall att hon fått sån där ”taxförlamning” och var förlamad från bakom framtassarna och bak.

Fr o m den dagen kunde hon inte röra någonting bakom framtassarna! Allt bajs och kiss rann bara ur henne, och varje gång det hände, såg man att hon skämdes. Vi fortsatte ha med henne överallt. Hon bars till vardagsrummet när vi tittade på TV, och till mitt rum när jag var där. När vi skulle gå ut i skogen, stoppade jag henne i en väska och bar runt henne i skogen så att hon fick vara MED hela tiden. Ibland sänkte jag väskan så att hon fick nosa lite på marken.

Så fortsatte det ca 1/2 år. ”Folk” sa att vi skulle avliva henne, men jag vägrade! Hon var min älskling och verkade inte lida och hade fortfarande kvar sina kloka ögon, skällde när det ringde på dörren och verkade vara ”med” ändå.

En vacker dag (igen!) när jag lagt henne på golvet för att ta fram väskan, för att gå ut, reste hon sej lååångsamt på bakbenen och stod och vinglade en kort stund för att sedan falla omkull igen.

Jag bara SKREK rakt ut av lycka! ”MAMMA!!! NETTA STÄLLDE SEJ UPP EN STUND!!!”

Då visste jag att hon skulle bli frisk.

Och det blev hon.

 Ytterligare något år senare skuttade hon runt i skogen med en lite slängig bakdel, men dock fungerande!

Min älskade Netta!

(Erviluca ca 75 år…)

”Ja, så gick den dagen också…” suckar hon ofta…

Är det så med många äldre – att dom bara ”väntar ut tiden”? Väntar på vaddå? Döden? Eller på att Livet ska Bli Bättre, som i ett trollslag? Eller på VAD?

Jag vill inte ”stanna”, jag vill inte låta dagar bara gå…i tristess och vemod…Jag vill inte bli gammal! Inte på DET viset iallafall! Jag vill inte bli som min mamma!

Jag jämfördes alltid med min mamma när jag var barn:

-”Du är så lik din mamma!”

(och jag var så stolt över det, för jag tyckte min mamma var världens bästa och klokaste och vackraste mamma!)

Och när jag hade ont i vänster lilltå, eller fick kramp i nedre hörnet av knäskålen, eller ryste eller ”vad-som-helst!” så sa alltid min mamma:

-”Ja, Tänk! PRECIS så har jag också känt/haft det/upplevt!”

(och det kändes skönt att vara ”samma-likadan”….)

Så ett tag VAR jag nästan en ”miniatyr-mamma” på något sätt…..

….men sen växte jag ifrån henne…Gjorde en väldigt SEN revolt genom att gifta mej med den som mamma verkligen INTE tyckte om, och ”försvinna” ur hennes liv, och genom att tycka om kläder som hon INTE tyckte om, tycka om musik som hon INTE gillade och göra saker hon ”ALDRIG” skulle göra eller har gjort!

Det var den navelsträngen! Puh! Skönt!

Men nu när jag sitter där bredvid henne i soffan och hon kritiserar halva mänskligheten och mer därtill, suckar över ”dagens ungdom” och kritiserar än det ena än det andra, och suckar över dagen som gått, och har egentligen ”ingenting att göra”, fast hon har massor av vänner och aktiviteter…så tänker jag:

-”TUR att jag har klippt av navelsträngen….Jag vill INTE bli som hon! INTE!”

…………………………………………………………………………………………..

JAG ska bli en glad och positiv 75-åring som skrattar högt och sjunger med i rap-låtarna som mina barnbarn spelar, skrattar åt tokigheter och tycker det är KUL med utveckling och nytänkande! SÅN ska jag bli. Så det så!

PS. Men jag älskar min lilla mamma ändå….Hon var en jättebra mamma! DS.

Himlen har tömt sej…och vilar inte längre på mitt huvud…Skönt!

Sitter hos Kärleken och vi har bestämt att ”försöka igen”…Det har jag aldrig gjort förut….Slut har varit slut för mej tidigare. Slut. Finito. The End. Men inte den här gången…

Nu är vi tillsammans i NUET och inte i Framtiden…Det är det som är skillnaden…tror jag…Det blev för mycket planer ”förra gången”…eller för mycket Framtid och för lite NU.

Vi lever ju NU, vi människor…Inte imorgon eller om ett år… Det kan hända mycket man inte alls tänkt skulle hända i framtiden (som börjar i morgon)…

…och det blir ju ändå aldrig som man tänkt sej…om man tänkt…så det är väl lika bra att inte tänka och planera för mycket, utan låta saker/livet/allt….. BLI som det blir…typ!

Hela himlen ligger PÅ mitt huvud och PÅ mina axlar idag, och det är så TUNGT att bära! Hjälp mej!

Jag ska försöka ta mej till Apoteket för att hämta min migränmedicin, så att jag kan ta en ”puff”. Då kanske det lättar….

Men varför vill himlen just vila på MITT huvud?

Näe, jag orkar inte springa idag heller! Jag borde ju springa varannan dag, för att det ska ”ge något”, men just nu gör det för ont i knäna…

…så jag går en skitlång promenad istället…

Jag tar den där i skogen, som är rödmärkt, som tar nästan 2 timmar att gå, uppför backe, nerför backe, uppför backe, nerför backe….och man måste gå fort så att inte myrorna klättrar uppför benen, för dom är såååå många på den stigen…

Svetten stänker, och myggorna biter, och jag känner mej såååå nöjd efteråt!

See Yah!

Jag gick en promenad i skogen…och plötsligt stod där en ÄLG! Bara några meter ifrån oss – mej och hundarna.

 Den hade inga horn, så det var väl en ko…och jag blev lite…”tagen av stundens allvar” på något vis…Kände att jag inte ville störa…

…och tänkte att den kanske skulle kunna stånga mej…men en KO stångas väl inte???

 Nåja. Den stod bara där, blickstilla, och glodde på oss. Jag glodde tillbaka, in i hennes ”vardagsrum”, på något vis (det var hennes hem – inte mitt!) : ”Förlåt Älgkon!”… liksom….

 Hundarna såg den inte! Dom bara travade förbi! Vinden kanske låg åt fel håll, för dom borde väl ha känt lukten…?

Nåja! Det kändes Stort att träffa en ÄLG sådär i skogen en vanlig dag och jag fick lust att säga:

-”Hej Älgen! Jag är din Vän och ska inte göra dej illa!”

Men jag sa inget, för att inte störa….och när jag gått förbi, vände jag mej om och tittade, och hon stod kvar.

 Och glodde.

Skolavslutning utan ”Den blomstertid nu kommer” eller ”Du ska inte tro det blir sommar”!

Däremot sjöngs: Pokemon (!), Gyllene guldbruna ögon och allehanda engelska kärleksvisor av eleverna. I mina barns skola sköter nämligen eleverna hela skolavslutningen, vilket gör att dom själva väljer sångerna dom ska sjunga och vilka som ska sjunga.

Alla klasser ska sjunga åtminstone EN sång var, men sen är det enstaka elever eller duos och trios som får uppträda med vad dom vill, nästan (tror jag)…Ibland är det lite dans, alltid är det sång och ibland är det olika instrument som spelas (”-Tack Gode Gud för att vi slapp fiolerna i år!” hörde jag någon viska…).

Tre killar från nian sjöng en julsång och visade bilder på väggen från nians skolresa, och nior i arbete på skolan. Varför dom sjöng en julsång? Jo, för att ”den funkade bra att sjunga förra gången”, förklarade dom, och ”varför inte köra en repris på det som funkar bra?”…Joråsåatte….

En kille från sjuan spelade ett egenhändigt komponerat pianostycke alá 10 minuter, tills hela publiken höll på att somna, alternativt krypa ur stolarna…fast han var duktig (men njöt nog mest själv)!

Åk 4-5 hade skrivit dikter till varje elev i 6:an, som ju slutar i ”mellanstadiet” och går vidare till ”högstadiet” (jorå, så är det i ”vår” skola!). Roliga och fyndiga dikter, som dom läste och rappade för 6.orna!

Ja, skolavslutningarna på Grabbarna Grus´skola är verkligen härliga och speciella!

Tack för den här läsåret, Akers!