Författararkiv: Erica Leijonhufvud

Städningen av stugan gick superbt. Hela morgonen var superbra! Grabbarna var lugna och ”skötsamma”….och allt bara flöt på, liksom.

Så satte vi oss i bilen och färden började. Jag vet inte hur och varför jag började berätta olika historier från när barnen var små, men så blev det iallafall. Grabbarna Grus satt som små ljus – alldeles tysta och lyssnade. Så fort en berättelse var slut, kom det från baksätet:

-”Berätta mera!”

Jag drog  historia efter historia, men efter ett tag började dom tryta och jag fick verkligen LETA i huvudet för att komma ihåg saker från det att dom var små.

Saken är ju den att jag minns MASSOR från när äldsta storebror var liten, för han var både ENDA barnet tills han var 10 år, samt FÖRSTA barnet, vilket ju är Speciellt. 

 ALLT med ett förstabarn är ju speciellt! När dom börjar vända sej, sitta, stå, gå och ALLT! Med barn nummer två är man mer van, och beredd, och det är kul, men det är inte Världens Åttonde Underverk varje gång dom gör något nytt, som det var med barn nr 1.

 Med barn nr 3 är det liksom: ”Jaha, nu går han…Jaha.”   *litet leende*

 Och stackars barn nr 4….:”Klart han sitter….Det brukar dom ju göra i den åldern, på ett ungefär….” osv. *nonchalant axelryckning*

Men jag kom på en del historier om bajskletande och utbrott, pärla i näsan och knasig 4-årskontroll på BVC, och resan gick i ett enda ”SWISCH bah!”

Jag blev alldeles Förvånad när skylten ”Sala” dök upp. ”REDAN???”, liksom.

Så stannade vi i Sigtuna och firade att Kusinen fyllde 12 år idag. Där var även mina kusiner, som jag inte träffat på länge, samt deras barn, som jag inte träffat nästan någonsin. SKITKUL! Det bara att fortsätta där vi tappade tråden sist, liksom. Det är ju så med vissa människor!

Nu är vi hemma och Borta är Bra, men hemma är nog Bäst iallafall….  🙂

(Den här rutchkanan var härlig och den åkte t o m JAG!)

Min korta sammanfattning av vår snabba visit i Borlänge:

ALLA vi träffade i Borlänge var snälla och trevliga!

* Stugan vi bodde i var rymlig och fräsch och området fint!

* Äventyrsbadet var toppen! Komprimerat ”äventyr” i vatten. Tyvärr hade jag ont i huvudet och orkade inte ”leka” så mycket – eller så är det åldern (i kroppen) som börjar ta ut sin rätt – MEN Grabbarna Grus hade KUL hela dagen i vattnet, så att skinnet sved och dom fick träningsvärk och bulor och allehanda blåmärken. Lyckad dag!

* I det stora hela var det två mycket lyckade dygn, tycker jag. Och två dygn borta känns som en vecka, medan två dygn hemma går i ett naffs!

 Så ett tips för en lång semester är: Åk bort så blir/känns semestern längre!

Ja, kanske jag ”borde” ha somnat i tid igår och ”TVINGAT” i säng Grabbarna Grus i tid (”ha ha ha ha, vad drömde du sen då?!?”), och väckt alla i tid och kommit i väg ”i tid” (vad ”i tid” nu är….)…

MEN, det gjorde jag inte!

Minsting kunde inte somna i natt. Han kunde bara INTE somna! Shit bah! Han snodde runt i sin säng som en propeller och klagade på det mesta…. Jag låg och läste och väntade….Det är Ingen ide att försöka somna när man har en 11-åring som är propeller i sin säng….för plötsligt kommer ”MAAAMMMAAAA!” och då blir man GALEN om man just somnat…..

Kl. 3 frågade han om han fick sova i min säng. ”Okey!” sa jag….10 minuter senare sa han att det luktade BAJS! Jag kunde hålla med om det…. Mr Milton låg med rumpan åt vårt håll, och jag lyfte på hans svans. Där satt en liten dum bajskorv stenhårt fastkletad i stjärthåret. Uäck! Det var bara att gå upp, med Milton under armen, till badrummet, och klippa bort bajset.

SEN somnade vi, allihop, vid 3.30!

Och strax  (typ kl. 13) är alla grabbar och hundar och mamman beredda att kasta sej in i den fullpackade bilen och draaaaa norrut!

”Borlänge – here we come!”

(…..som en riktig hemmafru, med förkläde och glad min!)

Jag är ingen höjdare på att planera och inge vidare på att vara ute i god tid, men det brukar fixa sej i slutänden och nu när klockan är 01.15 har jag gjort:

– MASSOR av mackor i olika storlekar och former (med stekt ägg och korv, med prickig korv, med ost och skinka och gurka…)

– Kycklingsallad med god salladssås på

– Saft i två stooora flaskor

– Papperstallrikar och bestick är framlagda

– Hundmat finns i påsen

– Bananer och nektariner

– Goda kak-skorpor och ”fusk-Mariekex”

– Muggar

– Två ombyten till Grabbarna Grus och mej (kläder)

– Badbyxor och baddräkt

– Lakan till alla

– Handdukar

….och nu ska jag krypa till kojs, och be en liten bön att allt går bra två dygn framöver…och att vi får ROLIGT på Äventyrsbadet och Campingen, Grabbarna Grus och jag!

 Tandborstar, tandkräm, schampo, tvål etc ska jag plockar med i morgon bitti….om jag inte glömmer det försrås…men man brukar ju överleva utan sånt ett par dygn…och KANSKE dom har såna saker i Borlänge också…. ifall att….

Skulle DU våga/kunna/vilja köra en bil, vars bromsar gnisslar och rasslar och växel-lådan känns som om den ”sitter löst” när man växlar med den, och man kan vara lycklig om man får in växlarna över huvud taget, och som stannar när man försöker starta på ettan….och som är ”tillfälligt oförsäkrad” (VET att det är olagligt!) 20 mil x 2???

Och om du svarar ”nej” på den frågan; Vad skulle du göra istället? Stanna hemma? Givetvis säger du ”laga bilen och betala försäkringen”, men det får du inte svara, för du har inga pengar! Så det så!

 Bara en liten fråga som dök upp, som ifrån Klara Himlen, liksom…..

Han är en Rockare i själ och hjärta. Och han fortsätter vara det. Han är en ”mini-rebell”, men ändå en otroligt social typ. Han är en kärleksfull pappa till sina tre barn, och en underbar man till sin fru (min syster).

Runt pannan sitter en virad snusnäsduk. Om han har den där för att han börjar bli tunnhårig, eller för att markera att han är ”rockare” eller bara för att vara cool, vet jag inte, men det är ”Han!” och det är…Coolt!

Han är någon slags chefsaktigt på sitt jobb, och han ”gör karriär”, men håller fast vid sin rockare-stil. Dom andra, på jobbet, går i kostym, medan han går i svarta jeans, svart kavaj och med en ”rock-t-shirt” under.

-”Jag kan skicka över siten där dom har värsta rock-t-shirt:arna!” säger han vänligt, och sen berättar han om ”värsta dyra rock-t-shirten” han köpte häromdagen:

-”En Stones-t-shirt med en stor tunga, så här – *visar* – på framsidan med paljetter, och så sträcker sej den till baksidan med paljetter där också!” *ler*  ”Du kan väl kanske tänka dej vad dom sa på jobbet när jag hade på mej den häromdagen! Skitdyr var den också! Men jag tycker man ska äga EN sån under sin livstid iallafall!” *ler*”… och jag tycker att det är helt okey att den måste handtvättas!”

Jag har ”Värsta Coola Rockaren” till svåger!

(Det här är inte Det Huset, utan ett hus taget på google bilder, som var ganska likt…Jag har ingen bild på datorn på ”landet-huset”….)

När jag var barn hade vi ”landet” att åka till. ”Landet” ägdes av farmor och farfar men det var så självklart för oss att åka dit varje sommar, så det kändes som om det var ”vårt land”. Vi lääängtade dit, resten av året.

”Landet” finns nu också som ett stort och varmt minne i hjärtat (eller var det sitter….minnet alltså)…

Jag förstod inte DÅ vad det betydde att ha ”landet” att åka till. Allt var så självklart då, när man hade det. ”Landet” fanns fortfarande när jag var vuxen och hade fått ETT barn. Jag åkte dit med min äldsta son, och han fick snart också känslor för ”landet”, men hann aldrig få lika starka känslor som jag fick….

”Landet” fanns rätt länge efter farmor och farfars död, och ägdes då av alla deras barn, som hade olika minnen och olika tankar kring ”landet”: För ett par var det värdefullt, för någon var det Inget och för ytterligare några (vuxna) barn innebar ”landet bara JOBB”…. Efter flera års diskussioner, såldes ”landet”.

Jag önskar jag hade varit miljonär då, så jag hade kunnat köpa det själv, och sen rusta det också. Jag önskar jag kunde skruva tillbaka tiden så att mina barn också skulle få uppleva Min Barndoms Underbaraste Ställe….

…men risken är att dom bara sett ett ”skruttigt” hus…och inte förstått Storheten, och inte känt Lyckan och inte känt Dofterna som jag förknippade med min barndom, och att jag blivit Besviken på att dom inte Förstod…och SÅG!

Mitt ex såg inte Storheten. När han kom ut till ”landet” sa han:

-”Jaha…Och?!?”

Medan jag kände att jag ville dansa runt i Slow Motion, klädd i en ljusrosa neglige´, till musik ur Sound of Music av lycka när jag kom dit.

Och han bah:

-”Jaha…Och!?!”

Kanske hade jag bara blivit besviken och arg över mina barns oförståelse för Storheten i ”landet”….så det är kanske lika bra att Huset och tomten och Allt Underbart på Lindris får förbli…minnen….

Jag har tänkt på det förut, och nu tänker jag på det igen…

SKILLNADEN på ”att vara två” och att vara Ensam. Den är större än fifty/fifty, större än att två halvor blir en hel, större än att två hela blir Dubbelt så mycket som en.

Det tunga är tio gånger så tungt i ensamheten än när man delar. Det lätta tusen gånger lättare när man delar bördorna, eller det roliga miljoner gånger roligare när man delar…

HAN förstod inte. Mitt ex förstod inte. Han förstod inte ”att dela”. Det var sorgligt, och gjorde livet tungt. Tyngre än tyngst. Att bli Ensam efter att ha varit två som inte delar, blev en lättnad. Men att vara ensam är ändå tungt…när man tänker efter…

…så det lättaste är att INTE tänka efter…

Men det är svårt att låta bli när man plötsligt kan jämföra…att Ta Ansvar själv är tusen gånger tyngre, än att vända sej om och säga: ”Vad tycker du?!” och sen DELA konsekvenserna/ansvaret. Om inte annat har man någon att Skylla På….   😉   

Nu sitter jag här med Hela Ansvaret i knät igen…Helt som Vanligt och Som Det Ska Vara…Men idag känns det tyngre…

Snart ska jag iallafall kavla upp ärmarna och spotta i händerna och göra ”what a woman got to do”…för jag KAN, när jag slutar Tänka och Känna!

JAG KAN!

*tvi tvi*

Först jobbade jag en vecka och hade inga barn hemma, men två hundar…Lite lagom kravfullt sådär…Knappt något alls, men lite grann iallafall….

Sen började semestern, och jag lämnade hundarna hos mamma, och åkte vidare till Kärleken som bjöd på mat, vin, boende och Lugn, i en heeeel vecka. Helt kravlöst…Åååå, vad det är härligt att bli  Omhändertagen….Bara få VARA och bara få NJUTA! Ingen som ropar ”Maaammmaaaaa!!!” och ingen som vill ut och kissa…

Igår kom hundarna tillbaka och Promenaderna började igen. Helt okey. Jag var fortfarande ledig och hos Kärleken och Omhändertagen, lite sådär lagom….

Nu är jag hemma och det blir Världens Krasch-landning i hela mej:

-”Mamma! Mamma! Mamma! Mamma!” hela dan, och mat som ska lagas och räkningar som ska betalas (borde ha betalats typ i förrgår…veeeet) och allt går igång igen….

Men tänk om jag inte vill då! Tänk om jag liksom bara struntar i allt…..

Näe, det kan man ju inte! Och jag älskar ju dom ”små” (över 180 cm långa) liven…..

Men guuuuuuuud vad det är skönt att slippa vara ”mamma” ibland!

Tusen tack, Kärleken!

Jag älskar djur! Speciellt hundar, men även katter, grodor, kaniner, marsvin, fåglar etc…

Jag har alltid velat ha djur, vara med djur….och om jag inte haft egna, har jag ”fallit i trance” över andras….och velat ”gulla” och klappa och prata om…

Nåja. Nu är det Drömmen jag ska berätta. Den handlar om hundar och katter. Därav inledningen.

DRÖMMEN

Jag har mina två älskade hundar, som i drömmen är en blandning av dom hundar som stått mej närmast genom åren: Netta (min första egna hund, som jag fick när jag var 12 år), Flisa (min nuvarande hund) och Sally (Flisas dotter, som vi sålde förra året).

Jag har alltså två-tre hundar inledningsvis, men eftersom jag äääälskar hundar så mycket, skaffar jag fler…och fler….och fler….Jag upptäcker också att den allergiska sonen, inte är allergisk längre, vilket innebär att jag också skaffar en katt, och en till….och en till….

Det blir svårare och svårare att hantera alla dessa hundar och katter, men envis som synden (som jag är) fortsätter jag skaffa hundar och försöka få allt att gå ihop. Och är rätt ensam om det.

Grannarna börja klaga. En familj åker förbi vår lägenhet då och då, bara för att höra om det skäller där inifrån, så att dom kan klaga. Jag blir GALEN på den familjen – skriker åt dom och bråkar! Samtidigt känner jag att allt börjar gå mej ur händerna….

När jag är ute och går med alla FJORTON hundar i koppel, tappar jag alltid 3-4 koppel och hundarna rusar iväg åt olika håll och stör omgivningen på olika sätt. Jag märker också att jag inte kommer ihåg vad alla hundar heter längre, så när jag ska ropa på dom, har jag glömt vad dom heter…

Plötsligt befinner jag mej i någon slags lokal där det jobbar ett gäng med att ta hand om hundar. Jag inser att dom faktiskt vill hjälpa mej, så jag slappnar av och låter dom ta hand om hela gänget. Jag säger att jag vill behålla ”åtminstone en”, men är tvungen att ge mej av för att göra något (vet ej vad).

När jag kommer tillbaka är det bara EN hund kvar. Han liknar Flisa, men är en hane och jag minns inte om han heter Pontus eller Beppe (!). SÅ lite känner jag den hunden!

Sen sörjer jag. Jag sörjer att min ÄLSKADE ”Netta-Flisa-Sally” är borta. Att någon tagit hand om henne. Jag känner att jag inte vill klaga över att jag inte fick välja vilken hund jag ville behålla, eftersom jag borde ”skylla mej själv” och ”så går det när man tar sej vatten över huvudet”. Men fyyyy vad jag sörjer min själsfrände! Och jag undrar hur HON har det och om hon saknar mej.

Men jag går därifrån med den söta, men opersonliga, Pontus/Beppe – ”whatever”…..